PULVIS ET UMBRA

Etikett: sertralin

Sobrilsommar

Det känns spontant som att sommaren kommer att innehålla en del Sobril, eller annat läkemedel med ungefär samma verksamma ämne. Anledningarna till det är många. Jag gillar inte sommar, jag gillar inte värme, jag gillar inte min nuvarande livssituation. Jag försöker göra något åt det, men det går så långsamt. För att jag är jag? För att jag är bekväm i den livsstil jag ändå vant mig vid? Säkert en kombination.

Tro mig: Jag gillar inte att ta tabletter i onödan. Det räcker så gott med dem jag redan behöver. Sertralin och lamotrigin. Dessa typer av läkemedel (med samma verksamma ämnen) har följt mig i sjutton år nu, och jag tror det blir vi till tidens slut. Det behöver ju absolut inte vara något negativt, men det är förmodligen ett faktum hugget i sten vid det här laget.

Här hade jag tänkt mig en fin bild på den fina Sobrilförpackningen, men jag hittade ingen som inte någon privatperson fotat, och jag vill inte sno dem. Selektiv moral, that’s me.

Men jag bör nog gå till Apoteket. De jag har kvar nu har ett bäst före-datum december 2014.

Farbror Ångest, till er tjänst

Ett svettigt gympass och så är tankarna som bortblåsta? No dice. Det som retar mig är insikten att allt det jag kände 2004 nu gör sig påmint i små små doser, och att detta är ett bevis på att alla de känslorna egentligen inte är mer än på syntetisk väg framkallningsbara … känslor. Vad jag menar är att jag gärna inbillar mig att vissa saker är tid- och rumslösa, romantiker som jag är. Om jag mår dåligt för att jag dumpat någon eller blivit dumpad vill jag inte kunna förklara det med synapsfuckup i hjärnan. Jag vill att det ska vara något mer än så. Något högre.

I alla fall. Bippan och trippan har fått sitt. Nu ska Alex (eventuellt) få sitt. Jag talar om kolhydrater och b-vitamin. Jag talar om cerveza.

Förresten: Vad händer om Usain Bolt har 103 meter till bussen?

Orolig

Har inte skrivit här på ett par dagar. Skyller på att jag håller på att öka dosen Sertralin med 25 milligram, för att sedan öka med 25 till så att jag hamnar på 200. Känner mig delvis rastlös och småångestig. Jag vet varför, inga konstigheter. Men ändå. Känner att jag nu, mer än någonsin, behöver struktur. Behöver veta varför. Om allt. Hur allt är uppbyggt, vad jag ska göra, hur jag ska göra det. Känner mig värdelös och tafatt när det gäller kvinnor. Dessa episoder blandas med små glimtar av ”ah-what-the-hell-fuck-it-no-truly-fuck-it-all”, vilket ger mig små energikickar. Jag tänker tuffa saker som att ”ensam är stark”, ”föds själv – dör själv” och så vidare. Skapar någon typ av stabilitet i det. Eller inte.

Av någon anledning hamnade jag på en exflickväns konto på en skrivarsite och återupplevde några härliga månader 2004, som föregicks av hell on earth. Kanske inte världens bästa grej att göra en fredagskväll, speedad på kaffe och Red Bull. Men jag ångrar. Ingenting. Ingenting alls. Jag lär mig varje dag, av allt som händer, även det dåliga. Kalla det klyscha, men det är så det är. It is our struggles that define us, and the hardships we endure. Etcetera. Har ju t.o.m. frasen utskriven på anslagstavlan på mitt lilla kontor. Insikt är utveckling osv.

Jag har börjat gymma. Jag tror det kommer att hjälpa mig. Jag behöver känna mig senig, jag behöver sticka blodet i brand.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑