Ni vet ju att jag tycker om noveller. Att läsa och skriva. Att kunna förmedla något på så kort utrymme som novellen ändå tarvar, det är ett tecken på en mästare (i vardande). Nu tänkte jag rekommendera tre korta berättelser jag gillar. De är alla på engelska, varav två av dem på originalspråk och en översatt från hebreiska. Som tur är för er finns de alla att läsa online. Aw yiss!
(utan inbördes ordning)
What The Water Feels Like To The Fishes av Dave Eggers. En väldigt kort berättelse, skruvad och vacker på samma gång. Det är den här typen av texter som får mig att vilja fortsätta läsa och skriva. Den ingår i en samling kortprosa som har samma namn som berättelsen och gavs ut tillsammans med två andra författares samlingar i en låda. Hela klabbet heter One Hundred and Forty Five Stories in a Small Box. Man måste bara älska en sådan titel. Nu har jag inte läst Eggers andra novellsamling How We Are Hungry, men den här samlingen kortare prosa ska tydligen vara såväl surrealistisk som känslofylld. Bådar gott.
Sorry Please Thank You av Charles Yu. Ingår i novellsamlingen med samma namn. Med en berättelse nedskriven på en servett och lämnad i en bar lyckas Yu fläta in mer än många andra lyckas med i hela romaner. Det handlar om ett avskedsbrev, ett sorgesamt farväl: Se så saker blev. Eller inte blev. Samtidigt känns det inte klyschigt sentimentalt. Här finns en historia som har små små hullingar som hakar fast i mig när jag läser och får det att svida, men först efter en stund. Läs den här berättelsen, och läs Yus andra berättelser också för den delen.
Så slutligen Pipes av Etgar Keret, översatt från hebreiskan. Finns även i samlingen The Bus Driver Who Wanted To Be God and Other Stories. Den här kortnovellen är sorglig på ett annat sätt. Keret brukar inte skriva så, eller i alla fall har jag inte läst in det i hans berättelser, som ofta är väldigt skruvade, men mer på ett ˮfan vad cooltˮ-sätt. Den här är skruvad och sorglig, och det, mina vänner, det är inte illa pinkat. Undvik att läsa tolkningen till höger om berättelsen och gör er egen först.
—
Jag känner att jag skulle kunna skriva mycket mer om varje berättelse, men det vore på något sätt poänglöst. Dels för att jag inte vill övertolka, dels för att jag inte vill förstöra njutningen för den som läser texterna för första gången. Jag vet dock att jag vid läsningen av samtliga haft flera olika känslor som bubblat upp till ytan, och det grämer mig lite att jag inte bättre kan sätta ord på dem. Men det är väl också det som är charmen, eller?