Drömmar från provinsen är något så ovanligt som en svensk novellsamling med starka inslag av magisk realism. Eller vad man nu ska kalla det. Science fiction är det då inte, även om det förekommer vissa inslag av den genren i vissa texter. Ej heller kan texterna kallas renodlad fantasy. Inga drakar eller demoner så långt ögat når. Vad vi behöver är ett svenskt begrepp, likt amerikaner och engelsmän har fantastic stories. Fantastika har jag hört, men det låter för krystat. Nåväl. Nu ska det handla om den här boken. Författaren heter Tomas Eklund, och detta är hans andra publicerade bok. Han debuterade 2012 med romanen Fågeln i kejsarens träd. Den boken, liksom den förhandenliggande, är utgiven på författarens eget förlag Hilmer Lage.
Alla som känner mig någorlunda väl vet att jag har en förkärlek för texter i det korta formatet, så jag formligen saliverade när jag på måfå plockade upp den här boken från bibliotekets nyhetshylla. Jag trodde först det var fråga om en utgivning från Modernista, då bokens omslag påminner lite om deras formgivning. Till skillnad från nämnda förlags utgivning, som verkar bestå i att ge ut knepig nutidsprosa av företrädelsevis debuterande unga flickor och klassiker av döda författare, har vi här att göra med en författare som berättar historier på riktigt. Ni vet, sådana där med början, mitt och slut (i alla fall oftast). Jag ska redan nu säga att jag överlag är positivt överraskad till innehållet i samlingen. Visst, det vore för mycket begärt att kräva av författaren att alla bokens tolv noveller ska falla en i smaken, men Eklund håller en förhållandevis jämn nivå vad gäller såväl språk som innehåll. Det är flödande prosa på korrekt svenska (jag noterade endast två korrekturfel, vilket är betydligt färre än min egen bok [och om jag här begår något slags recensentfel genom att nämna min egen samling är det enbart för att markera att det var menat som en komplimang till författaren]). Kort och gott: Boken verkar proffsig och det märks att författaren bemödat sig om det yttre, vilket är nog så viktigt.
Men allt detta skulle ju inte spela någon roll om själva innehållet sög, eller hur? Som tur är gör det inte det. Långtifrån. Boken omfattar, som redan nämnts, tolv berättelser, varav ca två tredjedelar innehåller något övernaturligt skeende. Men här finns också texter som är helt renons på detta, vilket är modigt. Visst, jag kan ha tolkat dem fel, men jag tror helt enkelt att författaren valt att blanda upp texterna på detta sätt för att få ett större djup. Det gjorde han rätt i. Så är exempelvis ”Fotografiet” en febrig berättelse om ett par på solsemester. Mannen är på jakt efter något, oklart vad. I takt med att novellen fortskrider väntar man på att det oväntade ska ske. Det gör det inte, vilket jag nu i efterhand inser är novellens styrka. Med hyfsat sparsmakade medel transporteras läsaren via författarens penna till värmen, till den blästrande solen, till osäkerheten. Osäkert är också läget i ”Väntan”. En äldre herre väntar på sin dotter. Under tiden får han besök av grannen. De väntar tillsammans. Men dottern kommer inte. Det är upp till läsaren att avgöra huruvida hon ens existerar. Det känns som om det är lite det som är poängen.
”Kameleont” är en sådan där text där man inte är säker på vad fan det är som händer, men oavsett vad gillar man det. Det är en uppväxtskildring, ett glidande med identiteter, en osäker berättare, och så något … odefinierbart. En fantastisk knorr. Läs den själv, ty mina ord gör den inte rättvisa. En favorit. Jag vill också nämna ”Vingar”, en berättelse där Ikarosmyten blandas med svaga science fictiondrag (om man nu vill tolka det så, det är inget måste eller skrivet i sten). Jag hade gärna sett en fortsättning på den, ty slutet lämnade blandade känslor. Kanske beroende på det som faktiskt händer, men också hur det händer.
Samlingen innehåller också tre längre berättelser: ”Lukten”, ”Röster” och ”Adams teofani”. I den första är en ganska standardiserad man-upptäcker-främmande-element-i-vardagen-och-blir-tokig-i-processen. Dock är den välskriven och trovärdig i huvudpersonens mentala förfall. Den sista berättelsen är en ganska rolig historia om hur Gud jobbar på ett postkontor i New York och korresponderar med sin profet via en brevlåda på en av de stora avenyerna. Humorn lättar i det här fallet upp vad som sannolikt hade blivit en mycket tunggrodd historia annars. Eftersom samlingen inte tidigare varit särskilt generös med festliga tillfällen blir det också extra märkbart här. Detta är en sådan berättelse som inte riktigt går att kategorisera, vilket är gott och väl. Underhållande är den i vilket fall.
Slutligen vill jag nämna ”Röster”. Den får ett eget stycke för att den är så jävla bra. Här finns allt: Saknad, sorg, skuldkänsla, skräck, förlösning. Jag nämnde tidigare att Eklund inte skriver science fiction. Inramningen till denna novell skulle nog kunna tolkas som just science fiction, men det är inte det som är det viktiga. Likt Ray Bradbury använder författaren enbart det tekniska som ett redskap för att föra fram eviga mänskliga teman. Det är bitvis briljant, men ibland också rätt obehagligt. En viss scen påminde mig en del om filmen Event Horizon, vilket är ett gott betyg. Att dessutom skriva en berättelse som innehåller en ”galen vetenskapsman” utan att det blir tramsigt, det lyckas Eklund med, med den äran.
För att runda av: Detta är en samling du ska läsa om du tycker om svensk fantastika (se där, där kom ordet i alla fall), eller bara välskrivna noveller i allmänhet. Visst, det finns texter här jag inte föll lika pladask för som andra, där jag kanske förväntat mig något mer, något annat, ett annat slut exempelvis, men det är också att räkna med. Ska jag vara riktigt petnoga tycker jag också att berättelserna förtjänar lite roligare titlar, men då har jag också tagit i från tårna för att komma med negativ kritik. Det Stora Viktiga är att jag kände något och blev underhållen under merparten av läsningen. Det kanske låter som en floskel, men varför skulle man annars läsa överhuvudtaget?
Förlagets webbplats tillhandahåller länkar till onlinehökare där boken kan köpas. Gå gärna via den, så bjussar du författaren på lite besöksstatistik.
Orbitór – rumänska för bländande, storslagen. En i ordets alla bemärkelser svulstig romantrilogi med starka självbiografiska drag av den rumänske författaren Mircea Cărtărescu. Nu har jag – efter två? tre? – försök äntligen läst ut den första delen: Vänster vinge (Aripa stângă), på svenska 2004. Det är sannerligen ingen lätt läsning, och kanske inte heller traditionell sommarläsning för hängmattan. Vad Cărtărescu gör är nämligen inget mindre än att skapa universum samtidigt som man läser. Och universum skapar honom, som skapar universum, där romanen står i centrum. Det här är naturligtvis ingen banbrytande tolkning – andra läsare har redan kommit till den slutsatsen. Men den är intressant därför att den på något sätt gör alla andra böcker, all annan läsning på en och samma gång överflödig och livsnödvändig. Jag tänker: Ska han orka måla med denna groteska pensel över ytterligare två delar?
