PULVIS ET UMBRA

Etikett: ocd

Sobrilsommar

Det känns spontant som att sommaren kommer att innehålla en del Sobril, eller annat läkemedel med ungefär samma verksamma ämne. Anledningarna till det är många. Jag gillar inte sommar, jag gillar inte värme, jag gillar inte min nuvarande livssituation. Jag försöker göra något åt det, men det går så långsamt. För att jag är jag? För att jag är bekväm i den livsstil jag ändå vant mig vid? Säkert en kombination.

Tro mig: Jag gillar inte att ta tabletter i onödan. Det räcker så gott med dem jag redan behöver. Sertralin och lamotrigin. Dessa typer av läkemedel (med samma verksamma ämnen) har följt mig i sjutton år nu, och jag tror det blir vi till tidens slut. Det behöver ju absolut inte vara något negativt, men det är förmodligen ett faktum hugget i sten vid det här laget.

Här hade jag tänkt mig en fin bild på den fina Sobrilförpackningen, men jag hittade ingen som inte någon privatperson fotat, och jag vill inte sno dem. Selektiv moral, that’s me.

Men jag bör nog gå till Apoteket. De jag har kvar nu har ett bäst före-datum december 2014.

Nu sitter jag här i långärmat, men i morgon åker jag till landet, och då är det som om jag kan lägga av mig min OCD för en stund och bara vara människa. Vi ska fira min lillebror som fyllt 23 i dagarna. Förhoppningsvis tillåter vädret också bad, som jag sett fram emot halva sommaren. Det är något av det bästa jag kan titta tillbaka på sen: Dagarna med bad, avkoppling och läsning på landet. Så klyschigt, men så sant. Det finns inget bättre.

Snart är också deadline för ICA-Kurirens novelltävling. Börjar brinna i knutarna nu. Men det är inte över än. Igår fick jag en påringning av en kompis som semestrar med sin flickvän på Gotland. De läste båda min bok, och han hade en fråga om novellen ”Utan fjädrar”. Slutet, vad menade jag egentligen med slutet? Jag vet inte själv, ärligt talat. Kom knappt ihåg vad jag skrivit där, men jag kom med en teori i alla fall. Oavsett vad, det är så jävla fantastiskt när jag får bekräftelse på att mina berättelser fortfarande blir lästa. Det är hedrande. När det kommer från en annan konstnär (han är musiker) är det också fräckt, i och med att han också ”skapar”, dock i annat medium.

Igår åskade det en sväng här. Jag stod i duschen och fick lite småpanik (kan man få det), tvålade in mig utav bara helvete och ville verkligen inte få en blixt i skallen. Jag överlevde dock. Men senare på natten, när jag skulle ta min sporadiska promenad, var det helt nedsläckt i loftgången och husets frontbelysning verkade också vara paj. Jag befann mig i någon slags tropiskt mörker, vilket definitivt inte hör till vanligheterna. En säkring som gått?

Saker jag inte tycker om: Människor som flyttar in och tycker det är okej att borra och banka halv nio på morgonen. Den svarte mannen jag ser ÖVERALLT (jag vet att det bara är en slump, och han ser ju mig lika ofta, men jag stör mig på fenomenet ändå), gnälliga hundägare som är överbeskyddande om sina små älsklingar samt ger dem pluttenuttiga smeknamn. Särskilt irriterande är kontrasten ju mer majestätisk hund, desto töntigare smeknamn. Håll skiten privat och borta från bloggar där jag och miljarder andra kan läsa, säger jag. Lite kvalitetskontroll i svensk bloggosfär, tack! Sverker, var är du?

Orolig

Har inte skrivit här på ett par dagar. Skyller på att jag håller på att öka dosen Sertralin med 25 milligram, för att sedan öka med 25 till så att jag hamnar på 200. Känner mig delvis rastlös och småångestig. Jag vet varför, inga konstigheter. Men ändå. Känner att jag nu, mer än någonsin, behöver struktur. Behöver veta varför. Om allt. Hur allt är uppbyggt, vad jag ska göra, hur jag ska göra det. Känner mig värdelös och tafatt när det gäller kvinnor. Dessa episoder blandas med små glimtar av ”ah-what-the-hell-fuck-it-no-truly-fuck-it-all”, vilket ger mig små energikickar. Jag tänker tuffa saker som att ”ensam är stark”, ”föds själv – dör själv” och så vidare. Skapar någon typ av stabilitet i det. Eller inte.

Av någon anledning hamnade jag på en exflickväns konto på en skrivarsite och återupplevde några härliga månader 2004, som föregicks av hell on earth. Kanske inte världens bästa grej att göra en fredagskväll, speedad på kaffe och Red Bull. Men jag ångrar. Ingenting. Ingenting alls. Jag lär mig varje dag, av allt som händer, även det dåliga. Kalla det klyscha, men det är så det är. It is our struggles that define us, and the hardships we endure. Etcetera. Har ju t.o.m. frasen utskriven på anslagstavlan på mitt lilla kontor. Insikt är utveckling osv.

Jag har börjat gymma. Jag tror det kommer att hjälpa mig. Jag behöver känna mig senig, jag behöver sticka blodet i brand.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑