Kevin  Brockmeiers kortfattade historia om de döda berättar på blott 250 sidor historien om en stad dit de döda kommer, en kvinna som gäckar döden, och om vad dessa två saker har med varandra att göra. Bara det är lite imponerande. Visst, det är skönlitteratur och man skulle ju i princip kunna skriva vad som helst för att få ett sådant upplägg trovärdigt, men all heder åt Brockmeier för att han inte drar ut på det i, säg, 500 sidor. 

Laura är en ung kvinna som jobbar för Coca-Cola och skickas på en polarexpedition till Antarctica. Samtidigt håller ett virus som har ett mystiskt samband med Coca-Cola på att slå ut hela jordens befolkning. Staden dit de döda kommer får fler och fler invånare varje dag. Och allt det här hör ihop.

Det är svårt att berätta mer utan att avslöja för mycket. Det som kan sägas utan risk att förstöra handlingen för dem som ännu inte läst är att detta är en bok om minnen. Ja, det är väl det ord som främst kommer upp om jag skulle sammanfatta berättelsen. Minnen, hur de påverkar levande och döda och hur de faktiskt definierar levande och döda, är den röda tråden i The Brief History Of The Dead. Efter att första kapitlet publicerades i The New Yorker köptes filmrättigheterna genast upp. Boken kom ut 2006 och än verkar inte någon film ha blivit av, vilket ska ses som positivt. Förhoppningsvis väntar man på ett bra manus först. För boken förtjänar det, även om det kan bli lite väl mycket fokus på snö och is och ensamhet (i de kapitel som behandlar Lauras upplevelser i Antarctica).

Egentligen började jag läsa den här boken mest för att få en ursäkt att beställa Brockmeiers novellsamlingar. Jag gillar sån här drömsk magisk realism, det sticker jag inte under stol med. Men jag gillade romanen; den står på egna ben. Jag ska be att få återkomma med ytterligare kommentarer runt Brockmeiers författarskap så fort jag satt tänderna i hans kortare berättelser.