Jodå, men jag har verkligen inte varit särskilt duktig på att uppdatera den här sajten, det medges. Jag tänker inte ens försöka skylla på att jag haft mycket att göra, för det är verkligen inte huvudskälet. Visst, studierna tar sitt, men jag ska säga som det är: Jag är jävligt lat och bekväm av mig. Chockerande? Inte särskilt, inte för mig i alla fall. Ärlighet är det som får såret att vara längst, som jag brukar säga. Nåja, jag har i alla fall uppdaterad sidan med texter något: Nu finns där två ”nya” texter, ”Karta över ingen plats” och ”Turkisk konfekt”. Målet är att det jag lägger upp där ska kunna representera det jag vill med mitt skrivande. Förhoppningsvis ska jag själv kunna bli någorlunda klar över det i sinom tid också. Man lever och lär, och slut tar det först med livet. Nu får det räcka med visdom för idag – class dismissed.
Etikett: skrivande
Så har jag hoppat på tåget och skaffat Twitterkonto. Efter ett visst tänkande fram och tillbaka insåg jag dock fördelarna för mig:
1. Jag sporras av det korta formatet, och hade tänkt använda det som en slags ”morot” när det gäller det skönlitterära skrivandet. Den brittiske författaren Jeff Noon publicerar exempelvis delikata ”mikroberättelser”, och för honom verkar formatet med max 140 tecken fungera utmärkt. Jag gillar hans berättelsesamling Pixel Juice och jag blev positivt överraskad av att se honom på Twitter, även om det kanske inte är någon högoddsare faktiskt.
2. Jag kan möta likasinnade.
Allt blir vad man gör det till. Jag är fortfarande ingen Facebookmänniska, men vi får se vart det här leder.
Just ja: https://twitter.com/#!/kilotrop
Ångest. Sån jävla ångest. Hade jag igår. Jag tror inte det handlar om att komma tillbaka från en veckas semester i Nederländerna så mycket som oro inför det som alltid är – hur jag är oförmögen att ta tag i mitt liv och då framför allt mina tvångshandlingar. Jag vet att jag inte borde lämna ett hem som ser ut som skit när jag åker iväg en längre period, för det där hemmet kommer att finnas där precis som jag lämnade det när jag kommer tillbaka. Det är en insikt som har grott i mig under en längre tid, och den är att jag behöver hjälp. Faktiskt. Jag behöver det. Det här är inte något som kommer att försvinna av sig själv. Att flytta till en ny lägenhet, vilket är mer eller mindre prio ett just nu, är inte en långsiktig lösning vad det gäller de problemen, så mycket vet jag i alla fall. Som mest kanske jag får ett halvår innan spökena återvänder. Men där är jag åtminstone ärlig mot mig själv, och huvudanledningen till att jag vill flytta är inte mina tvångshandlingar. Handlingarna verkar förresten leva sitt eget liv, för det var jävligt länge sedan jag minns att jag faktiskt hade en tvångstanke som föregick dem.
Det är så jävla mycket, så rörigt, så många småsaker. Grejer jag inte kan förklara, saker jag bara vet, instinktivt. Jag vet att jag måste utföra de här och de här tvångshandlingarna, och dessutom i vilken ordning, för annars kommer jag att må skit och det försvinner inte. Eller det gör det, men det kan ta tid, och det vågar jag inte. Och hur ska jag kunna fokusera på så triviala saker som världen där utanför, med val, dokusåpor, mode, relationer, politik, whatever, när jag inte ens kan använda tvålen innan jag ”tvättar av” den?
Fan, ni skulle se mig hur jag bär mig åt. Installera en kamera i mitt badrum och sänd på prime time. Det kanske skulle lära den svenska hobbyvoyeuren något också.
Det kommer eventuellt flera tankar; nu har jag åtminstone brutit den här vallen. Jag har haft svårt att sätta mig ner och bara skriva ner det, men förhoppningsvis ska jag bli bättre på det. Liksom med det övriga skrivandet måste jag tvinga mig: Det är inte alltid vackert, men det är nödvändigt. Att skriva är fan inte alltid glamour, det är ett jobb också. Nu har jag visserligen ett dagjobb som börjar ta mer och mer kraft, men det kanske i sin tur leder till att jag får energi över när jag blir så ”uppe i varv” att det kan smitta av sig på min fritid? Det har ju funkat tidigare; jag har blivit i alla fall lite bättre på att städa och hålla hyfsat snyggt hemma sedan jag började jobba heltid. Det är ingen svår matematik, det bara är så. Och fan om inte det också får mig att grubbla på hur tillvaron är funtad, hur allt kan vara så jävla svart-vitt, välbalanserat och magiskt inordnat att det ena ger det andra och att man inte kan ta några genvägar och allt det där. Aj. Nu svamlar jag. Men det är välbehövligt. Jag vill inte censurera mig själv. Jag vill, jag måste, jag VILL träna upp mina fingrar att aldrig ljuga eller försköna. Det är ett hårt arbete, men jag är också jävligt trött på att skjuta upp skrivandet, att slöa, att ta den lätta vägen.
Dammit, jag vill inte vara en ”när jag får inspiration”-skrivare!
Ni kanske ser hur tankarna vandrar nu? Det här är bra. Mycket bra.
I tisdags lyckades jag pressa ur mig en nästan helt färdig novell (själva brödtexten är klar, det som behövs är ett par finjusteringar) i en sittning. Ingen är mer förvånad än jag. Det handlar om en idé jag gått och burit på ett tag och velat skriva ner ända sedan jobbet med Utkast till ett mörker blev klart. Berättelsen heter Sväva och kommer att ingå i nästa bok (om det blir någon) med arbetstiteln Det krossade rummet. Jag är rätt nöjd med berättelsen, men vill inte avslöja vad den handlar om. Jag kan dock säga att temat är sorg. Det är något som återkommer i andra texter jag arbetar med för tillfället, och det är inte ett medvetet val. Det har bara blivit så. Just den biten när det gäller skrivande är fascinerande – det är inte längre jag som har hundraprocentig kontroll över hur en text blir. Jag vet hur jag vill att den ska bli när jag sätter mig ner och skriver, men sedan kan den visa sig bli något helt annat. Det är både skrämmande och fullkomligt naturligt.
Jag håller på att strukturera om Kammarmusik för epileptiker och har döpt om den till Kinesiska askar. Kanske förklarar jag varför i ett senare skede, men det känns mycket bättre med den idé jag har för texten nu. Jag kommer dock att behålla den förra titeln, då jag är så jävla nöjd med den, och om det är något jag brukar ha svårt att komma på är det bra titlar till berättelser.
Jag håller nu på med två nya texter. Den ena har arbetsnamnet Vatten ur en viss fontän och den andra Kammarmusik för epileptiker. Den senare består av ett gäng kortare texter som var och en är fristående, men som tillsammans bildar en slags helhet jag inte själv riktigt är klar över än. Förhoppningsvis ska det faktum att jag nu skriver om att jag skriver ge mig en spark i arslet och få mig att inse att det är på allvar. Jag är inställd på att det ska bli en andra bok, och den boken ska också bestå av noveller, men den här gången längre och med mer utvecklade karaktärer. Se det som en förstudie till en eventuell roman, om ni så vill. Det är inget nytt att en berättelse måste ha trovärdiga karaktärer för att leva, och även om jag inte på något sätt vill förminska texterna i Utkast till ett mörker känner jag ändå att det är detta jag måste utveckla för att bli en bättre författare.