PULVIS ET UMBRA

Etikett: Noveller & kortprosa

The Return av Roberto Bolaño

Titel: The Return (orig. Llamadas Telefónicas & Putas Asesinas)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare:
Chris Andrews
Förlag: Picador
Utgivningsår:
2010
Sidantal:
199
Genre:
Noveller

Roberto Bolaño (1953-2003) kunde konsten att berätta en historia, i det lilla formatet såväl som i det stora. Hans mästerverk (ja, det måste man faktiskt säga att det är) 2666 är ett hisnande läsäventyr för den tålmodige. I novellsamlingen The Return samlas de noveller ur Llamadas Telefónicas (1997) och Putas Asesinas (2001) som inte redan finns samlade i översättning i Last Evenings on Earth (2007). Det handlar som så ofta med Bolaño om halvkorrumperade poliser, prostituerade, diverse vinddrivna figurer. Ofta figurerar personer ur hans romaner även i de kortare berättelserna. Amalfitano från 2666 dyker upp en sväng, och även författaren själv (men, får man förmoda, i en väldigt fiktionaliserad version) dyker upp i en berättelse.

Det rör sig, som så ofta med Bolaño, om vinddrivna existenser som försöker få någon mening i livet. Ofta är berättaren någon som blir indragen i saker mer eller mindre slumpmässigt och som inte alltid finner sig till ro i den roll omvärlden sätter på dem. Där finns en chilensk man som ”råkar” bli assistent åt en rysk gangster (”Snow”). Två poliser diskuterar sina favoritvapen under en bilfärd (”Detectives”) och kommer oförhappandes in på den gången de hade i uppgift att vakta arresterade dissidenter under militärkuppen i Chile 1973. Här dyker en fiktionaliserad version av Bolaño själv upp, som lyckas undkomma tortyr på grund av att poliserna är gamla klasskamrater. Ofta är det just chilenare, eller sydamerikaner i allmänhet, som berättelserna hamnar om. En favorit är ”Joanna Silvestri”, där en porrstjärna berättar om sitt liv. Hon kommer till Kalifornien för att spela in porrfilmer, men verkar mest intresserad av att umgås med den i branschen legendariske manlige porrstjärna som nu dragit sig undan ”kändisskapet” och porrbranschen på grund av sjukdom. Det skrivs aldrig rakt ut, men man förstår att det handlar om HIV eller AIDS. Joannas relation till denne man är rörande i sin självklarhet och skenbara enkelhet, trots att den ju egentligen är allt annat än enkel.

En annan berättelse jag gillade var ”Buba”. Ett gäng fotbollsspelare i en storklubb i Barcelona lär känna den nye afrikanske spelaren Buba. En blodsritual som Buba initierar före match tillsammans med några av fotbollsspelarna gör att de gör makalöst bra ifrån sig under match. Till slut är ritualen ett måste, men de inblandade ställer sig frågan: Vad fan händer egentligen i badrummet, där Buba låst in sig med blodet? Och spelar det egentligen någon roll när man ser resultatet? Man får aldrig veta riktigt vad det är som händer, men det är ju just så en bra berättelse fungerar: Skriv aldrig ut exakt vad som händer. Läsaren får aktivt delta i skapandet som läsandet innebär.

Slutligen gillade jag berättelsen ”Meeting with Enrique Lihn”, en mycket drömsk berättelse där Roberto Bolaño (eller hans fiktive alter ego) drömmer att han träffar den framlidne chilenske poeten Enrique Lihn. Drömmen blir mer och mer bisarr, och det finns något sorgligt även här, något till och med en person som jag, som är skild från Bolaño inte bara i rum, men även tid, kan relatera till. Jag visste för övrigt inte vem Lihn var, vilket Wikipedia dock snabbt kunde korrigera.

Sammantaget en läsvärd samling, om inte annat som introduktion till Bolaño och hans speciella värld. Om man är lite rädd att ge sig på exempelvis 2666 eller The Savage Detectives är det med novellerna man ska börja. Antingen denna eller Last Evenings on Earth.

Jag inbillar mig dessutom att Bolaño inte direkt var lättöversatt, så kudos till översättaren för en mycket flytande engelska. Det kan verka lite märkligt att som jag läsa en författare vars språk jag inte behärskar på ett språk som inte är mitt modersmål, men det har bara blivit så sedan jag för ungefär 9 år sedan började läsa honom på engelska. Novellerna finns dock utgivna på svenska i fyra band på förlaget Tranan, så vill man läsa på svenska går det också bra.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Titel: Det vi förlorade i elden
Originaltitel:
Las cosas que perdimos en el fuego 
Författare: Mariana Enriquez
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2017
Sidantal: 237
Genre: Noveller

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez är en samling om tolv noveller som på baksidan av boken beskrivs som influerade av giganter som Stephen King, Edgar Allan Poe och Julio Cortázar. Stora namn att jämföras med. Naturligtvis undkommer man inte författare som Jorge Luís Borges och Julio Cortázar när man talar om den latinamerikanska kortprosan, och i synnerhet in den argentinska. Det är liksom inskrivet i pampaslandets litterära själ att det ska förhålla sig så. Inte mig emot – det är två utmärkta författare.

Men Mariana Enriquez kan sannerligen muta in sitt eget område. Det är inte magisk realism det handlar om, snarare realism, men med inslag av kusligheter som ibland nästan bär spår av övernaturligheter. Det är välskrivet och ibland riktigt obehagligt.

Boken innehåller tolv noveller, varav titelnovellen (”Det vi förlorade i elden”) är den sämsta. Den är absolut inte dålig, men rätt förvirrande. Kvinnor tänder eld på sig själva i protest mot kvinnovåld. Till slut blir det något av en epidemi. Kvinnor bildar sällskap och dokumenterar dem som väljer att tända eld på sig själva. Efteråt hjälper de dem till vård. Strukturellt påminner berättelsen om Cortázar. Saker och ting blir mer och mer invecklade och komplicerade, men på ett sådant till synes naturligt sätt att det skapar en dissonans. Här blir det dock, tyvärr, något för otydligt.

Generellt är Enriquez noveller kusliga med vissa inslag av ren otäckhet. Det låter väl muntert? Men tro mig, hon lyckas med det. Berättelserna utspelar sig alla i vår verklighet, huvudsakligen i Buenos Aires. Där finns socialarbetaren som lär känna en hemlös pojke som sedan blir mördad (eller blir han?) i ”Den smutsige pojken”. Vi har turistguiden som underhåller utlänningar med berättelser om argentinska mord. Samtidigt har han problem hemmavid, med en fru som inte längre bryr sig om honom utan bara om deras gemensamma bebis. Den fascinerande Petiso Orejudo (som funnits i verkligheten) spelar en viss roll. Den spanska tungvrickaren Pablito clavó un clavito  (lille Pablo spikade en liten spik) ingår i titeln och ger en föraning om vart det barkar.

En av de bästa (och längsta berättelserna) är ”Grannens bakgård”. Här upptäcker kvinnan i ett nyinflyttat par att grannen har en pojke fastkedjad på gården. Slutet är riktigt otäckt, särskilt om man har filmer som Martyrs och Mama i minnet. Jag gillade även ”Adelas hus”. Visst, spökhus har det skrivits om till leda, men när huvudpersonen är så speciell och välskriven att man tycker synd om henne blir det något annat. Och att slutet är så öppet för tolkningar är precis sådant jag uppskattar i litteraturen.

Andra berättelser (”De påtända åren”, ”Grön röd orange”) innehåller inga direkta övernaturligheter men dansar ändå på den där febriga linjen mellan dröm och vakenhet. För att använda en sliten klyscha. Slutligen ”Under det svarta vattnet” som inte hymlar med Lovecraft-influenserna. Men Enriquez låter Buenos Aires vidrigaste flodinlopp spela en viktig roll och får därför med ett lokalt fokus som fängslar. Även om jag uppskattar Lovecrafts grundtanke om att vi människor är fullständigt meningslösa i det stora kosmiska perspektivet har jag aldrig riktigt fångats av de bläckfiskliknande gudar han lät förkroppsliga detta. Jag respekterar den betydelse han haft, och har, för skräcklitteraturen. Enriquez skickar en blinkning åt gamle H.P. på ett halvsubtilt sätt som kunde ha varit betydligt sämre.

För att sammanfatta: Läs. Inte svårare än så. Jag vill också berömma översättaren Hanna Axén som gjort ett gott jobb med språket. Antar jag. Min spanska är inte direkt lysande. Men svenskan är det inget fel på.

Nya texter

Jag lade upp två nya prosatexter igår. Eller nya och nya, de har väl ett par år på nacken, men jag tycker i alla fall de är okej. Det har inte blivit något nyskrivet på länge, och som det ser ut i livet för närvarande finns det en risk att det kommer att dröja med dylikt. Ändå kan jag se tillbaka på berättelser jag skrivit tidigare och glädjas över dem, och i vissa fall även känna viss stolthet. Förhoppningsvis roar de någon.

Kulans oro för loppet
Andra röster, andra rum

Boktröst i skitvädret


Jag kunde inte låta bli att trösta mig med ett par Bolaño i det här självmordsvädret som råder nu. Gick förbi Akademibokhandeln och inhandlade den översta och den understa volymen. Men vad fan. 2666 har jag ju burit runt på ett tag nu, så att den är lite åldersrynkig är ju inte konstigt. Men The Savage Detectives köpte jag idag och insåg först efteråt hur pass välbläddrat just detta exemplar var. Normalt sett brukar jag ha svårt för det; jag vill att mina böcker ska vara som liljevita oskulder när jag köper dem, men just den här boken var jag så sugen på att jag inte iddes vänta på leverans från valfri nätbokhandel. So there. Nazi Literature In The Americas slank med av bara farten (kul att se att Picador, vars omslag jag föredrar, hunnit ge ut den). Last Evenings On Earth hade jag sedan tidigare. Den tänker jag läsa så fort jag är klar med 2666 (mindre än hundra sidor kvar nu!), men jag har givetvis redan tjuvstartat på den första novellen. Jag säger det: Bolaño har på något sätt fått mig att upptäcka läs- och skrivglädjen igen, även om den aldrig direkt varit försvunnen. Nästan åtta år efter sin död får han en människa i en helt annan världsdel och med ett helt annat liv att känna sig levande, känna sig som när man är på bio och ser en riktigt bra film, eller när man ligger och knullar och själva sexet egentligen är mediokert, men det är något mer, något annat. Något vibrerande, sjudande, kokande (förrädiskt?). Ni märker att jag återkommer till vissa ord när jag ska försöka beskriva det här, men det är det han gör med mig, Roberto.

Jag kommer antagligen att skriva mer om de olika titlarna i takt med att jag plöjer dem, så håll utkik.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑