Jag var och såg Stratovarius med syrran i tisdags. Trevlig konsert, men den kändes ändå en smula … ja, inte direkt upphetsande i alla fall. Låt mig förklara: Stratovarius är ett band jag varit ett fan av ända sedan min syster gav mig Intermission (samling med b-sidor och coverlåtar) för nästan tio år sedan. Efter det sökte jag upp allt jag kunde hitta av dem, och av en slump blev den första skivan med dem jag införskaffade på en skivbörs Visions, vilket råkar vara den av deras skivor som verkar vara den mest uppskattade. Det är en fantastisk skiva, inte bara i sin genre, som råkar vara den synnerligen utskrattade power metallen. I alla fall, på den vägen är det.
Tisdagens konsert bjöd även på två förband: Tracedawn (melodisk döds från Finland) och Dream Evil (heavy metal från Göteborg). Tracedawn var grymma, och det jag hört av dem tidigare har jag gillat, så det var en positiv överraskning att de röjde så överjävligt live också. Kanske är det för att de är unga och hungriga och på väg upp? Dream Evil kändes rätt tråkiga, däremot. Visst, deras riffdrivna heavy metal som handlar om just heavy metal och inget annat (dock med glimten i ögat, i alla fall på skiva) borde göra sig väldigt bra live, men just denna kväll kändes det ganska avslaget. Kanske för att det var sista spelningen på turnén? Sångaren Niklas Isfeldt kändes bara dryg och uttråkad i sitt eviga manande att vi minsann skulle köpa deras merch. Han är säkert jättetrevlig normalt sett, men nu kändes han bara trött.
Stratovarius var helt okej. Det var första gången jag såg dem live, men jag kände ändå att de förmodligen gjort mycket bättre konserter. Att sångaren Timo Kotipelto, som för övrigt råkar vara en av mina favoriter, inte tar alla de höga tonerna längre var jag och säkert många andra redan beredda på. Ett proffs ut i fingerspetsarna är karln i vilket fall: Det var idel leenden och tummen upp till publiken. Setlisten var det heller inget fel på: Det kördes klassiker som ”Hunting High and Low”, ”Paradise” och som öppningsspår maffiga ”Destiny”. Kul nog körde de även min favorit från nya plattan Polaris: snabba och pampiga ”Forever is Today”. Visst, det finns alltid låtar man skulle velat ha med; exempelvis hade de kört ”Father Time” som extralåt i en del länder (här körde de ”SOS”) men överlag var det en riktigt bra blandning av gammalt och nytt (och fan så mycket roligare än fucking Rockklassiker 106.7).
Lite otippat skäms jag en smula för att vi svenskar är så mesiga och o-rockiga när det kommer till livekonserter. Det var inte särskilt stor uppslutning på Klubben, och många stod mest med armarna i kors och njöt av musiken, även om en del huvuden började guppa ju längre konserten kom (och längst fram stod naturligtvis några och headbangade). Det känns lite surrealistiskt att jag stått två meter ifrån vad jag faktiskt inte skäms för att säga är mina idoler, och ändå kändes det bara helt normalt. Det är svårt att uttrycka i ord. En sak är dock säker: Jag älskar Stratovarius, även om jag inte följer dem runt jordklotet och moshar som en galning på konserter. Jag köpte även en huvtröja med Polarismotiv Jag brukar känna att jag inte behöver ha nitar, läder och bandtröjor för att vara hårdrockare, men den här kändes jävligt rätt, och dessutom vill man ju stödja bandet.