Etikett: Noveller & kortprosa (Sida 1 av 2)

Get in Trouble av Kelly Link

2015/03/18 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Get in Trouble
Författare: Kelly Link
Förlag: Random House
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 333
Genre: Noveller/magisk realism

I Kelly Links huvud kan allting hända. Hon tillhör de där nya amerikanska novellisterna som blandar in bisarra, mystiska och övernaturliga element i vanliga alldagliga miljöer. En ung kvinna sköter om ett hus som bebos av älvor. Två superhjältar ligger och kelar medan den ena funderar på om hon ska berätta att hon är gravid. Astronauter ombord på ett rymdskepp berättar spökhistorier för varandra för att fördriva tiden. På andra sidan Atlanten kallas den här typen av berättande för slipstream, eller new weird, vilket är samlingstermer som inbegriper skräck, fantasy, urban fantasy, surrealism, magisk realism. Ofta skriver de här författarna (andra läsvärda författare är exempelvis Aimee Bender, Jeff Vandermeer, Catherynne Valente m.fl.) noveller, vilket är kul för undertecknad. För mig fortsätter fantasin att leka, spinna i knät som en galen katt, hoppa runt i en sommaräng med kittliga grässtrån upp till knäskålarna länge efter att jag läst klart. Om det är en bra berättelse vill säga.

Get in Trouble är Kelly Links fjärde samling. Tidigare har jag läst Magic for Beginners (2005) och Pretty Monsters (2008), båda mycket läsvärda. Tyvärr når inte föreliggande samling riktigt upp till deras nivå. Det betyder alls inte att den är dålig eller inte värd att läsas. Men kanske är det så att jag vant mig så vid Links stil att det börjar kännas som om hon upprepar sig. Två saker karaktäriserar hennes berättelser och återkommer, som någon slags motvikt mot innehållet (som alltid skiftar och aldrig verkar sina i sin uppfinningsrikedom): Längden och språket. Ofta är texterna väldigt långa. Om man då känner att nej, den här berättelsen var mindre bra har man ofta inte kommit igenom hälften. Sedan språket: Link har en förkärlek för presens. I kombination med ett ”ovanifrånperspektiv” hon ofta använder sig av kan det skapa en distans till karaktärerna. Det blir mycket ”Jenny is a bear hunter. She likes the thrill. She also likes bubblegum. It makes her feel vulnerable. But not defenseless vulnerable. She knows what she’s doing. She likes to know what she’s doing. She also likes very short denim skirts …” osv. Det blir mycket “tell” och mindre “show”. Kanske har språkbruket att göra med att det är ofta är unga människor Link skriver om. Unga, medvetna, hippa. Fast de aldrig skulle använda de orden. Man har smartphones, Facebook och all den senaste teknologin. Samtidigt är allt så trååååååkigt. Ja, ni förstår. Men ibland kommer man en karaktär lite närmre in på livet, ibland anar man en känslighet, en sårbarhet, och det är då det blir riktigt bra. Som det ska vara. Ibland blir det bara för mycket med händelser som staplas ovanpå varandra utan någon riktig riktning. Case in point: ”Secret Identity”. Femtio sidor om en ung tjej som hakar upp sig på en Paul Zell hon mött i en nätchatt. När hon åker för att träffa honom på ett hotell i New York vimlar där av superhjältar och tandläkare, för det bara råkar vara kongresser för båda yrkeskategorier, men själv är han inte där. Hon irrar runt och gör konstiga grejer. Möter konstiga människor. End of story, sort of. Jag vet inte.

Men jag vill fokusera på tre noveller jag särskilt gillade. Inledande ”The Summer People” är den med älvorna som bor i ett hus och lämnar efter sig märkliga gåvor. Men egentligen handlar den om Fran, en ung tjej med en halvalkad farsa som då och då ”finner Gud” och åker iväg och predikar. Hon måste klara sig själv och har blivit lite småcynisk. När skolans populäraste tjej blir hennes vän ser hon ett sätt ur sin monotona vardag. Här blir det riktigt bra. En kul detalj är att dialogen känns autentisk. Frans dialekt sätter henne på kartan såväl geografiskt som socialt. Det känns äkta.

”The Lesson” handlar om ett homosexuellt par som ska få barn via en surrogatmamma. De åker iväg på en barndomsväns bröllop på en avlägsen ö. Det knakar i fogarna dem emellan, och man förstår ganska snart att det är tanken på det kommande barnet som håller ihop dem. Berättelsen innehåller inget övernaturligt eller surrealistiskt och sticker på så sätt ut. Om det inte vore för det eviga ”han sa/hon sa” i presens skulle den vara ännu mer läsvärd. Slutet blir nästan lite Joyce Carol Oateskt. Och man undrar vilken lektion titeln refererar till. Om människors svaghet och viljan att försöka lappa ihop något som är dömt från början. Melodramatiskt, precis som livet.

Slutligen ”Light”, som nog är min favoritnovell i samlingen. Här skruvar Link verkligen upp det skruvade. Huvudpersonen Lindsey dricker mycket sprit och jobbar på ett lager där man förvarar så kallade ”sleepers”, människor som bara somnat en dag och inte vaknar. De skeppas in från olika delar av landet. Ingen vet varför. Lindsey har två skuggor, och från en har hennes tvillingbror Alan växt fram. De båda har ett hemligt språk. Dessutom finns fickuniversum man kan åka till på semester eller på ålderns höst. En del av dessa universum har dessutom egna universum i sig. Lindsey tar då och då hand om leguaner som ligger och skräpar i hennes trädgård. Och så går det på. När Alan kommer hem till henne och börjar stöta på en arbetskamrat leder det till bekymmer. Texten är skriven i imperfekt och det fungerar bättre kombinerat med alla snurrigheter. Det blir av någon anledning inte lika distanserat. Lindsey är en skön karaktär och det hon gör känns på något sätt naturligt också. Undantaget hur hon kan hälla i sig så mycket alkohol möjligen. Men berättelsen är läsvärd rätt igenom och är väl en typisk Kelly Link-text.

Sammanfattningsvis: Två mycket bra noveller omsluter ett gäng mindre bra. Det är absolut inte dåligt, men Link har skrivit mer medryckande. Dock ska noveller, och särskilt sådana med surrealistiska och flippade inslag, alltid premieras. Hur som, den här författaren är överlag mycket läsvärd, även om just föreliggande bok kanske inte är den bästa att börja med.

Alle verhalen av Leon de Winter

2014/06/02 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Alle verhalen
Författare: Leon de Winter
Förlag: De Bezige Bij
Utgivningsdatum: Juni 2013
ISBN: 9023478126

Leon de Winter (1954, Den Bosch) är en nederländsk författare. Han debuterade 1976 med novellsamlingen Over de leegte in de wereld (Om världens tomhet). Tillsammans med samlingen Een Abessijnse woestijnkat (En abessinsk sandkatt) från 1992 gavs boken De verhalen (Berättelserna) ut 1993, och Alle verhalen (Alla berättelser) som kom ut förra året (2013) är en uppdatering av den. Ett antal texter som tidigare inte samlats i bokform har tillkommit.

De Winter har inte översatts till svenska, och det är svårt att hitta en motsvarande svensk författare att jämföra honom med. Man kan säga att han skriver underhållningslitteratur med vissa drag av spänning, utan att för den sakens skull kunna placeras i deckar-/thrillerfacket. Det händer saker i hans berättelser, de är drivna och rappt skrivna. För en som lär sig nederländska och tagit sig förbi barn- och ungdomslitteratur är han en ypperlig guide till det nederländska språket. Hans senast utkomna roman (som jag håller på att läsa nu) heter VSV och är hyfsat skruvad. Eller vad sägs om att låta den mördade filmmakaren Theo van Gogh få agera skyddsängel åt en judisk före detta gangster som fått ett hjärta donerat av van Goghs mentor i efterlivet?

Nu är väl inte berättelserna i Alle verhalen lika skruvade. Man får komma ihåg att de är skrivna och publicerade under en fyrtioårig period, och att författaren blott var 22 vid debuten. Men texterna ger mersmak. De skulle kunna delas in i fyra kategorier. Där finns berättelserna om den medelålders mannen för vilken det börjar gå utför. Här kan man skönja de Winters alter ego. Det pratas i en novell om en roman huvudpersonen skrivit. Den omnämns som Kaplan (en bok de Winter skrivit på riktigt). Så kan man dra skiljelinjen mellan fakta och fiktion lite var man vill. De här texterna är ganska roliga när de målar upp karikatyrer av lite äldre män som en gång varit något men nu är på fallrepet av olika orsaker. Sedan är det ett gäng texter som handlar om ett odefinierat land där krig och sjukdom härjar eller har härjat. Huvudpersonerna måste underkasta sig en överhet som kommer med olika konstiga direktiv. Insert obligatorisk Kafkareferens here. Vi har berättelser med tydlig självbiografisk prägel, där de Winter berättar om sin barndom (och där det är ganska uppenbart att merparten är sant). Slutligen har vi de fristående texterna. Som alla andra är de av blandad kvalitet. De huurmordenaar (ˮYrkesmördarenˮ) är en ganska märklig berättelse om en yrkesmördare som – surprise, surprise – ska mörda någon. Jag är inte helt säker på att jag förstod twisten på slutet, men jag får ta och läsa om den helt enkelt. Het huwelijk (ˮBröllopetˮ) fick mig att tänka är det den nederländske kronprinsen det handlar om eller inte? Det handlar om att den nederländska drottningen ska abdikera (vilket hon gjorde på riktigt 2013). Berättelsen publicerades dock 2001. Och i novellen har prinsen verkligen inte det idylliska förhållandet till kvinnan som får representera Máxima (prinsessa av Nederländerna, kungens hustru). Det blir en liten thriller av det, och vissa scener får mig att tänka på en annan prinsessa, nämligen den förolyckade Diana.

Två andra texter jag gillade: De zoon (Sonen). En mycket realistisk och sparsmakad berättelse som sedan fuckar ur och blir rejält obehaglig. En tavla föreställande Abrahams nära förestående offer av Isak spelar en central roll i texten. Jag säger inte mer än så. De herinnering aan haar zoon (Minnet av hennes son) handlar om en ung man som tar livet av sig. I flashbacks får man ta del av en minst sagt orosfylld ung man. Han ritar teckningar som han sedan förstör. Läsaren får aldrig veta varför. Det hintas att han kan ha sett sådant man inte borde se, eller inte kan förstå. Detta är precis det jag gillar med texten. Dessutom är sättet den är skriven på effektivt i det här formatet. Meningar upprepar sig och blir ett slags mantra. Det hade nog inte fungerat lika bra i en roman, men här bygger det på novellens kompakthet och förtätar snarare än förvirrar.

Slutligen vill jag nämna bokens två sista berättelser: Sabbat och Advocaat. I båda får den unge de Winter följa med sin pappa när denne åker ut på landet i sin Ford Mercury Coupe. Det är sextiotal, och den unge Leon är grymt imponerad av såväl bil som sättet hans far för sig på. När de kommer i samtal med de lokala bönderna växlar fadern problemfritt till Brabantdialekt. Fadern är affärsman och Leon vill bli advokat, men än så länge nöjer han sig med att sitta på passagerarplats och trycka i sig godis medan pappan ingår avtal med lokalbefolkningen. Det finns ett outslitligt band dem emellan som beskrivs väldigt vackert.

Inga av de Winters böcker finns som sagt översatta till svenska, och jag tror knappast att hans noveller skulle översättas först. Kanske borde jag göra ett försök själv? Hur som, underhållande och lättillgängligt är två av de Winters kännemärken, och vill du bli bättre på nederländska, läs honom!

Tre läsvärda berättelser

2014/04/01 / Alex / Inga kommentarer

Ni vet ju att jag tycker om noveller. Att läsa och skriva. Att kunna förmedla något på så kort utrymme som novellen ändå tarvar, det är ett tecken på en mästare (i vardande). Nu tänkte jag rekommendera tre korta berättelser jag gillar. De är alla på engelska, varav två av dem på originalspråk och en översatt från hebreiska. Som tur är för er finns de alla att läsa online. Aw yiss!

(utan inbördes ordning)

What The Water Feels Like To The Fishes av Dave Eggers. En väldigt kort berättelse, skruvad och vacker på samma gång. Det är den här typen av texter som får mig att vilja fortsätta läsa och skriva. Den ingår i en samling kortprosa som har samma namn som berättelsen och gavs ut tillsammans med två andra författares samlingar i en låda. Hela klabbet heter One Hundred and Forty Five Stories in a Small Box. Man måste bara älska en sådan titel. Nu har jag inte läst Eggers andra novellsamling How We Are Hungry, men den här samlingen kortare prosa ska tydligen vara såväl surrealistisk som känslofylld. Bådar gott.

Sorry Please Thank You av Charles Yu. Ingår i novellsamlingen med samma namn. Med en berättelse nedskriven på en servett och lämnad i en bar lyckas Yu fläta in mer än många andra lyckas med i hela romaner. Det handlar om ett avskedsbrev, ett sorgesamt farväl: Se så saker blev. Eller inte blev. Samtidigt känns det inte klyschigt sentimentalt. Här finns en historia som har små små hullingar som hakar fast i mig när jag läser och får det att svida, men först efter en stund. Läs den här berättelsen, och läs Yus andra berättelser också för den delen.

Så slutligen Pipes av Etgar Keret, översatt från hebreiskan. Finns även i samlingen The Bus Driver Who Wanted To Be God and Other Stories. Den här kortnovellen är sorglig på ett annat sätt. Keret brukar inte skriva så, eller i alla fall har jag inte läst in det i hans berättelser, som ofta är väldigt skruvade, men mer på ett ˮfan vad cooltˮ-sätt. Den här är skruvad och sorglig, och det, mina vänner, det är inte illa pinkat. Undvik att läsa tolkningen till höger om berättelsen och gör er egen först.

—

Jag känner att jag skulle kunna skriva mycket mer om varje berättelse, men det vore på något sätt poänglöst. Dels för att jag inte vill övertolka, dels för att jag inte vill förstöra njutningen för den som läser texterna för första gången. Jag vet dock att jag vid läsningen av samtliga haft flera olika känslor som bubblat upp till ytan, och det grämer mig lite att jag inte bättre kan sätta ord på dem. Men det är väl också det som är charmen, eller?

Det jag redan minns av Mats Kempe

2014/03/05 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Det jag redan minns
Författare: Mats Kempe
Förlag: Norstedts
Utgivningsdatum: Januari 2014
ISBN: 9113053728

Jag minns aldrig mina drömmar. Så heter Mats Kempes debutbok från 1996, en novellsamling precis som föreliggande bok. Det är något visst med Kempe och minnen. Det jag redan minns heter den nya samlingen. I en av berättelserna säger till och med en av gestalterna ˮjag minns aldrig mina drömmarˮ. Metatextuellt värre.

Det jag minns av Kempes debut från då (jag läste den när den kom ut och min egen gryende litterära produktion tog stort intryck) var att de var läsvärda och tämligen skickligt komponerade berättelser som egentligen inte handlade om någonting. Rättelse: Om det ingenting som är vårt allting, det som är var mans vardag. Texterna låg precis rätt i tiden i och med den novellboom som då drog fram i svensk prosa. Texterna skulle vara karga och realistiska. Kempes följande böcker har i princip följt det spåret och enligt mig nådde han en formtopp med samlingen Saknar dig sällan så mycket som nu från 2001 (som jag för övrigt måste läsa om snart).

Jag ska erkänna att jag blev rätt uppspelt när jag läste att hans nya samling skulle flirta med fantastiken. Och visst – den nya boken levererar. Delvis. Upplägget är följande: Det jag redan minns innehåller 16 texter. Kempe kallar boken en roman i berättelser. Dessutom utspelar sig all i, eller har anknytning till, en fiktiv nordsvensk stad som heter Den animerade staden. Det är ett litet, relativt sömnigt samhälle där livet går sin gilla gång. Men något händer med stadens invånare. För att vara mer specifik: De är inte herrar över sina liv. Någon skriver dem, ibland rent bokstavligen, och gör med dem vad som faller honom in. Denna någon är ibland Mats Kempe. Förvirrande? En smula.

Ärligt talat står de flesta texter på egna ben och behöver inte det övergripande skalet som den här metakonstruktionen innebär. Men visst blir det fyndigt ibland. Som när Kempe själv, tillsammans med två skrivarkollegor, barrikaderar sig på stadshotellet och diskuterar en novell som ingår i samlingen och som de möjligen behöver förbättra. Novellgestalter går in och ut ur varandras liv och berättelser. Ibland har de någorlunda kontroll över vad de gör, men oftast inte.

Fantastiken i berättelserna består i vampyrer, självantändande smörsångare med isländska namn (precis så skruvat som det låter), färgat glas genom vilket man ser en bättre verklighet, miniatyrkloner av skolelever, föräldrar som är robotar osv.

Bäst blir det när personernas ensamhet och behov av att nå fram faktiskt når fram till läsaren. Här vill jag nämna ˮVägkrökenˮ som behandlar en serie mystiska djursjälvmord. Egentligen handlar den dock om något helt annat, nämligen en dotters oförmåga att nå fram till sin emotionellt frånvarande mamma. I ˮVännernaˮ drabbas en tonåring av en sjukdom som långsamt förvandlar honom till en fågel. Hans vänner åser med viss fasa och fascination skeendet från nära håll. Berättelsen är vacker, eftersom den lyckas gestalta den där önskan unga människor har om att nå fram och ut och ibland bara släppa taget och inte behöva tänka på det ansvar som kommer med att långsamt bli äldre, bli vuxen. Berättaren ställs inför ett mycket viktigt val mot slutet av berättelsen, vilket lämnar det som händer sedan öppet för läsaren. Det är precis sådana här texter jag tycker om. Slutligen är ˮEn förstudieˮ berättelsen om en ung kvinna som lever i en konstant känsla av déjà vu. Hon går på undersökningar, är med i en forskningsstudie på sjukhuset, men inget verkar hjälpa. Men är ett botemedel verkligen lösningen? Handlar det egentligen inte om att hitta något som är värt att minnas? Visst, nu avslöjar jag kanske lite för mycket här, men man kan gott läsa novellen med behållning ändå. Här återknyter Kempe elegant till minnestemat.

Övriga texter håller överlag bra kvalitet. Vissa gillar jag mer än andra, som det brukar vara. Ibland, men väldigt sällan, kan det kännas en smula sökt. För det mesta är det dock mer än god underhållning. Mats Kempe blinkar också åt andra litterära idoler (får man förmoda) och giganter i genren. Så är berättelsen ˮMåndagarna med Jeremyˮ tillägnad en viss Ray, och det är väl ingen högoddsare att det rör sig om novellkungen från Illinois, han som skrev om illustrerade män och resor till Mars. I novellen ˮWonderdogˮ får ett syskonpar en försändelse från en farbror Julio som bor i Argentina men ska flytta till Paris. Naturligtvis måste det vara en blinkning till min husgud Julio Cortázar, och jag blir glad att även andra håller honom högt. Jag vet inte om Conan Doyle är en favorit hos Kempe, men den förres mest kände detektiv gör i alla fall ett snabbt inhopp i samlingens näst sista berättelse.

Det jag redan minns rekommenderas för den som gillar skruvade noveller med tydliga fantastiska inslag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: I den svenska prosan är vi sannerligen inte bortskämda med den här typen av litteratur (med förbehåll för alla de opublicerade manuskript som eventuellt ligger och samlar damm ute i stugorna), så det är bara att hugga in när tillfälle bjuds.

Just ja: Jag höll på att glömma att nämna ”Första gången glömmer man aldrig”. En liten pärla om ett spöke som vägrar lämna en ung mans lägenhet. Berättelsens slut är bara sådär självklart och fint att man blir, tja, glad.

Den röda drömmen av Joakim Pirinen

2013/12/17 / Alex / Inga kommentarer

Vissa dagar träffar man spännande nya människor, andra läser man skumma böcker. Jag har just läst ut Den röda drömmen (2013) av Joakim Pirinen. Det är hans tredje prosabok (mig veterligen), och han spar verkligen inte på ambitionerna. Baksidestexten påstår att boken innehåller 24 noveller, en för varje genre inom litteraturen. Bara det är ju bullshit. Dessutom verkar man blanda genre och stilart hejvilt (monolog och modernism, exempelvis), men det må vara hänt. Det viktiga är att det är riktigt jävla bra noveller det handlar om! Tidigare har jag läst Den svenska apan (2001), och den var minst sagt surrealistisk. Där var texterna också kortare och inte lika ˮdisciplineradeˮ som här, även om jag tvivlar på att det är ett adekvat ord för att beskriva Pirinens texter. Man måste helt enkelt läsa honom själv. Det är befriande att läsa någon som så uppenbart skiter i litterära konventioner och mallar. I en Pirinennovell kan allt till en början verka som vanligt, nästan förrädiskt så, men så smäller han till och det oväntade inträffar. Det gäller såväl för själva språket som för det faktiska innehållet.

Av tjugofyra berättelser kan man naturligtvis inte älska och högakta alla, och det gör inte heller jag. Men några sticker ut. ˮPappas böckerˮ är förmodligen samlingens bästa text. Berättaren i den novellen gör bokslut över sin far (som visar sig vara Joakim Pirinen) i det att han sorterar dennes kvarlåtenskap. Parallellt med det berättas historien om Joakim Pirinen, dennes vedermödor, drömmar och tillkortakommanden. Det är en vemodig och vacker text med vissa vemodigt själagripande formuleringar jag mer än gärna hade skrivit själv. Dessutom är den lekfullt metatextuell i det att den refererar till sig själv (och boken den är en del av) i slutet. En sån där härlig slutknorr, ni vet. Såna där sköna grejer.

En annan text, ˮYrselhavre, styresskickˮ består enbart av fotnoter. Pirinen verkar ha jävligt kul när han skriver den typen av texter. I en berättelse använder han sig av 1600-talssvenska och i en annan räknar han ner från 100 till 50 och låter varje siffra få en kortare prosatext. Här märks det att han är beläst (alt. har korpat från Wikipedia). Det fungerar i det korta formatet, men hade förmodligen blivit tröttsamt i längden.

Rent innehållsmässigt kan det handla om upptäcktsresanden som finner en stam genomskinliga människor i ett grottsystem, eller om en liten flicka som adopteras av en familj jättar. Pirinen räds varken deckarpastischen (som får två texter) eller fabulerandet (iriska hjältar och män som drömmer att de är grodvarelser) och det är modigt, om inte annat. Visst, alla texter håller som sagt inte samma kvalitet, men överlag är det uppenbart att han utvecklat sitt prosaskrivande från Den svenska apan. Jag skulle vilja framhäva ˮPappa Eryopsˮ (den med grodvarelserna, en fabel), allegorin ˮKentaurenˮ (om en ung man som tänder på djur och hur det komplicerar hans förhållande till sina föräldrar – det låter mer buskis än vad det är, lovar), sagan ˮHos jättarnaˮ, nämnda ˮYrselhavreˮ (som i sig är en pendang till historieskrivningen ˮSjukhusstadenˮ), reseskildringen ˮDristighetenˮ (väldigt underhållande resedagbok författad på 1600-talssvenska av en man som ska till Elfsborg men råkar segla runt jorden istället) och slutligen ˮEtt dödsfallˮ, som torgförs som skräck. Detta är intressant, för just den beskrivningen förhöjer berättelsens kvalitet. En cyklande kvinna blir påkörd av en bilist och avlider. Hennes man måste tala om för barnen vad som hänt och sedan fortsätta att leva som vanligt. Just detta, hur man tar sig vidare från något så fasansfullt overkligt som döden ändå innebär, det är textens tema. Berättelsen är helt renons på övernaturligheter, och läsaren får därmed själv avgöra exakt vari skräcken ligger. Skriven med en ömsinthet och ett lugn är ˮEtt dödsfallˮ jämte nämnda ˮPappas böckerˮ bokens finaste novell.

Sammanfattningsvis är det som det brukar med noveller: En del är bra, en del är bättre, någon enstaka är jaha?, men jag är övertygad om att alla kan hitta åtminstone något som roar. Gillar man inte innehållet måste man ändå ge Joakim Pirinen en eloge för att han vågar röra om lite i svensk prosa.

Nio sätt att beskriva regnet av Per Odensten

2013/07/25 / Alex / Inga kommentarer

Det här är ingen regelrätt recension, vilket vore orättvist då jag bara läst halva boken. I det här fallet gick det dock utmärkt, då det rör sig om en samling kortare texter. Nio sätt att beskriva regnet (fantastisk titel och suggestivt och fint omslag på boken, förresten) består av fyra delar. I den första får läsaren 16 berättelser i gränslandet mellan novell och kortprosa. Del två innehåller 11 mer facklitterära texter i form av bokrecensioner, tidningsartiklar och miniessäer. Del tre består av två teaterpjäser och den sista delen är den som givit samlingen dess namn: En berättelse om en kvinna som kämpar för att få tillbaka sitt språk efter en stroke.

Eftersom jag bara läst de två första delarna kommer mina tankar naturligtvis att fokusera på dem. Jag vill först bara säga att jag gillar hur Odensten skriver. Det är ofta kort, kärvt men också målande och bitvis väldigt intensivt. Visst, det är en vag beskrivning som passar in på många författare, men ärligt talat hittar jag inte bättre ord att beskriva hans stil. Han debuterade 1981 – samma år som jag föddes – med romanen Gheel, om en sjukkoloni i Karlskrona dit människor kommer från den belgiska staden Gheel (bygger på verklighetens Geel), ”anförda av ängeln Hjelm”. Den har jag för avsikt att läsa en vacker dag. What’s not to like? Änglar? Check. Prosa någonstans mellan P. O. Enquist, Torgny Lindgren och Peter Nilson? Check. Övernaturligeter. Säkerligen. Och 1999 kom uppföljaren En lampa som gör mörker. Också en briljant titel.

Men Nio sätt att beskriva regnet nu. Den första novellen, som är en bitvis väldigt rolig och skön historia om två gamlingar som lämnar hemmet och beger sig ut på en roadtrip, håller sig i realismens rike. De följande berättelserna har dock mer av fantasteri och så kallad magisk realism. Det gillar jag. ”Ängeln och rackerskan” är en liten favorit, där ett väldigt poetiskt och beslöjat språk beskriver hur en ängel utan tummar flyttar in hos en kvinnlig skarprättare. Miljöbeskrivningarna är karga och känns spot on. Jag är verkligen dålig på geografi, men när Odensten skriver om bondgårdar, torp och inlandsskog känner jag mig ändå på något sätt närvarande i miljöer jag aldrig besökt. Och även när författaren låter sina figurer vandra runt i mer realistiska handlingar finns en känsla av att vad som helst kan hända. En annan berättelse jag gillade är ”Rind Fem Korn”, som har drag av legend från nordisk mytologi. Detta väver Odensten samman med en plats och en tid som ändå ligger egendomligt nära vår.

Vissa av berättelserna känns dock en aning korta, som om de är rivna ur sitt sammanhang, som om de vore (eller borde vara) en del av något större. Kanske påbörjade romanprojekt? Inte alls dåliga, men ändå som om de lämnade något osagt och jag, läsaren, inte kan fylla i det själv. Tro mig, jag är mycket positiv till att berätta saker mellan raderna, men här handlar det inte riktigt om det. Överlag är det dock fina och språkligt virtuosa (om än på gränsen till svulstighet rent språkligt på vissa ställen) berättelser.

Den andra delen bjuder på ett gäng artiklar och miniessäer om litteratur. Odensten skriver om Marcel Proust, James Joyce, Stig Dagerman, Isaak Babel, Artur Lundkvist och andra. Det är korta texter, men innehåller mycket, särskilt vad gäller författarens syn på vad litteratur är, och bör vara. Därför tillrådes läsaren att läsa dessa texter långsamt, och kanske inte mer eller mindre i ett svep, som jag gjorde. Då blir ”programförklaringen” för svår att ta in. Somliga av texterna har också skönlitterär kvalitet, och befinner sig på gränsen mellan fiktion och ickefiktion, exempelvis de om Swedenborg och Tjechov. Då påminner de, återigen, en aning om Torgny Lindgren, eller kanske rentav Borges. Ja, jag vet att det är slött att jämföra den här typen av texter med Borges, men det går liksom inte att låta bli.

Då har jag alltså de två avslutande delarna med två pjäser och en längre novell kvar att läsa. Det tänker jag göra också, men nu kunde jag tyvärr inte låna om boken på biblioteket. Hur som, det jag läst kan jag i alla fall rekommendera, särskilt om man gillar Enquist, Lindgren eller Nilson. Odensten är naturligtvis sin egen författare, och det är jag som läser som drar parallellerna till andra skribenter, men jag tycker ändå man har rätt att jämföra stilar. Det betyder ju inte automatiskt att någon är vassare än någon annan.

Mitt tips är ändå att vänta tills hösten smugit sig på. Ta en mulen dag. Läs valfri text från berättelsedelen av Nio sätt att beskriva regnet. Läs sedan en från delen med artiklar. Reflektera sedan. Sällan har väl långsam läsning och en kopp te känts som mer självklara redskap för den här typen av lektyr.

Sorry Please Thank You av Charles Yu

2013/06/24 / Alex / Inga kommentarer

Nu är det sommar och dags för nöjesläsning. Den första boken jag läste ut efter att ha avslutat studierna i nederländska blev amerikanen Charles Yus novellsamling Sorry Please Thank You. Det är hans tredje bok; tidigare har han publicerat en roman och en novellsamling. Jag har inte läst någon av dem, men romanen ska tydligen ha fått väldigt positiv kritik. Den heter How To Live Safely In A Science Fictional Universe. Yu blandar gärna in tekniska termer och miljöer i sina noveller, men det handlar egentligen inte om science fiction. Vad som står i fokus är människor, relationer dem emellan och svårigheter för människor i allmänhet att kommunicera. Det finns en risk att jag förminskar de riktigt stora ögonblicken jag hade när jag läste vissa av hans texter här; det blir lätt så när man ska beskriva sådant som är så svårt att sätta ord på. Men det Yu gör briljant när han gör det som bäst är att han använder dataspelsjargong, science fiction-serier och modern teknologi som rekvisita som än bättre framhäver det meningsfulla, alternativt meningslösa i huvudpersonernas strävan att vara mänskliga. Det där lät mer än lovligt flummigt, det är jag medveten om, men det är så jag uppfattar det.

Sorry Please Thank You innehåller tretton texter. Tre fyra stycken är relativt långa, men de allra flesta är ganska korta. Man läser dem alltså snabbt, vilket dock inte är samma sak som att innehållet är lättsmält. Berättelserna håller sig liksom kvar i en, vissa ord, vissa formuleringar stannar kvar. Jag kommer på mig själv med att vilja gå tillbaka och hitta just den platsen, just den meningen där jag fick en sorts a-haupplevelse, en insikt, en känsla av att ja, det är ju precis så här det är! Han har satt fingret på precis den punkten, hittat essensen. Vid läsningen påmindes jag ibland om The Whole Story and Other Stories av Ali Smith som jag läste förra sommaren. Samma skenbara lätthet i sammanvispandet av ord till meningar till stycken som när de är som bäst får läsaren (mig) att stanna upp och bara … jaha, ännu en som kan det här, ännu en som förstått, ännu en som skriver med den lätthet jag själv aspirerar på.

Det handlar om ensamhet, om drömmar, om insikten att det alltsomoftast inte blev som man hoppats på, och vad ska man göra nu då? Allmänmänskliga saker. I ”Yeoman” är huvudpersonen medlem i ett team utforskare som beamas ner till nya planeter för att ta reda på om de är beboeliga. Det är bara det att hans roll är att vara den som ”offras”, likt rödskjortorna från Star Trek, och detta vet han om från början. Faktum är att det står i jobbannonsen. Novellen är väldigt humoristisk, det är Yus berättelser ofta. Saker och ting berättas i jagform av en inte sällan halvcynisk och blasé huvudperson som redan från början anar problem i sakernas utveckling. Den här huvudpersonen har en gravid fru hemmavid, så han är inte så sugen på att vara den som offras, hur bra lönen än är. I ”Hero Absorbs Major Damage” är huvudpersonen en hjälte som leder ett team krigare och magiker genom en spelvärld klart influerad av World of Warcraft. Det är bara det att han inte är så säker på att han verkligen är en hjälte. Vad innebär förresten det? Också här blir det uppenbart hur Yu bara använder de moderna bakgrunderna för att sätta den allmänmänskliga problematiken i förgrunden. Hans figurer är ofta medvetna om att miljöerna runtomkring dem är absurda, men också att de måste förhålla sig till dem eller gå under.

I ”Standard Loneliness Package” jobbar berättaren på ett företag som har som specialitet att lägga ut kundernas känslor på entreprenad. Huvudpersonen får alltså (dåligt) betalt för att känna sådant som kunderna helst vill undvika, exempelvis sorg på en begravning, skam eller andra jobbiga saker. Samtidigt kämpar han med att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna köpa sig ett ”liv”, inte det perfekta, men väl ett som han kan vara nöjd med. Berättelsen är sorglig i det att den sätter fingret på så mycket av vårt västerländska sätt att tänka vad gäller konsumtionshets, ansvarsfriskrivande och det faktum att man idag i princip kan köpa vad som helst. Denna novell, tillsammans med samlingens titelberättelse, tillhör mina favoriter. I den senare, ”Sorry Please Thank You” lyckas Yu på bara tre sidor så väl skildra mänsklig förtvivlan att jag nästan baxnar. Man måste själv läsa den för att förstå. Berättelsen publicerades tidigare i tidskriften Esquire och kan läsas online här.

Vissa av Yus berättelser skulle kanske kunna ha utvecklats lite mer, som exempelvis ”Human For Beginners”, som känns lite mer som ett utdrag ur ett större projekt, men det kanske också var meningen. En berättelse som ”Inventory” kräver en del av läsaren, och det är lätt att tro att den ska bli lättsmält eftersom varje sida innehåller så lite text, men det finns nog en tanke med det. Det är också en av de berättelserna som stannar kvar hos en, en som man får återkomma till.

Överlag skulle jag mer än gärna rekommendera denna samling. Man behöver alls inte vara intresserad av modern teknik, science fiction eller liknande för att ha behållning av läsningen, även om det naturligtvis underlättar förståelsen av vissa referenser. Men i grund och botten räcker det med att vara människa.

Undantagen av Mats Kolmisoppi

2012/11/01 / Alex / Inga kommentarer

Nu ska vi tala om något som känns angeläget, nämligen Mats Kolmisoppis nya novellsamling Undantagen. Själv kallar han det för en prosasamling, och det kanske är en bättre beskrivning av de här berättelserna, som ibland mer liknar inre monologer. De är ofta skrivna i jagform och handlar om människor som är arga, arga och upprörda över sin samtid, hur samhället ser ut, bristen på empati, konsumtionshetsen och den egna platsen i en värld som egentligen är fullständigt meningslös. Det låter hårt, och det är det också. Kolmisoppis prosa är, om jag måste välja ett ord, uttänkt. Det är korta, kärnfulla meningar, nästan alltid huvudsatser, och aldrig några utsvävningar. Visst, det är inte direkt Jens Lapidus vi pratar om här, men det är ändå korta satser, ofta runt 10-12 ord. Det skapar en stackatoliknande effekt som driver texten obönhörligen framåt.

Kolmisoppi debuterade 2001 med Jag menar nu, också en samling berättelser. Den har jag inte läst, och inte heller de därpå utkomna romanerna Ryttlarna (2005) och Bryssel (2008). Av det jag läst om Jag menar nu står det dock klart att det finns väsentliga skillnader mellan då och nu. Självklart. Det har gått över tio år, det är inte konstigt att en författares skrivarbana utvecklas. Men det gäller väl kanske först och främst stilen? För innehållet i Undantagen är skoningslöst. En av berättelserna, ”Att utplåna ondskan”, är en anklagelse mot världens alla invånare som inte tar ställning, inklusive anklagaren själv. Kontentan är: Vi är alla medskyldiga till all skit som händer i världen, såvida vi inte i varje vaket ögonblick gör vårt yttersta för att förhindra det. När jag läste den här texten drabbades jag plötsligt av en insikt som jag inte ens tänker försöka sätta ord på, men som i vilket fall inte händer ofta, och det gav upphov till en kvardröjande känsla som inte ens det kanske lite väl spekulativa slutet kunde sätta sordin på. Det är en av bokens bästa texter.

Utöver detta har vi berättelser där lek övergår i allvar, där kärlek och perspektiven på den förskjuts och övergår i leda och rutin, där man tvingas att konfrontera en vardag som är … grå. Men man finner sig i sitt öde, ty vad ska man annars göra? Systern till berättaren i ”Mjölka” tar livet av sig och lämnar efter sig en dotter. Berättaren är oförmögen att ta hand om barnet, som lämnas till fosterhem. År senare kommer morbror på besök, och fosterföräldrarna gör klart att han bör hålla sig borta i fortsättningen. Men då bryter han sig ur ledan, ur mallen, även om det är av aldrig så egoistiska skäl, nämligen stolthet. Det visar dock ändå på hopp för människorna i Kolmisoppis berättelser, som en liten utsträckt hand till läsaren: Se, det finns trots allt ett ljus.

Snapshots

2012/07/07 / Alex / Inga kommentarer

Karl Ove Knausgård, lakritsshots, Bergshamra, Charles Dickens (pub), blåbuss, Hermans, The Borgias, egna skåpnoveller, Ali Smiths noveller, sandfärgade shorts, EKG, ryggklibb, Cortázars Kronoper & famer i rosa nyutgåva, moderskärlek, K. karaoke, vidrig öl, Cliff Barnes, utan glasögon (om jag inte ser dem, ser de inte min osäkerhet), 9GAG, tvätta påslakan, folk som spelar mobilspel på bussen och gestikulerar med armarna, Iron Maiden, youghurtchoklad, oregano på pizzan, dermatolog, remiss, inlägg som i princip taggas med innehållet i sin helhet.

Bokrecension: Om att gråta sig till sömns och annat trams

2012/07/03 / Alex / 4 kommentarer

Titel: Om att gråta sig till sömns och annat trams
Författare: Roza Takiporian
Förlag: Mimer bokförlag
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 146

Om att gråta sig till sömns och annat trams är Roza Takiporians debut. Boken innehåller elva noveller som alla har det gemensamt att de berättar om en kortare eller längre episod i en eller flera personers liv. Även om perspektiven skiftar finns där alltid en känsla av saknad och vemod. Man märker snart att Takiporian har en väldigt personlig ton i sitt berättande – det finns nästan alltid en känsla av förtrogenhet med läsaren, och inte sällan vänder sig berättarjaget direkt till densamme. Så knyter författaren an till den långa traditionen av sagoberättare som framför sina historier muntligt att berättas vidare genom generationer. Det finns en genuin önskan att berätta något här, oavsett vem det är som berättar. Naturligtvis finns det historier jag gillar mer än andra; konstigt vore annars. Dock håller texterna alla en jämn och fin kvalitet, och det är snarare temat jag ibland hänger upp mig på, snarare än språket.

Det är vågat att ta sig an så vitt skilda perspektiv som Takiporian gör i sin debut. I den första berättelsen, ”När hjärtat slutar slå”, får vi följa en man i nittioårsåldern som tänker tillbaka på sitt livs kärlek. Att ens försöka sätta sig in i huvudet på en gammal man när man inte är gammal (och man) är modigt, och det visar också att författaren verkar dela min uppfattning om att litteratur handlar om att låtsas, att hitta på, att fantisera. Novellen är för övrigt väldigt läsvärd. Något som ökar på dess läsvärdhet är också samspelet mellan den gamle mannen och den kvinna han delar sitt liv med i Sverige. De älskar och högaktar varandra, men kvinnan är införstådd med att han aldrig kommer att glömma sitt livs kärlek, men att hon själv ändå är mer än ett substitut. Det är ett svårt tema att gestalta, men jag tycker det fungerar bra här.

Andra texter tar sig an sociala problem och utsatthet såsom barnarbete och prostitution (”Svartsotiga nätter” respektive ”Världens vackraste ögon”). I dessa berättelser skildras orättvisorna osentimentalt och rakt på sak, vilket är till deras fördel. Här finns inga tillrättalagda slut, eftersom verkligheten inte heller består av sådana. Författarens styrka består häri att hon vet när hon ska använda vilket stilgrepp. Och berättelserna är trovärdiga: Det här hade kunnat hända, eller rättare sagt: Det händer. Hela tiden och överallt.

Bäst blir berättelserna när Takiporian tar ut svängarna. Somliga av berättelserna är mer episodlika och tar slut för fort. Exempelvis ”Clearblue”, som handlar om en kvinna som gör ett graviditetstest börjar väldigt märkligt och slutar liksom mitt i. Jag vill veta vad som hände sedan. Eller är det bara så att jag är van vid den där knorren när jag läser noveller, och när den inte kommer blir jag besviken? Så kan det ju också vara.

Ett undantag till ovanstående är berättelsen ”Tystnaden susar”, som nog är min favorit i boken. På väldigt kort utrymme berättar författaren i allegorisk form om vad det innebär att växa upp och bli någon annan, och om saknad vid insikten av att saker och ting aldrig kan bli som förut. Denna novell sticker ut eftersom det viktigaste sägs mellan raderna. En författares viktigaste jobb är att inspirera läsaren att fantisera själv. Annars kunde man lika gärna läsa valfri instruktionshandbok. ”Tystnaden susar” är nästan hjärtknipande vacker på sina ställen, och jag hade varit stolt om jag skrivit den.

En annan novell jag gillar skarpt är ”När inga tårar i världen är tillräckligt många” som, trots krånglig titel och ett lite väl tillrättalagt slut, ändå är en trovärdig och skarpt tecknad skildring av vad som händer när två människor med för mycket emotionellt bagage träffar varandra. Hur kan man leva med den perfekte partnern när personen i fråga inte kan glömma Den Andre/a? Det som händer är oundvikligt och, med undantag för just sista sidan, väldigt trovärdigt. Sättet författaren beskriver den pockande längtan och den allmänna letargin hos huvudpersonerna förtjänar beröm. Hade alla fått leva olyckliga i resten av sina dar hade jag som läsare fått som jag ville också, men man kan ju inte få allt.

Det enda uppenbart negativa med samlingen förutom att ordet smaragdblå återkommer (är inte smaragder gröna?) är berättelsen ”Vitsippor och stjärnfall”. VARNING FÖR SÅGNING: Den här novellen är, kort sagt, vämjelig. Den är som ett mischmasch av Mitt livs novell och Hallmark: För sötsliskig i det den vill berätta och i sitt språkbruk. En döende ung kvinna ligger på sjukhuset och minns tillbaka på tiden med Den Stora Kärleken. Allt, och då menar jag allt, är larger than life, uppförstorat och sentimentalt. Det finns inget negativt eller litet man som läsare kan jämföra med och därmed förloras närvarokänslan. Den unga kvinnan lämnar efter sig en skrivbok fylld med minnesbilder som upptar novellens sista sidor. Här används ordet älskling så frekvent att jag faktiskt ville lägga boken ifrån mig. Det känns bara lillgammalt när det överanvänds. Å andra sidan: Så länge man inte förblir likgiltig inför en text har ju författaren ändå lyckats.

Jag vill inte lägga för stor vikt vid denna text, då det viktiga ändå är att jag vill att ni ger den här boken en chans. Det är noveller, det är en debut, och jag tror att vi kommer att få läsa mer av Roza Takiporian i framtiden. Rättelse: Jag hoppas vi får läsa mer av henne. Det är egentligen bara två saker du behöver svar på. Kan Takiporian skriva? Svar ja. Är Om att gråta sig till sömns och annat trams läsvärd? Ja igen.

Bloggkategorier