PULVIS ET UMBRA

Etikett: roman

Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist

Jag har nyligen läst en alldeles fantastisk roman. Den heter Nedstörtad ängel och är skriven av Per Olov Enquist. Den gavs ut 1985, då jag var fyra år och precis höll på att lära mig att läsa. Nu är ju Enquists skrivförmåga allmänt känd och genom åren via diverse priser belönad, men det är ändå rätt roligt att kunna upptäcka en bok man gillar av en författare man tidigare hört talas om, men inte läst. Nedstörtad ängel är en kort roman; på ca nittio sidor väver den in fyra historier i varandra. Berättaren är en man som via sin dagbok försöker förlika sig med sin döde far. Samtidigt berättar han om ett par han känner – K. och hans hustru – vars dotter blir mördad av en ung pojke som är institutionaliserad. Händelsen driver de tu isär, och de kan fortsättningsvis bara mötas i det kravlösa samlaget. Något märkligt händer: K. börjar utveckla faderskänslor inför den unge mördaren, som i sin tur går allt djupare in i sin personliga mardröm/psykos. Via diverse kryptiska formuleringar som pojken släpper ifrån sig i skriftlig form antyds att han är svårt plågad av ett inre söndrande – han vet inte vem han är, eller vem som verkar igenom honom.


Därmed skapas länken till berättelsen om Pasqual Pinon, som är en man med två huvuden. Han hämtas upp ur en gruva i Mexiko i början på 1900-talet och turnerar sedan runt med ett amerikanskt cirkussällskap. Pinon har funnits på riktigt, men Enquist har naturligtvis ’fiktionaliserat’ honom, i så mån att det som i verkligheten var en tumörartad utväxt i berättelsen får ett eget liv och medvetande. Maria heter hon, och Pinon blir med tiden förälskad i henne. En fjärde, mer anekdotal berättelse handlar om Ruth Berlau, som var Bertolt Brechts älskarinna och sedermera blev galen. Hon brukade bära omkring på en replika av Brechts huvud i papier-maché i en kartong och prata med det under det att hon satt institutionaliserad.

Bokens grundteman är identiteten och kärleken, och de för människan plågsamma konflikter som kan uppstå i gränslandet mellan dem. Pasqual Pinon måste inse att Maria är en egen, även om hon rent fysiskt är en del av honom. K. och hans fru måste handskas med det onämnbara i att hysa känslor för en varelse som dödat deras dotter. Den unge mannen vet inte varför han gjort som han gjort – ingen vet. Det är oförklarligt. Han brottas med att inte ha någon identitet, att vara kluven i flera onämnbara bitar. Den övergripande ramhandlingen med mannen som måste förlika sig emotionellt med en fader han aldrig lärde känna knyter ihop de olika grenarna tematiskt.

Nu blev det kanske lite väl mycket om handlingen. Det jag egentligen ville säga, och faktiskt poängtera, är språket. Enquists språk är utsökt. Prosan är vacker, aldrig sökt, och vissa formuleringar får det att rista till inom mig. Beskrivningen av den unge mördarens fasa inför att inte veta vem han är är fantastisk, likaså passagerna om Pasqual Pinon, hur man hittar honom i gruvan fram till det att han ligger på sin dödsbädd och avlider åtta minuter före livskamraten Maria. Jag kan inte tala för resten av Enquist författarskap, då Nedstörtad ängel än så länge är min första bekantskap med det, men han skriver i alla fall här väldigt fragmentariskt. Det är en medveten stil som får läsaren att själv vilja fylla i luckorna som uppstår. Det är precis den typ av berättande jag gillar. Läsaren ska vara en aktiv del av berättelsen och inte få allt serverat.  I så mån liknar det bitvis en dokumentär skildring, där det är upp till åskådaren/läsaren att låta det framlagda materialet slå an toner. Det är – kort och gott – en utsökt roman, vacker och gripande på många sätt, och jag kan inte varmt nog rekommendera den.

Kärleken går inte att förstå, men om vi icke försökte, var stode vi då?

De ovanstående är inte ordagrant citerat; jag har tyvärr inte boken tillgänglig, men andemeningen är densamma.

En dåre fri av Beate Grimsrud

Vissa böcker läser man därför att andra väljer dem åt en. Det behöver inte betyda att de är dåliga. I fallet med Beate Grimsruds En dåre fri handlade det om en bokklubb jag är med i. Man röstade demokratiskt fram denna titel, och jag var inte med, så jag hade inget att säga till om den gången. Men det gjorde inget. För efter läsningen är jag jävligt glad att den här boken råkade hamna i min väg. Det är bitvis rätt skakande läsning, men aldrig på ett smörigt eller inställsamt sätt. Huvudpersonen, norskan Eli Larsen, har fyra alternativa personligheter, fyra gossar som bor i hennes huvud. Huruvida den medicinska termen schizofren är korrekt eller inte vet jag inte. Men Eli, som för övrigt är en mycket kreativ och konstärlig person, bär dessa herrar med sig under barndom, tonårstid och i vuxenlivet. De får henne att göra saker hon egentligen inte vill, som att sova i hörnet i köket, stänga av och sätta på vattenkranar, ha sönder saker, skada sig själv. Det blir värre och värre, och resorna in och ut på akutmottagningar och vistelserna på slutna avdelningar är många. Ändå är Eli en stark människa. Hon skriver böcker, gör filmer. Vinner priser. Har många vänner och vinner ett visst renommé.

Prosan i romanen är glasklar. Allt berättas i första person presens, även tillbakablickar. Det hoppas friskt i tid och rum, men det känns aldrig förvirrande eller svårt att hänga med. Grimsrud balanserar de olika planen mycket skickligt och är en driven berättare. Under resans gång alluderas till verk som Eli ska ha skrivit och som påminner om böcker som verklighetens Beate Grimsrud givit ut. Ändå är det ingen självbiografi. Författaren har själv valt att inte besvara frågan om det hela bygger på hennes liv. Och egentligen – vad spelar det för roll? Det är ju en roman. Ingen tycka-synd-om-mig-bok. Ingen snyfthistoria, även om det som händer Eli bitvis är mycket tragiskt. Inte heller är det ett inlägg i debatten om vårdkvaliteten i Sverige (Eli flyttar hit i ungdomen), och jag tror verkligen inte att Grimsrud föresatte sig att vara någon sorts språkrör för personer med de här diagnoserna. Nu vet jag inte mycket (faktiskt ingenting) om dessa sjukdomar och terminologin, men jag köper ändå symptomen och Elis tankar, känslor och handlingar är mer än trovärdiga.

Här och där finns underbara oneliners som olika personer i boken kommer på eller säger. Sitt inte av livet, tror jag en lydde. Det rådet får Eli av sin terapeut. Hon biter ihop och kör sitt race. Bokens nära fyrahundra sidor är snabbt avklarade, och då var jag ändå skeptisk till ämnet. Jag kommer definitivt att försöka mig på flera böcker av Grimsrud. Det borde ni också göra.

Att läsa Roberto Bolaño

Nu har jag bara cirka etthundrafemtio sidor kvar av tegelstenen 2666. Och jag vill inte att den ska ta slut. Utan att jag riktigt har förstått det har livet virvlat i färggranna sjok runt huvudet på mig de senaste månaderna (jag har främst läst den på väg till och från jobbet) och det är först nu jag börjar inse vidden av den resa jag fått. Att läsa Roberto Bolaño, om man får ta hans magnum opus som exempel, är vindlande, berusande, vackert. 2666 har jag nämnt tidigare för omkring ett år sedan (tror jag), men sedan lade jag romanen (som i sin tur består av fem mer eller mindre fristående böcker som alla ändå tematiskt är knutna till varandra) för att ta mig an den på nytt för ett par månader sedan. Jag har givit mig fan på att sluka/äta/läsa/leva den här boken, och likt andra litterära tjockisar (Shantaram, De välvilliga) har den levererat.

Bolaño dog 2003 och började, enligt egen utsago, att skriva prosa för att det var mer lukrativt och för att familjen skulle kunna klara sig. Ändå är det prosan som givit honom den postuma berömmelse som är så typisk den i 2666 förlupne Benno von Archimboldi, den tyske efterkrigstidsförfattare som romanens alla delar mer eller mindre kretsar runt. Jag vet inte; jag skulle kunna skriva en hel eftermiddag om allt 2666 får mig att känna, men då är risken stor att jag börjar recensera själva livet, vilket man kan säga att Bolaños bok (eller böcker) till stor del befattar sig med.

2666 av Roberto Bolaño

Normalt sett brukar jag inte skriva om böcker innan jag läst klart dem, men i fallet med 2666 av avlidne chilenske författaren Roberto Bolaño kan jag inte hålla mig. Den har beskrivits som ”böckernas bok”, ”den typ av bok som Borges hade varit nöjd om han hade skrivit” och har jämförts med i princip alla författare jag tycker om. Naturligtvis finns det en risk att en död författare hypas upp till skyarna, men sakta men säkert börjar jag ändå smått hålla med om allt beröm. Eftersom jag är en person som tar reda på en massa om böcker innan jag läser dem fick jag ganska snabbt klart för mig att 2666 skulle vara en bok där karaktärer möter och förlorar varandra ur sikte, där historier vävs in i historier som vävs in i historier, en myllrande fresk, en skröna, ett konstverk. Jag är svag för den här typen av böcker. Även om jag tror det dröjer innan jag själv ens försöker mig på att skriva en roman av den här typen kan jag inte låta bli att dras till dem.

Egentligen består 2666 av fem böcker om totalt cirka 900 sidor. Bolaño ville ursprungligen att de skulle publiceras separat, men efter hans död beslutades det att de skulle ges ut tillsammans. Boken har ännu inte kommit ut på svenska, så jag läser den på engelska, eftersom min spanska är alldeles för dålig. Vill man läsa Bolaño på svenska är det De vilda detektiverna (Los detectivos salvajes) som gäller. Jag har läst nästan 300 sidor och är inne på bok nummer tre, som handlar om en svart reporter vid namn Oscar Fate. Han skickas ner till Mexico för att bevaka en boxningsmatch och har dessförinnan varit tvungen att överse sin mors begravning. Bok ett och två handlar om ett gäng översättare som alla snöat in på den mystiske tyske författaren Benno von Archimboldi, deras inbördes relationer samt en person de lär känna i Mexico när de åker dit i hopp om att stöta på nämnde tyske författare som siktats i området kring Santa Teresa (en fiktiv plats där en ansenlig mängd unga kvinnor skändats mördats; en anspelning på den verkliga staden Ciudad Juárez). Del fyra (som jag inte kommit till ännu) handlar om Santa Teresa och alla morden där och del fem behandlar Benno von Archimboldis liv och leverne. Inte helt oväntat är Mexico, och speciellt Santa Teresa navet i den övergripande berättelsen.

Bolaño skriver detaljerat och lågmält. Det var mitt första intryck. Nu läser jag visserligen en översättning, men ändå. Det är mycket ”han gjorde det” och ”hon sa det” och så vidare. Men när man kommer längre och längre in i texten vecklar sig alla personers liv och karaktärsdrag ut sig som blomblad och jag börjar känna för dem, jag börjar bry mig, om än i olika grad. Först då inser jag att hypen till viss del kan vara befogad och att Bolaño verkligen kunde skriva. Naturligtvis kommer jag att läsa vidare, för jag vill verkligen veta hur han fogar ihop det hela på slutet. Dessutom köpte jag nyligen i London The Savage Detectives samt novellsamlingen Last Nights On Earth med berättelser tagna ur flera samlingar på spanska. Återkommer eventuellt med tankar kring dessa.

After Dark av Haruki Murakami

Haruki, min kära Haruki. Jag ska be att få tacka för din roman After Dark. Den beredde mig sannerligen stort nöje. Vanligtvis brukar du ju inte skriva i tredje person, och ej heller i presens, men den här gången tyckte jag du skötte det mycket bra. Någon jämförde dig med David Lynch, vilket jag tycker stämmer delvis; dock är du mycket mer linjär än Lynch. Det passar dig bättre och fungerar dessutom på så sätt att varje litet narrativ (det ordet använder jag inte ofta, Haruki, det ska du veta) kan stå för sig själv, men ändå ha en omistlig del i det hela. Låter det som svammel? När det gäller att läsa dig är det vanligen ren njutning som gäller, och jag tänker inte direkt på hur jag ska analysera den bok av dig jag läser. Det ska du givetvis ta som en komplimang. Ditt sätt att skriva verkar så enkelt, så alldagligt, men det är en förrädisk alldaglighet, en vardag med falluckor ut mot det okända (och den formuleringen, min magnifike Murakami, har jag korpat rakt av från en kritikers beskrivning av Lars Jakobsons författarskap. Men den passar här.)

En flicka som inte sover, och en flicka som bara sover. En ung och pratglad jazzmusiker och en man som misshandlar en prostituerad, men i ett större syfte. Och Tokyonatten. Oj oj oj. Du får Tokyo att verka så hemma, så allmängiltigt och med så stark dragningskraft tecknar du staden, och trots att jag aldrig varit där, Haruki, känner jag att jag heller aldrig någonsin varit därifrån. Människorna i den här staden, vars liv jag aldrig skulle kunna förstå annars, ty japanska är för mig rena grekiskan, om du ursäktar, de människorna får samma liv och karaktärsteckningar som de som bor i min stad, som de som bor i de flesta storstäder i de flesta västländer. Samtidigt är det något som är speciellt Murakamiskt, något som bara du kan förmedla. Det är en styrka, en gåva. När surrealismen, eller det övernaturliga, eller absurdismen sätter in, då är det den mest naturliga sak i världen.

Haruki, det är ingen hemlighet att jag själv strävar efter den förmågan i mitt eget skrivande. Men tills jag nått dit kan jag bara öva och läsa dem som bemästrat konsten. Jag kan bara njuta och häpna, och för det tackar jag dig.

Ruhm av Daniel Kehlmann

Att kalla Daniel Kehlmanns senaste bok Ruhm för en roman vore väl inte helt korrekt. Visst, det står så på omslaget – ein Roman in neun Geschichten, men jag tycker mer det liknar en novellsamling, jag. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt, tvärtom. Bara så att de som förväntar sig en tegelsten vet att de inte blir besvikna. Kehlmann, vars debut Beerholms Vorstellung jag läste med stor behållning för ett par år sedan, låter i nio berättelser karaktärers öden flätas in i varandra på Short Cuts-liknande maner, och det är mycket underhållande, låt mig bara få det sagt. Ruhm betyder ungefär ära, strålglans eller berömmelse. Såhär i efterhand kan man tolka det ironiskt, ty Kehlmann leker en hel del med vad en berättelse kan vara, hur den kan berättas, och hur dess berättare helt plötsligt kan bryta den fjärde väggen och börja tala till läsaren. I en av de bättre berättelserna, ”Rosalie geht sterben” (ung. Rosalie går och dör), bönar huvudpersonen författaren om att låta henne leva, men denne är obönhörlig i sitt uppsåt att låta henne dö. Berättelsen påstås för övrigt vara skriven av en viss Leo Richter, en kolerisk författare som återkommer i vissa av bokens andra historier.

En man köper en mobiltelefon och får samtal som egentligen är menade för en berömd skådespelare. Denne skådespelare i sin tur glider mer och mer in i glömskan, eftersom ingen längre hör av sig till honom och hans identitet sakta men säkert börjar lösas upp. Man skulle kunna läsa in en kritik mot det vansinniga i att alla människor nuförtiden ska vara nåbara via mobiltelefon dygnets alla timmar – svarar du inte finns du inte – men det går också alldeles utmärkt att bara imponeras av de glidningar Kehlmann gör. Hans karaktärer är skådespelare, de går mot sina öden för de kan inget annat, eftersom det som ska hända dem redan är bestämt. Läs in valfri tolkning till livet i stort här.

Daniel Kehlmann finns utgiven på svenska med romanerna Jag och Kaminski (Ich und Kaminski) samt Världens mått (Die Vermessung der Welt).

The Brief History Of The Dead av Kevin Brockmeier

Kevin  Brockmeiers kortfattade historia om de döda berättar på blott 250 sidor historien om en stad dit de döda kommer, en kvinna som gäckar döden, och om vad dessa två saker har med varandra att göra. Bara det är lite imponerande. Visst, det är skönlitteratur och man skulle ju i princip kunna skriva vad som helst för att få ett sådant upplägg trovärdigt, men all heder åt Brockmeier för att han inte drar ut på det i, säg, 500 sidor. 

Laura är en ung kvinna som jobbar för Coca-Cola och skickas på en polarexpedition till Antarctica. Samtidigt håller ett virus som har ett mystiskt samband med Coca-Cola på att slå ut hela jordens befolkning. Staden dit de döda kommer får fler och fler invånare varje dag. Och allt det här hör ihop.

Det är svårt att berätta mer utan att avslöja för mycket. Det som kan sägas utan risk att förstöra handlingen för dem som ännu inte läst är att detta är en bok om minnen. Ja, det är väl det ord som främst kommer upp om jag skulle sammanfatta berättelsen. Minnen, hur de påverkar levande och döda och hur de faktiskt definierar levande och döda, är den röda tråden i The Brief History Of The Dead. Efter att första kapitlet publicerades i The New Yorker köptes filmrättigheterna genast upp. Boken kom ut 2006 och än verkar inte någon film ha blivit av, vilket ska ses som positivt. Förhoppningsvis väntar man på ett bra manus först. För boken förtjänar det, även om det kan bli lite väl mycket fokus på snö och is och ensamhet (i de kapitel som behandlar Lauras upplevelser i Antarctica).

Egentligen började jag läsa den här boken mest för att få en ursäkt att beställa Brockmeiers novellsamlingar. Jag gillar sån här drömsk magisk realism, det sticker jag inte under stol med. Men jag gillade romanen; den står på egna ben. Jag ska be att få återkomma med ytterligare kommentarer runt Brockmeiers författarskap så fort jag satt tänderna i hans kortare berättelser.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑