Titel: Antwerp (orig. Amberes)
Författare: Roberto Bolaño
Översättare: Natasha Wimmer
Förlag: Picador
Utgivningsår: 2010
Sidantal: 78
Genre: Roman
Antwerp var Roberto Bolaños första roman. Han skrev den vid 27 års ålder 1980, men den publicerades inte förrän 2002, då han varit verksam som prosaist ett par år och hade hunnit få en viss ryktbarhet i den spanskspråkiga litterära världen. I engelsk översättning kom boken 2010.
Boken skulle kunna kallas roman, men då en extremt fragmenterad sådan. Den består av 56 kapitel, eller stycken skulle man snarare kunna kalla dem. Bolaño var diversearbetare och bodde vid tidpunkten för bokens tillkommande i Barcelona. Där arbetade han bland annat på en campingplats, och motiv från just campingplatser är återkommande. Insprängt i boken förekommer karaktärer som försvinner och återkommer. En engelsman. En puckelrygg. Poliser, korrumperade sådana. Ett mordmysterium tar också en central plats.
Till stilen skulle man kunna kalla boken för noiraktig. Scenerna är bitvis drömska, eller mardrömska. De följer sin egen logik, där karaktärer säger mystiska saker (eller om det är författaren som gör det; man är aldrig riktigt säker: Bolaño själv omnämns här och där, men i fiktionen blir även den som finns i verkligheten på ett sätt fiktiv) som på något sätt ändå summerar vad det handlar om: Människors oförmåga att nå fram till varandra. Vår ensamma vandring runt saker och tings ordning och våra fåfänga försök att bringa ordning i livet. Det kan låta pretentiöst och högtravande, men det är teman Bolaño till stor del bemästrade redan vid 27. Jag vet inte om han var medvetet influerad av författare som exempelvis William S. Burroughs och dennes experimentella cut-up-teknik. Burroughs är i alla fall en författare som jag kom att tänka på vid läsningen. Inte för att Bolaño rent tekniskt sysslade med cut-up, men hans prosa finner ändå någon slags klangbotten i det milt surrealistiska. David Lynchs surrealistiska filmkonst också, även om många av hans större och märkligaste filmer kom långt senare än den här boken.
Det har sagt att den här boken är ett slags ”big-bang”, då Bolaños storhet som prosaist uppstod. Det är stora ord, och jag har läst alltför få av hans romaner för att kunna stödja eller avvisa det påståendet. Hans magnum opus 2666 har jag läst, och det är mästerlig litteratur. Men det säger sig självt att man knappast kan jämföra två böcker som tillkommit med 20 års mellanrum på det sättet. Det man kan skönja är möjligen en författarens förkärlek för en viss typ av karaktärer – de vinddrivna, de bitvis plågade existenserna som letar efter något de aldrig kommer att hitta. Men Bolaño hittade dem och satte luppen kärleksfullt på dem. Och läsarna har egentligen bara att tacka och bocka.
