Jag drabbades igår kväll helt oförhappandes av en spontan inspiration och författade ett stycke prosa med det dubiösa namnet ’Din vän Dragan’, en titel som bara för ett par dagar sedan dykt upp i huvudet på mig och tydligen ansåg sig mogen nog att utvecklas till en berättelse. Läs den här, och kom gärna med kommentarer.
Etikett: novell (Sida 2 av 2)
Om jag lovade mig en sak inför det nya året så var det att jag skulle skriva någonting varje dag. Om så bara en rad. Det har väl gått sådär med det hittills, men å andra sidan är ju året bara fyra dagar gammalt. Och vad ska egentligen räknas? Blogginlägg? Forumposter? Tanken var väl att något skönlitterärt förr eller senare skulle våga ta form under fingrarnas ihärdiga knappande; kanske en dikt eller ett prosapoem. Jag håller för närvarande på att utveckla titelnovellen till det jag hoppas ska bli min andra samling berättelser: Det krossade rummet. Det går faktiskt ganska bra. Jag kände att det fanns plats att ge den ursprungliga idén lite mer kött på benen, framför allt är det gäller karaktärernas djup och bakgrund. Man måste kunna sympatisera, eller i alla fall empatisera, med karaktärerna, annars blir det ingen berättelse som håller.
När jag var i London i december köpte jag Jorge Luis Borges Fictions (Ficciones) i pocket. Jag har redan hans Collected Fictions i inbundet format, men jag ville ha något mer portabelt. Hans berättelser är miniatyrvärldar, och han visade vad man kan göra med fiktionen, vilka universa som faktiskt ryms i litteraturen. Sen att han är väldigt intellektuell och akademisk i sin stil är något man vänjer sig vid.
”The composition of vast books is a laborious and impoverishing extravagance. To go on for five hundred pages developing an idea whose perfect oral exposition is possible in a few minutes! A better course of procedure is to pretend that these books already exist, and then to offer a resume, a commentary . . . More reasonable, more inept, more indolent, I have preferred to write notes upon imaginary books.”
– 10 November 1941
Varför inte? Inte nog med att det är en större utmaning att få med det väsentliga på mindre utrymme, det är dessutom det som måste ge maximal verkan på den sprängladdning som en bra berättelse faktiskt är. Så paradoxalt då, att jag nu försöker att utvidga mina historier, bygga större, men fortfarande inom gränsen för vad som kan sägas vara en novell. Men, återigen, det är väl det som är kosmos i en byxficka om något?
Så har jag fått en första recension på Utkast till ett mörker! Från BTJ (Bibliotekstjänst):
Följ med Münchhausen på nya resor, eller till den sovande kejsarens framdrömda rike, eller följ med och läs ut alfabetets hemligheter enligt Judas. Novellsamlingen Utkast till ett mörker bjuder på tolv korta berättelser som rör sig mellan vardagens och fantasins landskap och som samtidigt är allegoriskt skrivna. Allegorier på – ja, vad de alluderar på lämnas kanske till läsaren själv att definitivt bestämma.. Innehållet i novellerna är sålunda fantasieggande och återklanger av sydamerikansk magisk realism kan skönjas. Stilen är skolad; det finns en konkretion i gestaltningen, inte för många innehållslösa ord o.s.v. Språkbehandlingen är korrekt utförd men känns något blodfattig och tillrättalagd, till vilket det relativt ålderdomliga ordförrådet bidrar. Den allra största behållningen av novellsamlingen ligger i de lockande fantastiska uppläggen med sina öppna tolkningsmöjligheter. Verket är skrivet av debuterande Alexander Nyström (f. 1981). Han har arbetat med litterära texter allt sedan han i gymnasieåren gick en kurs i skapande svenska. – Emil Ekeblad
Tack för den, Emil!
I tisdags lyckades jag pressa ur mig en nästan helt färdig novell (själva brödtexten är klar, det som behövs är ett par finjusteringar) i en sittning. Ingen är mer förvånad än jag. Det handlar om en idé jag gått och burit på ett tag och velat skriva ner ända sedan jobbet med Utkast till ett mörker blev klart. Berättelsen heter Sväva och kommer att ingå i nästa bok (om det blir någon) med arbetstiteln Det krossade rummet. Jag är rätt nöjd med berättelsen, men vill inte avslöja vad den handlar om. Jag kan dock säga att temat är sorg. Det är något som återkommer i andra texter jag arbetar med för tillfället, och det är inte ett medvetet val. Det har bara blivit så. Just den biten när det gäller skrivande är fascinerande – det är inte längre jag som har hundraprocentig kontroll över hur en text blir. Jag vet hur jag vill att den ska bli när jag sätter mig ner och skriver, men sedan kan den visa sig bli något helt annat. Det är både skrämmande och fullkomligt naturligt.
Det går hyfsat bra med Kinesiska askar nu. Det känns som om jag börjat få grepp om ramhandlingen, där jag använder en kortare prosatext från förr som jag nu fläskar ut en aning. Vi får se hur det går. Texten blir i alla fall gigantisk, i alla fall med mina mått mätt. Visst, det är en berättelse (eller flera) i stil med Alfabetet enligt Judas, men den blir längre, och framförallt blir de enskilda styckena det.
Jag håller på att strukturera om Kammarmusik för epileptiker och har döpt om den till Kinesiska askar. Kanske förklarar jag varför i ett senare skede, men det känns mycket bättre med den idé jag har för texten nu. Jag kommer dock att behålla den förra titeln, då jag är så jävla nöjd med den, och om det är något jag brukar ha svårt att komma på är det bra titlar till berättelser.