Att läsa The Way Through Doors av Jesse Ball är som att plocka ryska dockor ur varandra. Ramhandlingen rymmer en mängd historier som alla vävs in i varandra och biter varandra i svansen. Redan bokens omslag ger en förhandsvisning: Ett gäng passepartouts lagda ovanpå varandra; en inbjudan att ta sig längre och längre in, att skala bort lager efter lager på löken. Ibland blir det lite oklart vem som vandrar in i vems fiktion, men det blir aldrig störande, och det är hela tiden underhållande.

Fan om jag inte log under vissa passager också.

Selah Morse är en kommunalinspektör med suspekta arbetsuppgifter och befogenheter. En dag ser han en flicka bli påkörd av en bil. Han tar med henne till sjukhuset och påstår sig där vara hennes pojkvän. Hon har fått en hjärnskakning, och läkarna råder Selah att med alla medel hålla henne vaken det närmsta dygnet. För att lyckas med detta berättar han historier för henne, berättelser där de själva ibland figurerar, berättelser som i sin tur föder nya berättelser, och allt vävs in och ut ur sig själv. Det är som ett kuriosakabinett där varje ny sak är förunderligare än den förra. När det gäller själva den här biten med det magiska som kan finnas i världen gick mina tankar till Millhauser, men till form och stil påminde The Way Through Doors snarare om Haruki Murakami och vissa partier med dialog om Jonathan Safran Foer. Det är ett gott betyg, eftersom alla uppräknade tillhör mina favoriter.  Trots detta är Balls roman i allra högsta grad en egen, homogen, skapelse och förtjänar att läsas av alla som vill förlora sig i en labyrint där man möjligen har ett rött garnnystan att försöka leta sig ut med, och ibland inte ens det.