PULVIS ET UMBRA

Etikett: yttrandefrihet

Vikten av det fria ordet i en demokrati

Marika Formgren heter en före detta ledarskribent som nu är fri skribent. Hon skriver mycket sakligt och stringent om sådant jag själv tänker på och ibland inte riktigt känner att jag kan formulera på ett sammanhängande sätt. Det handlar om vikten av det fria ordet, fri åsiktsbildning och fritt utbytande av åsikter, och den roll de spelar i ett demokratiskt samhälle. På många sätt har den inofficiella yttrandefriheten inskränkts de senaste åren. Knäckfrågan är invandringen och Sverigedemokraterna. Journalister som officiellt hyllar yttrandefriheten och alla är Charlie Hebdo utövar i verkligheten ett maktmissbruk som heter duga i och med mobbningskampanjer (av Formgren fyndigt kallade ”skampanjer”), påklistrande av det eviga och numera urvattnade epitetet ”rasist”, utpekande och stigmatiserande av dem som har fräckheten att ha en åsikt som går utanför konsensus. Organisationer som Researchgruppen och Expo påstår sig arbeta för den ”goda” sidan. I själva verket ser man inga problem med att åsiktsregistrera människor och offentligen peka ut dem som har misshagliga åsikter. Om detta skriver Formgren briljant på sin blogg. Hon har även tidigare författat en utmärkt essä där hon lanserade begreppen åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater. Texten publicerades i magasinet Neo och har rönt uppskattning från såväl borgerliga skribenter på högerkanten som personer som just på grund av det sociala stigma det skulle innebära att offentligt torgföra sina åsikter bloggar och twittrar mer eller mindre anonymt.

Marika Formgren har tyvärr själv fått erfara vad det innebär att ha obekväma åsikter. Hon har uppmanats av redaktionschef(er) att inte skriva om vissa ämnen, och när hon motsatte sig detta var hon inte längre välkommen. Att motverka detta, att med ordet som vapen och det civiliserade samtalet som metod främja och uppmuntra ett intellektuellt meningsutbyte, det är vad som bevarar och stärker ett demokratiskt och öppet samhälle. Det talas om ”mångfald” i tid och otid. Ironiskt nog gäller det inte i vissa frågor. Det måste bli ändring på det.

Kommentar till My Vingrens ”Om Assange: En helt vanlig våldtäktsman?”

Jag fick via en retweet nys på en debattartikel signerad My Vingren angående Julian Assange och de anklagelser om bl. a. våldtäkt han står inför. Jag ville kommentera artikeln, men kommentarfältet var låst. Jag frågade Vingren om detta på Twitter och fick till svar att hon sett sig tvungen att stänga den, då hon utsatts för grova påhopp och dödshot. Det är förstås beklagligt. Rättelse: Det är helt jävla oacceptabelt. Ingen – oavsett kön/ålder/hudfärg/sexualitet/religiös åskådning – ska behöva bli utsatt för hot och kränkningar, och det gäller alldeles särskilt när den lagstadgade yttrandefriheten begagnas. So far, so good. Nu till artikeln:

Rubriken först: Om Assange – en helt vanlig våldtäktsman? Det är naturligtvis frågetecknet som är tänkt att fria artikelförfattaren från det spekulativa i att klistra på etiketter som inte ens är korrekta (Assange är ju inte ens åtalad). Men det är klart; det lockar en ju att läsa vidare. Vingren nagelfar sedan Ullman PR, den PR-byrå som Assange anställt för att ”vända opinionen” i hans fall. Vingren tycker att det är ”speciellt allvarligt” att han gör det under pågående fall. Det håller jag med om. Men sedan begår hon misstaget att utmåla Ullman PR:s grundare Harald Ullman som något han förmodligen inte är enbart baserat på en bildgoogling (röd i ansiktet = salongsberusad, eller ja, snarare ”tokpackad” gubbe som ”trycker sig mot två unga tjejer.”) Här är det inte långsökt att tillskriva Vingren det hon själv tycks vilja kritisera Ullman PR:s jobb i Assangekampanjen för, nämligen vådan i att spekulera om karaktärsdrag hos människor man inte känner, baserat på deras utseende, klädval och sätt att föra sig. Även jag ställer mig tveksam till framställningen av målsägandena i det pressmaterial Ullman PR satt samman för Assanges räkning. Men det rimmar illa när Vingren samtidigt, mellan raderna, verkar vilja få Harald Ullman att framstå som en osympatisk snuskgubbe enbart på grund av enstaka firmafestbilder och det faktum att han gärna anställer ung (och kvinnlig) personal.

Jag skulle dock vilja framhålla en viktig punkt Vingren trycker på, och där jag håller med henne: Julian Assange är nu, i och med Wikileaks och den pågående husarresten på Ecuadors ambassad i Storbritannien, en i allra högsta grad offentlig person. Hans anledning till att vägra inställa sig i Sverige för förhör ska enligt honom själv bottna i rädsla för att bli utlämnad till USA. Vi bör avhålla oss från att ta på oss foliehattar och spekulera i varför det förhåller sig så och istället behålla Vingrens fokus, nämligen den påstådda våldtäkten. Det är möjligt att Assange faktiskt våldtagit, alternativt utsatt målsäganden för sexuellt tvång. Att man är en ”hjälte” i en yttrandefrihetskamp utesluter inte att man är ett rövhål privat. Men det är – återigen – inte bevisat i domstol.

I grund och botten har jag faktiskt med Vingren om majoriteten av vad hon skriver. Det är farlig mark att beträda när man har makt att påverka en pågående rättssak och gör det. Det talar inte för Assanges sak att han måste använda en PR-byrå för att bevisa sin oskuld. Man kan också diskutera det lämpliga i att ta ett sådant uppdrag som PR-byrå. Men den viktigaste frågan – som Vingren också lyfter med den äran – är faran när man ser allt i svart eller vitt: Att man måste välja.

”Det här faller tillbaka på en stereotyp och destruktiv bild av vem som egentligen är en våldtäktsman. Vilka vi vill ska vara våldtäktsmän. Vi vill att det ska vara konstiga, udda män som inte får ligga. Desperata hormonstinna varelser med krampande pung, impulskontrollsproblematik, gärna med överdrivet många psykiatriska diagnoser. Assange är knappast en idealisk våldtäktsman. Han är vit, välartikulerad, smart. För att han kämpar för rättvisa och yttrandefrihet. Assange var vår hjälte. Vi vill att våldtäksmän (sic!) ska vara en omänskliga, galna, abnormala. Inte riktiga människor. Och verkligen inga hjältar.”

Det är en mycket mycket viktig lärdom att dra. För hur många av oss klarar av att hantera att en hjälte också kan vara en skurk? Det är anledningen till denna, kanske alltför långa, kommentar till Vingrens artikel. Jag vill belysa det viktiga i kärnfrågan och passa på att beklaga vissa retoriska billigheter som, tyvärr, riskerar att ställa det väsentliga i skymundan. Frågan är såpass viktig att den inte förtjänar att buntas ihop med projicering och spekulativa antaganden.  My Vingren avslutar sin artikel med

”Nej, Julian Assange är knappast en idealisk våldtäktsman. Jag säger inte att han är skyldig, det vet jag inte. Men jag kan säga, rent statistiskt, är han en helt vanlig våldtäktsman.”

Assange är ingen våldtäktsman. Han må vara anklagad för våldtäkt, men det är inte samma sak. Att inte säga att någon är skyldig för att i följande mening påstå att denne, rent statistiskt, är en helt vanlig våldtäktsman är också vansinnigt dumt skrivet. Det ger, tyvärr, en sur eftersmak till en artikel som hade förtjänat bättre.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑