cronopio.se

PULVIS ET UMBRA

Etikett: livet

Kära dagbok

2012/01/04 / / Inga kommentarer

Ibland drömmer jag. Om hur det skulle vara om jag hade råd att operera ögonen så jag slapp glasögon. Inte för att jag inte är van vid dem eller för att jag på något sätt tycker de jag har är fula, men för att jag vet att jag skulle uppfattas annorlunda utan. Och som man uppfattas av andra påverkar också en själv, vare sig man vill det eller inte.

Jag tänker också att det vore skönt om jag inte hade tvångstankar och tvångshandlingar så att jag kunde gå på gym. Inget hardcore, bara helt vanlig sund träning två till tre gånger i veckan. Ingen hets att bygga muskler; snarare att slimma kroppen, göra sig av med bukfett, må bättre. Gudarna ska veta att jag aldrig varit något träningsfreak. Jag föredrar stillsamma promenader. Det låter skitlöjligt, men är sant.

Det har varit ett par jobbiga dagar nu. Det är som om allt har smugit sig upp på mig de senaste veckorna utan att jag tänkt på det. Och sen har jag blivit överfallen av ångest, tvivel och en känsla av why bother? Varför göra någonting överhuvudtaget? Jag googlar gamla klasskamrater och vet att jag kommer att må dåligt när jag gör det, eftersom jag då ser hur långt de har kommit i sina liv och jämför det mitt eget. Det är en dum grej att göra. Det är som om jag ville straffa mig själv.

Här är kruxet: Det finns många människor och saker i världen jag tycker om. Jag har sett det goda, trygga livet. Det finns där med en regelbunden och ordnad tillvaro när jag gör något jag tycker om och tror att jag kan bidra till. Då kommer också orken och styrkan till alla de här sidoprojekten livet består av. Som det är nu är det en utmaning att bara gå och kasta sopor.

Jag har aldrig varit en människa som måste ha snabba kickar, som ska klättra i berg, dyka med hajar, ägna sig åt extremsport. Spontanitet för mig är ju för fan när någon kompis ringer för en oplanerad öl eller filmkväll. Ja, så löjligt enkelt det kan verka för vissa. Men här är kontentan: Jag nöjer mig med det. Jag vill ha det så. Jag vill smälta in.

När jag har en svenssontillvaro med ett jobb jag trivs med, en lägenhet som inte är i fucking Fisksätra och kanske en katt (alldeles säkert), då kanske jag expanderar min trygghetszon till att inkludera spontanresor till Tallinn eller något annat crazy. Då kanske jag till och med orkar dra mig ur ynkedomen det innebär att inte ens ta sig en sketen timme varje dag för att skriva. Vad det gäller skrivandet har jag inga ursäkter.

En stor del av ångesten består också i att inte kunna beskriva med ord, vare sig verbalt eller skriftligen, hur det känns. En god terapiform för detta vore rimligen att åtminstone försöka. Som jag gör nu.

Översatt: 'Jag är redan död inuti'.

Boktröst i skitvädret

2010/11/09 / / Inga kommentarer


Jag kunde inte låta bli att trösta mig med ett par Bolaño i det här självmordsvädret som råder nu. Gick förbi Akademibokhandeln och inhandlade den översta och den understa volymen. Men vad fan. 2666 har jag ju burit runt på ett tag nu, så att den är lite åldersrynkig är ju inte konstigt. Men The Savage Detectives köpte jag idag och insåg först efteråt hur pass välbläddrat just detta exemplar var. Normalt sett brukar jag ha svårt för det; jag vill att mina böcker ska vara som liljevita oskulder när jag köper dem, men just den här boken var jag så sugen på att jag inte iddes vänta på leverans från valfri nätbokhandel. So there. Nazi Literature In The Americas slank med av bara farten (kul att se att Picador, vars omslag jag föredrar, hunnit ge ut den). Last Evenings On Earth hade jag sedan tidigare. Den tänker jag läsa så fort jag är klar med 2666 (mindre än hundra sidor kvar nu!), men jag har givetvis redan tjuvstartat på den första novellen. Jag säger det: Bolaño har på något sätt fått mig att upptäcka läs- och skrivglädjen igen, även om den aldrig direkt varit försvunnen. Nästan åtta år efter sin död får han en människa i en helt annan världsdel och med ett helt annat liv att känna sig levande, känna sig som när man är på bio och ser en riktigt bra film, eller när man ligger och knullar och själva sexet egentligen är mediokert, men det är något mer, något annat. Något vibrerande, sjudande, kokande (förrädiskt?). Ni märker att jag återkommer till vissa ord när jag ska försöka beskriva det här, men det är det han gör med mig, Roberto.

Jag kommer antagligen att skriva mer om de olika titlarna i takt med att jag plöjer dem, så håll utkik.

Att läsa Roberto Bolaño

2010/11/08 / / Inga kommentarer

Nu har jag bara cirka etthundrafemtio sidor kvar av tegelstenen 2666. Och jag vill inte att den ska ta slut. Utan att jag riktigt har förstått det har livet virvlat i färggranna sjok runt huvudet på mig de senaste månaderna (jag har främst läst den på väg till och från jobbet) och det är först nu jag börjar inse vidden av den resa jag fått. Att läsa Roberto Bolaño, om man får ta hans magnum opus som exempel, är vindlande, berusande, vackert. 2666 har jag nämnt tidigare för omkring ett år sedan (tror jag), men sedan lade jag romanen (som i sin tur består av fem mer eller mindre fristående böcker som alla ändå tematiskt är knutna till varandra) för att ta mig an den på nytt för ett par månader sedan. Jag har givit mig fan på att sluka/äta/läsa/leva den här boken, och likt andra litterära tjockisar (Shantaram, De välvilliga) har den levererat.

Bolaño dog 2003 och började, enligt egen utsago, att skriva prosa för att det var mer lukrativt och för att familjen skulle kunna klara sig. Ändå är det prosan som givit honom den postuma berömmelse som är så typisk den i 2666 förlupne Benno von Archimboldi, den tyske efterkrigstidsförfattare som romanens alla delar mer eller mindre kretsar runt. Jag vet inte; jag skulle kunna skriva en hel eftermiddag om allt 2666 får mig att känna, men då är risken stor att jag börjar recensera själva livet, vilket man kan säga att Bolaños bok (eller böcker) till stor del befattar sig med.

Sum – Forty tales from the afterlives av David Eagleman

2010/04/16 / / Inga kommentarer

Under en vistelse i New York City nyligen köpte jag på mig fler böcker än jag rimligen kommer att läsa, men sån är jag. Utbudet var minst sagt fantastiskt. Speciellt på Strand Books, en bokhandel vid Union Square. Där hade jag kunnat bosätta mig, helt klart. Det hade behövts en vecka – minst – för att enbart gå igenom de titlar och författare jag redan letade efter. Att bara gå omkring och strötitta och stryka med fingret över bokryggarna hade jag kunnat göra hur länge som helst.

Anyways, där köpte jag Sum – Forty tales from the afterlives av neurovetenskapsmannen och författaren David Eagleman. Det är en fantastisk samling korta berättelser som alla beskriver teoretiska versioner av livet efter detta. På ett utrymme mellan två och tre sidor (oftast) fabulerar Eagleman över olika möjliga varianter av vad som kommer efter döden. I ett ”efterliv” kanske man inte är annat än en bakgrundskaraktär i andra människors drömmar. I ett annat delas man upp och lever sitt vanliga liv, men i alla åldrar samtidigt. I andra efterliv existerar bara de människor man minns, eller så får man stå ut med att umgås med de varianter av ens egen person som blev mer framgångsrika än man själv.

Med fyrtio olika varianter på detta tema säger det sig själv att man kanske inte gillar alla. Ändå tycker jag att Sum håller väldigt hög kvalitet. Det är ofta hisnande tankeexperiment man bjuds på, och även om man tycker något är för invecklat eller långsökt är berättelserna ändå så korta att man klarar av att smälta det. Det blir aldrig heller för invecklat, som man skulle kunna tro, med tanke på Eaglemans yrkesbana. Han är en god stilist som handskas med språket väl, i alla fall så pass väl att även den som inte har engelska som modersmål inte bör ha några problem med att förstå.

Om jag skulle välja en favoritberättelse får det bli Quantum. Det är en mycket fin text om hur förvirrande det kan vara att vara människa och befinna sig i en situation man inte begriper, och hur viktigt det är att haka fast vid något man känner igen. Särskilt slutet är mycket rörande.

Summa summarum: Läs Sum (som för övrigt betyder jag är på latin). Den påminner en aning om en annan bok jag läst: Einsteins drömmar av Alan Lightman, där temat var tiden och dess inverkan på människor. Eftersom jag gillar den boken starkt bör det inte direkt förvåna att även Sum faller mig på läppen.

The Brief History Of The Dead av Kevin Brockmeier

2009/10/20 / / Inga kommentarer

Kevin  Brockmeiers kortfattade historia om de döda berättar på blott 250 sidor historien om en stad dit de döda kommer, en kvinna som gäckar döden, och om vad dessa två saker har med varandra att göra. Bara det är lite imponerande. Visst, det är skönlitteratur och man skulle ju i princip kunna skriva vad som helst för att få ett sådant upplägg trovärdigt, men all heder åt Brockmeier för att han inte drar ut på det i, säg, 500 sidor. 

Laura är en ung kvinna som jobbar för Coca-Cola och skickas på en polarexpedition till Antarctica. Samtidigt håller ett virus som har ett mystiskt samband med Coca-Cola på att slå ut hela jordens befolkning. Staden dit de döda kommer får fler och fler invånare varje dag. Och allt det här hör ihop.

Det är svårt att berätta mer utan att avslöja för mycket. Det som kan sägas utan risk att förstöra handlingen för dem som ännu inte läst är att detta är en bok om minnen. Ja, det är väl det ord som främst kommer upp om jag skulle sammanfatta berättelsen. Minnen, hur de påverkar levande och döda och hur de faktiskt definierar levande och döda, är den röda tråden i The Brief History Of The Dead. Efter att första kapitlet publicerades i The New Yorker köptes filmrättigheterna genast upp. Boken kom ut 2006 och än verkar inte någon film ha blivit av, vilket ska ses som positivt. Förhoppningsvis väntar man på ett bra manus först. För boken förtjänar det, även om det kan bli lite väl mycket fokus på snö och is och ensamhet (i de kapitel som behandlar Lauras upplevelser i Antarctica).

Egentligen började jag läsa den här boken mest för att få en ursäkt att beställa Brockmeiers novellsamlingar. Jag gillar sån här drömsk magisk realism, det sticker jag inte under stol med. Men jag gillade romanen; den står på egna ben. Jag ska be att få återkomma med ytterligare kommentarer runt Brockmeiers författarskap så fort jag satt tänderna i hans kortare berättelser.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑