Etikett: Mircea Cărtărescu

Orbitór – rumänska för bländande, storslagen. En i ordets alla bemärkelser svulstig romantrilogi med starka självbiografiska drag av den rumänske författaren Mircea Cărtărescu. Nu har jag – efter två? tre? – försök äntligen läst ut den första delen: Vänster vinge (Aripa stângă), på svenska 2004. Det är sannerligen ingen lätt läsning, och kanske inte heller traditionell sommarläsning för hängmattan. Vad Cărtărescu gör är nämligen inget mindre än att skapa universum samtidigt som man läser. Och universum skapar honom, som skapar universum, där romanen står i centrum. Det här är naturligtvis ingen banbrytande tolkning – andra läsare har redan kommit till den slutsatsen. Men den är intressant därför att den på något sätt gör alla andra böcker, all annan läsning på en och samma gång överflödig och livsnödvändig. Jag tänker: Ska han orka måla med denna groteska pensel över ytterligare två delar?

Det är kinesiska askar i askar, det är vindlingarna i snigelns skal som går in mot sig själva, det är Eschers hand som ritar sig själv som ritar sig själv. Det är body horror á la David Cronenberg, det är groteska transformationer och surrealistiska dröm- och mardrömssyner, alla på något sätt sammanbundna via fjärilen – denna fladdrande varelse som, liksom Verket (det måste skrivas med stor begynnelsebokstav) antyder förbinder händelserna. Djuret är på samma gång vackert och motbjudande. Och ur detta djur föds allt som har varit och därför måste ske igen och igen till tidens slut.

Jag inser att jag knappt sagt något om den yttre handlingen. Den kan tyckas sekundär i en skapelse av denna typ, men är det definitivt inte. Den unge Mircea sitter vid fönstret i sitt pojkrum på boulevard Ștefan cel Mare och betraktar årstiderna och dygnets timmar flyta förbi. Han minns. Men minns han också det som ska vara och det som skulle kunna ha blivit? Så är det nog. En fattig arbetarklassuppväxt kan skönjas mot bakgrund av det Rumänien som på sextiotalet formades av den kommunistiska regimen och säkerhetspolisen Securitate. Det finns mycket kärlek i familjen, så Mircea kan känna sig någorlunda trygg i sina drömmerier. Senare sitter den vuxne berättaren och återskapar sina förfäders historia, spinner en släktkrönika. Den genomsyras av magiska skeenden och utgör en berättelse för sig. Därur vindlar sig sedan moderns flicktid, hennes drömmar och det som händer fram till det att Mircea själv ska födas: En tid av tecken och symboler. Vad betyder de? Har de samband med varandra? Svar ja. Allt har samband med allt i denna första del av denna i allra högsta grad barocka (som innerfliken på boken klargör) fresk. På ett sätt är det ett garnnystan med alla universums färger som spinner med en hastighet av miljontals kilometer i sekunden. Färgerna blandas, man riskerar att bli yr. Att bli bländad.

Cărtărescus stil är helt hans egen. Dock kan jag skönja vissa drag – särskilt när det blir ordentligt surrealistiskt – av cut-upkonstnären och beatförfattaren William S. Burroughs prosa, minus de här inte alls fysiskt sönderklippta meningsfragmenten.  Författaren har själv uttryckt stor beundran för Thomas Pynchons verk, vilket man (men vem? jag? – som Cărtărescu själv kanske skulle ha formulerat det) då och då kan påminnas om, men inte alls på det påtryckande eller störande sättet.

Jag har nu djärvt (kanske också en smula dumdristigt) kastat mig in i trilogins andra del: Kroppen (Corpul), på svenska 2006. Kanske borde jag tagit en liten paus först. Men samtidigt tror jag att vältrandet i den bitvis extremt bombastiska och detaljerade prosan har precis den effekt som helheten eftersträvad, nämligen bländande. Vi får se. Slutligen väntar Höger vinge  (Aripa dreaptă) på svenska 2008, och fjärilen är flygfärdig. Men i själva verket har den ju redan hunnit födas, flyga och dö innan jag hunnit läsa ett enda ord, och medan jag läser ska den göra det igen.