Nu är det sommar och dags för nöjesläsning. Den första boken jag läste ut efter att ha avslutat studierna i nederländska blev amerikanen Charles Yus novellsamling Sorry Please Thank You. Det är hans tredje bok; tidigare har han publicerat en roman och en novellsamling. Jag har inte läst någon av dem, men romanen ska tydligen ha fått väldigt positiv kritik. Den heter How To Live Safely In A Science Fictional Universe. Yu blandar gärna in tekniska termer och miljöer i sina noveller, men det handlar egentligen inte om science fiction. Vad som står i fokus är människor, relationer dem emellan och svårigheter för människor i allmänhet att kommunicera. Det finns en risk att jag förminskar de riktigt stora ögonblicken jag hade när jag läste vissa av hans texter här; det blir lätt så när man ska beskriva sådant som är så svårt att sätta ord på. Men det Yu gör briljant när han gör det som bäst är att han använder dataspelsjargong, science fiction-serier och modern teknologi som rekvisita som än bättre framhäver det meningsfulla, alternativt meningslösa i huvudpersonernas strävan att vara mänskliga. Det där lät mer än lovligt flummigt, det är jag medveten om, men det är så jag uppfattar det.
Sorry Please Thank You innehåller tretton texter. Tre fyra stycken är relativt långa, men de allra flesta är ganska korta. Man läser dem alltså snabbt, vilket dock inte är samma sak som att innehållet är lättsmält. Berättelserna håller sig liksom kvar i en, vissa ord, vissa formuleringar stannar kvar. Jag kommer på mig själv med att vilja gå tillbaka och hitta just den platsen, just den meningen där jag fick en sorts a-haupplevelse, en insikt, en känsla av att ja, det är ju precis så här det är! Han har satt fingret på precis den punkten, hittat essensen. Vid läsningen påmindes jag ibland om The Whole Story and Other Stories av Ali Smith som jag läste förra sommaren. Samma skenbara lätthet i sammanvispandet av ord till meningar till stycken som när de är som bäst får läsaren (mig) att stanna upp och bara … jaha, ännu en som kan det här, ännu en som förstått, ännu en som skriver med den lätthet jag själv aspirerar på.
Det handlar om ensamhet, om drömmar, om insikten att det alltsomoftast inte blev som man hoppats på, och vad ska man göra nu då? Allmänmänskliga saker. I ”Yeoman” är huvudpersonen medlem i ett team utforskare som beamas ner till nya planeter för att ta reda på om de är beboeliga. Det är bara det att hans roll är att vara den som ”offras”, likt rödskjortorna från Star Trek, och detta vet han om från början. Faktum är att det står i jobbannonsen. Novellen är väldigt humoristisk, det är Yus berättelser ofta. Saker och ting berättas i jagform av en inte sällan halvcynisk och blasé huvudperson som redan från början anar problem i sakernas utveckling. Den här huvudpersonen har en gravid fru hemmavid, så han är inte så sugen på att vara den som offras, hur bra lönen än är. I ”Hero Absorbs Major Damage” är huvudpersonen en hjälte som leder ett team krigare och magiker genom en spelvärld klart influerad av World of Warcraft. Det är bara det att han inte är så säker på att han verkligen är en hjälte. Vad innebär förresten det? Också här blir det uppenbart hur Yu bara använder de moderna bakgrunderna för att sätta den allmänmänskliga problematiken i förgrunden. Hans figurer är ofta medvetna om att miljöerna runtomkring dem är absurda, men också att de måste förhålla sig till dem eller gå under.
I ”Standard Loneliness Package” jobbar berättaren på ett företag som har som specialitet att lägga ut kundernas känslor på entreprenad. Huvudpersonen får alltså (dåligt) betalt för att känna sådant som kunderna helst vill undvika, exempelvis sorg på en begravning, skam eller andra jobbiga saker. Samtidigt kämpar han med att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna köpa sig ett ”liv”, inte det perfekta, men väl ett som han kan vara nöjd med. Berättelsen är sorglig i det att den sätter fingret på så mycket av vårt västerländska sätt att tänka vad gäller konsumtionshets, ansvarsfriskrivande och det faktum att man idag i princip kan köpa vad som helst. Denna novell, tillsammans med samlingens titelberättelse, tillhör mina favoriter. I den senare, ”Sorry Please Thank You” lyckas Yu på bara tre sidor så väl skildra mänsklig förtvivlan att jag nästan baxnar. Man måste själv läsa den för att förstå. Berättelsen publicerades tidigare i tidskriften Esquire och kan läsas online här.
Vissa av Yus berättelser skulle kanske kunna ha utvecklats lite mer, som exempelvis ”Human For Beginners”, som känns lite mer som ett utdrag ur ett större projekt, men det kanske också var meningen. En berättelse som ”Inventory” kräver en del av läsaren, och det är lätt att tro att den ska bli lättsmält eftersom varje sida innehåller så lite text, men det finns nog en tanke med det. Det är också en av de berättelserna som stannar kvar hos en, en som man får återkomma till.
Överlag skulle jag mer än gärna rekommendera denna samling. Man behöver alls inte vara intresserad av modern teknik, science fiction eller liknande för att ha behållning av läsningen, även om det naturligtvis underlättar förståelsen av vissa referenser. Men i grund och botten räcker det med att vara människa.
