Efter att ha läst ut Zafóns Ängelns lek kan jag säga att jag gillade den mycket, men inte lika mycket som Vindens skugga. Kanske är det nyhetens behag som inte längre gör att jag fascineras så av de breda penseldrag med vilka Zafón målar sitt Barcelona och alla de skeenden och göranden som utspelar sig där, i en evig skugga, eller dimma, eller i alla fall under en slöja vävd av en nästan dickensk miljöbeskrivning. Det är en fantastisk historia – inte tu tal om det – och det bästa av allt är att berättelsen lämnas öppen på slutet, men inte så öppen att man blir besviken på att inte fått veta något. Det kan alltså handla om övernaturligheter, men behöver inte göra det. Zafón är, som man säger, en gudabenådad berättare, även om vissa formuleringar lätt faller under klyschornas paraply. Är det bara jag, eller beror det på översättningen? Jag minns inte att jag hade samma intryck av Vindens skugga.
Oavsett vilket är rekommendationen självskriven. Om ni bara ska läsa en bok i sommar, i år, någonsin osv. Do it. Eller vänta tills den kommer i pocket, vilket jag inte orkade.
Jag älskade allt med Vindens skugga, så det är väl inte direkt att ta i att säga att jag hade stora förväntningar på den här. Än så länge kan jag säga att den är mycket underhållande, även om de känslor som uppstod vid läsningen av Vindens skugga inte riktigt vill infinna sig. Den senare hade äventyr, spänning, ond bråd död, mysterier, och kärlekstrånande så vackert beskrivet att det liksom knöt sig i magen på mig. Missförstå mig inte; det är fortfarande mycket njutbart att förlora sig i 1920-talets Barcelona och dessa intrigerande litteraturvetare och alla deras äventyr, men den där hisnande magkänslan lyser fortfarande med sin frånvaro. Men men. Den kanske kommer. Oavsett vilket är det fortfarande högsta prioritet för bokälskaren att läsa Zafón. Det lovar jag.