Alldeles för sent uppdaterar jag bloggen med en enkel länk till berättelsen jag skickade in till Tidningen Skriva. Den kom inte ens bland de tio bästa. Ack och ve! Men här är den i alla fall, och jag är stolt över den. Kanske något för drömsk för sitt eget bästa, men jag kände ändå att berättelsen behövde det.
Etikett: novelltävling
Jag har deltagit i ett antal novelltävlingar genom åren (det låter mer storstilat än vad det är), men hittills aldrig vunnit något. Nu är det en till på gång. Tidningen Skriva har sin stora novelltävling, där första pris är 10 000 riksdaler. Inte illa. Temat är Passageraren. I ett alltmer sällsynt infall av inspiration skrev jag ihop en liten berättelse i min vinröda anteckningsbok i läder (pretentiöst ska det vara!) nu i helgen. Idag har jag renskrivit den. Deadline är på torsdag. Ska jag vara ärlig tror jag inte att jag vinner denna gång heller. Detta är inte försöka att spela svår eller martyr; jag är nöjd med den och tror nog den har sin plats … någonstans. Hur som helst är jag glad att jag äntligen fick något skrivet.
När tävlingen är avslutad lägger jag eventuellt upp berättelsen här.
För andra gången deltog jag i en novelltävling för tidningen Skriva. För andra gången vann jag inte. Jag börjar se ett mönster här. Nåväl. Ni kan som vanligt läsa berättelsen genom att klicka här. Den är jättekort och jättevärd det, jag lovar.
Tja, ny och ny vet jag inte om den är. Jag skrev den i somras och skickade sedan in den till tidningen Skrivas stora novelltävling. Man kunde vinna 10.000 kronor. Jag vann naturligtvis inte. Men tävlingen drog ut på tiden och blev först avgjord i dagarna. Jag kanske inte borde ta det så allvarligt; det är ju trots allt alltid en fråga om personlig smak det här med vad som faller en viss jurymedlem på läppen, men jag är ändå nöjd med texten och vill gärna dela med mig av den. Så varsågoda: Två porträtt. Som vanligt med texter jag lägger upp finns den även under fliken TEXTER.
Ibland ser jag kvinnor på bussen eller i stan och jag kommer på mig själv med att vilja se deras ansikten. Men de står då ofta bortvända från mig, eller så står de i en sådan vinkel att deras hår skymmer ansiktet, och då väntar jag på att de ska röra sig, stryka bort håret så att jag kan se hur det ser ut. Det sker dock relativt sällan, eller så tröttnar jag på att vänta. Jag får för mig att de medvetet väljer att inte låta mig se dem, som om de känner på sig vad jag tänker, som om de anar sig till mina önskningar, och att de vill förvägra mig dem. Eller kanske inte förvägrar mig just önskningarna, men deras uppfyllelse.
Detta är naturligtvis en mycket irrationell och till viss del paranoid tanke. Självklart kan de inte veta vad jag tänker och vad jag vill. Men ändå uppfattar jag det så. Det är väl ett kvitto på min egen osäkerhet mer än något annat. Men jag tänker att om, om det är så att de faktiskt läser mig och förstår vad jag vill, och att de sedan medvetet förvägrar mig det, denna enkla lilla sak, detta något som ju faktiskt borde vara smickrande, då är det en ond värld. Då vill de mig illa. Även om de själva aldrig skulle uttrycka det så.
Jag har stora problem med att närma mig människor jag inte känner. Om jag inte redan känner en person, det må vara via jobb eller studier, då är det nuförtiden mer eller mindre omöjligt att ta kontakt med dem. Jag vet inte varför det är så. Jag har tänkt på att det är något som är typiskt ”svenskt”, och sedan på att det är något som säger något om vår samtid, om oss som lever i urbana områden, om oss som är vita, män, i en viss ålder. Och jag tänker sedan också att jag inte vill generalisera så, men att jag måste, att det inte finns något annat val. Jag måste koka ner det till dessa parametrar, så att jag har någon utgångspunkt.
Man kan anta att alla människor alltid vill ha något av andra människor. Det behöver inte vara något negativt, utan enbart en bekräftelse på att vi, när våra mest basala behov är tillgodosedda, ändå bara är djur. Gör man en annan människa gott kommer det en själv tillgodo. Därmed finns inga direkt osjälviska handlingar. Det är en filosofisk fråga som jag inte hade tänkt grotta ner mig i här, men jag nämner den för att i nästa andetag upprepa det jag skrivit ovan: Det behöver inte vara något dåligt med det.
Jag ser någon, exempelvis en kvinna, och jag vill ha något av henne. Oftast rör det sig om hennes uppmärksamhet. I en annan situation vill jag ha något av en (okänd) man: Jag vill veta vad klockan är. Eller så vill jag bekräfta att vi är fast i en situation vi båda helst vill ur, exempelvis att ett tåg ska komma, och att han därmed, liksom jag, bekräftar sin mänsklighet. Vad är det i mig som får mig att vilja skapa balans? Vad är det i mig som får mig att vilja höra till?
Men, och det är väl inte direkt oväntat, ofta rör det sig om möten med det motsatta könet.
Nu sitter jag på andra våningen i biblioteket vid Stockholms universitet. Det är den tjugonde september tvåtusentolv. Klockan är cirka femton minuter i fem, och om en dryg timme börjar undervisningen i nederländska. Bredvid mig sitter en förhållandevis attraktiv kvinna, blond, hästsvans, plugglasögonen på. Jag vet inte vad hon studerar, vad hon tänker på, vad hon vill. Det enda jag vet är att vi två sitter här just nu, bland många många andra, och att vi förmodligen har det faktum att vi är inskrivna vid det här universitetet gemensamt. Förmodligen. Det finns en laddning i att sitta här och inte veta. Det finns en laddning jag känner i mötet (även om det här kanske inte kan klassas som ett regelrätt möte, eftersom vi inte ens talar med varandra) som blir allt vanligare. Allt kan hända. Ingenting kommer att hända. Men allt kan. Och i något parallellt universum sitter hon och tänker samma sak.
Jag är medveten om att ovanstående paragraf till stor del är inspirerad av Karl Ove Knausgårds sätt att skriva prosa, och det är också mycket möjligt, för att inte säga troligt, att han i sin tur blivit inspirerad av någon författare vars namn jag inte känner till. Jag försöker skriva ner några tankar om hans bok En tid för allt, och samtidigt läser jag första delen i hans självbiografiska romansvit Min kamp. Det går inte att inte ta intryck av det. Allt jag skriver nu har på något sätt en relevans till det. Dessutom vill jag, så snart det går, börja skriva den text som ska bli en novell som ska skickas in till Umeås novellpristävling. Man kan vinna 100.000 kronor, men det är naturligtvis inte för pengarna man gör det.
Jag ser framför mig en man, jag har redan döpt honom. Han heter Sarkisyan, och han står vid ett fönster och tittar ner på en skolgård där några barn leker. Varför han har ett armeniskklingande namn vet jag inte, det har bara blivit så. Men han står där och tittar på de lekande barnen. En rynka formas mellan ögonen, snett ovanför näsroten. Sarkisyan är gammal, äldre än han ser ut att vara, och han har naturligtvis en historia. I första hand är detta dock en historia om barnen, för de är speciella. Varför är de speciella? Vad gör de där? Varifrån har de kommit?
En skola för begåvade barn. En plats som ligger ovan bergen, bland molnen. En plats där sjuklingar, mobbade och utstötta får lära sig konsten att väva moln.
Vad innebär nu allt detta?
Jag märker att jag kommit bort från det jag började med. Jag är trettioett år gammal, vill skriva noveller som får folk att häpna, och nu sitter jag vid Stockholms universitet och låter fingrarna löpa över tangenterna, kanske i ett försök att se upptagen ut, och snart börjar min undervisning. Samtidigt har jag verkligheten att ta tag i. Jag har fyrtiosex dagar kvar av min A-kasseersättning. Sedan är jag utförsäkrad. Och jag är redan nu tämligen osäker på om jag gjort rätt vid inskickandet av de senaste kassakorten. Min dispens har ju blivit beviljad, men jag är ändå orolig för att jag ska ha gjort något fel någonstans, att jag ska ha kryssat i en ruta fel, så att jag inte får några pengar, eller ännu värre, att jag blir återbetalningsskyldig.
Det har gått bra hittills, men detta är alltså första månaden jag studerar, och därför kan rutinerna vara annorlunda.
[brutet]
Nu sitter jag här i långärmat, men i morgon åker jag till landet, och då är det som om jag kan lägga av mig min OCD för en stund och bara vara människa. Vi ska fira min lillebror som fyllt 23 i dagarna. Förhoppningsvis tillåter vädret också bad, som jag sett fram emot halva sommaren. Det är något av det bästa jag kan titta tillbaka på sen: Dagarna med bad, avkoppling och läsning på landet. Så klyschigt, men så sant. Det finns inget bättre.
Snart är också deadline för ICA-Kurirens novelltävling. Börjar brinna i knutarna nu. Men det är inte över än. Igår fick jag en påringning av en kompis som semestrar med sin flickvän på Gotland. De läste båda min bok, och han hade en fråga om novellen ”Utan fjädrar”. Slutet, vad menade jag egentligen med slutet? Jag vet inte själv, ärligt talat. Kom knappt ihåg vad jag skrivit där, men jag kom med en teori i alla fall. Oavsett vad, det är så jävla fantastiskt när jag får bekräftelse på att mina berättelser fortfarande blir lästa. Det är hedrande. När det kommer från en annan konstnär (han är musiker) är det också fräckt, i och med att han också ”skapar”, dock i annat medium.
Igår åskade det en sväng här. Jag stod i duschen och fick lite småpanik (kan man få det), tvålade in mig utav bara helvete och ville verkligen inte få en blixt i skallen. Jag överlevde dock. Men senare på natten, när jag skulle ta min sporadiska promenad, var det helt nedsläckt i loftgången och husets frontbelysning verkade också vara paj. Jag befann mig i någon slags tropiskt mörker, vilket definitivt inte hör till vanligheterna. En säkring som gått?
Saker jag inte tycker om: Människor som flyttar in och tycker det är okej att borra och banka halv nio på morgonen. Den svarte mannen jag ser ÖVERALLT (jag vet att det bara är en slump, och han ser ju mig lika ofta, men jag stör mig på fenomenet ändå), gnälliga hundägare som är överbeskyddande om sina små älsklingar samt ger dem pluttenuttiga smeknamn. Särskilt irriterande är kontrasten ju mer majestätisk hund, desto töntigare smeknamn. Håll skiten privat och borta från bloggar där jag och miljarder andra kan läsa, säger jag. Lite kvalitetskontroll i svensk bloggosfär, tack! Sverker, var är du?
Ny design, igen. Jag är rastlös. Försöker skriva. Det vill sig inte. Men jag twittrar på. Alltid det här jävla Twitter. Det har börjat bli som en drog nu. När jag skrivit tillräckligt många tänker jag välja ut de nittionio bästa och publicera dem i en pdf, som jag gjorde med kortlekstexterna.
Via en ung författare vars debutbok jag nyss läst ut och ämnar recensera framöver fick jag reda på att ICA-Kuriren har en novelltävling på temat väntan. Deadline är i slutet av juli. Det är en tävling jag tänker delta i, och jag är jävligt glad att det är så klara och tydliga riktlinjer för bidragen. Nu har jag bara mig själv och min egen lathet (eller rädsla) att skylla ett uteblivet bidrag på. Jag deltog ju i Stadsbibliotekets novelltävling på temat vampyrer, men vann inte. Var min text inte tillräckligt i linje med de moderna vampyrerna? Har ingen aning. Jag har ännu inte läst vinnarbidraget, vilket jag fan får ta och göra. Jag tycker dock inte att den typen av vampyr som är populär just nu (läs: Glitter- och emovampyren) tillför särskilt mycket till genren. Med skräck har det överhuvudtaget ingenting att göra.
Jag slutar nu. I morgon väntar ett eventuellt tungt besked från CSN angående finansiering av höstens studier. Men kanske kan det också ge inspiration?