Jag sitter helt plötsligt och jobbar med en översättning vid universitetet. Det är länge sedan jag hade någon slags arbetsmoral, men det känns ändå som om det kan gå. Ryggsäcken är full av dyra böcker, men de bär redan nu en betydelse, något slags löfte. Jag har en pärm full av utskrivna artiklar i plastfickor. Det är ett måste; utan överblick kommer det inte att fungera. Så sitter jag i ett klassrum med ett gäng andra människor som är rysligt trevliga, och jag får skärpa mig och inte ta för mycket plats och låta det ta sin tid. Ja, det får ta sin tid, och under tiden dricker jag surt automatkaffe som en ritual jag inte kan vara utan.
Det stora köttbatteriet laddas av höst och hopp om rörelse.