Det här är ingen regelrätt recension, vilket vore orättvist då jag bara läst halva boken. I det här fallet gick det dock utmärkt, då det rör sig om en samling kortare texter. Nio sätt att beskriva regnet (fantastisk titel och suggestivt och fint omslag på boken, förresten) består av fyra delar. I den första får läsaren 16 berättelser i gränslandet mellan novell och kortprosa. Del två innehåller 11 mer facklitterära texter i form av bokrecensioner, tidningsartiklar och miniessäer. Del tre består av två teaterpjäser och den sista delen är den som givit samlingen dess namn: En berättelse om en kvinna som kämpar för att få tillbaka sitt språk efter en stroke.
Eftersom jag bara läst de två första delarna kommer mina tankar naturligtvis att fokusera på dem. Jag vill först bara säga att jag gillar hur Odensten skriver. Det är ofta kort, kärvt men också målande och bitvis väldigt intensivt. Visst, det är en vag beskrivning som passar in på många författare, men ärligt talat hittar jag inte bättre ord att beskriva hans stil. Han debuterade 1981 – samma år som jag föddes – med romanen Gheel, om en sjukkoloni i Karlskrona dit människor kommer från den belgiska staden Gheel (bygger på verklighetens Geel), ”anförda av ängeln Hjelm”. Den har jag för avsikt att läsa en vacker dag. What’s not to like? Änglar? Check. Prosa någonstans mellan P. O. Enquist, Torgny Lindgren och Peter Nilson? Check. Övernaturligeter. Säkerligen. Och 1999 kom uppföljaren En lampa som gör mörker. Också en briljant titel.
Men Nio sätt att beskriva regnet nu. Den första novellen, som är en bitvis väldigt rolig och skön historia om två gamlingar som lämnar hemmet och beger sig ut på en roadtrip, håller sig i realismens rike. De följande berättelserna har dock mer av fantasteri och så kallad magisk realism. Det gillar jag. ”Ängeln och rackerskan” är en liten favorit, där ett väldigt poetiskt och beslöjat språk beskriver hur en ängel utan tummar flyttar in hos en kvinnlig skarprättare. Miljöbeskrivningarna är karga och känns spot on. Jag är verkligen dålig på geografi, men när Odensten skriver om bondgårdar, torp och inlandsskog känner jag mig ändå på något sätt närvarande i miljöer jag aldrig besökt. Och även när författaren låter sina figurer vandra runt i mer realistiska handlingar finns en känsla av att vad som helst kan hända. En annan berättelse jag gillade är ”Rind Fem Korn”, som har drag av legend från nordisk mytologi. Detta väver Odensten samman med en plats och en tid som ändå ligger egendomligt nära vår.
Vissa av berättelserna känns dock en aning korta, som om de är rivna ur sitt sammanhang, som om de vore (eller borde vara) en del av något större. Kanske påbörjade romanprojekt? Inte alls dåliga, men ändå som om de lämnade något osagt och jag, läsaren, inte kan fylla i det själv. Tro mig, jag är mycket positiv till att berätta saker mellan raderna, men här handlar det inte riktigt om det. Överlag är det dock fina och språkligt virtuosa (om än på gränsen till svulstighet rent språkligt på vissa ställen) berättelser.
Den andra delen bjuder på ett gäng artiklar och miniessäer om litteratur. Odensten skriver om Marcel Proust, James Joyce, Stig Dagerman, Isaak Babel, Artur Lundkvist och andra. Det är korta texter, men innehåller mycket, särskilt vad gäller författarens syn på vad litteratur är, och bör vara. Därför tillrådes läsaren att läsa dessa texter långsamt, och kanske inte mer eller mindre i ett svep, som jag gjorde. Då blir ”programförklaringen” för svår att ta in. Somliga av texterna har också skönlitterär kvalitet, och befinner sig på gränsen mellan fiktion och ickefiktion, exempelvis de om Swedenborg och Tjechov. Då påminner de, återigen, en aning om Torgny Lindgren, eller kanske rentav Borges. Ja, jag vet att det är slött att jämföra den här typen av texter med Borges, men det går liksom inte att låta bli.
Då har jag alltså de två avslutande delarna med två pjäser och en längre novell kvar att läsa. Det tänker jag göra också, men nu kunde jag tyvärr inte låna om boken på biblioteket. Hur som, det jag läst kan jag i alla fall rekommendera, särskilt om man gillar Enquist, Lindgren eller Nilson. Odensten är naturligtvis sin egen författare, och det är jag som läser som drar parallellerna till andra skribenter, men jag tycker ändå man har rätt att jämföra stilar. Det betyder ju inte automatiskt att någon är vassare än någon annan.
Mitt tips är ändå att vänta tills hösten smugit sig på. Ta en mulen dag. Läs valfri text från berättelsedelen av Nio sätt att beskriva regnet. Läs sedan en från delen med artiklar. Reflektera sedan. Sällan har väl långsam läsning och en kopp te känts som mer självklara redskap för den här typen av lektyr.