Titel: Hemsökelser 
Författare: Lars Jakobson
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1994
Sidantal: 333
Genre: Berättelser
Lars Jakobsons författarskap är ett av de mest spännande i Sverige. Det är sedan gammalt. Jag har skrivit om hans böcker tidigare, men då gällde det (då) nyligen utkomna titlar. Hemsökelser kom ut 1994, för nästan 25 år sedan. Men bra litteratur rostar som bekant inte.
Att kalla Hemsökelser för en novellsamling vore inte riktigt rätt, i alla fall inte om man anser att noveller ska vara formade efter klassiskt snitt, det vill säga med början, mitt och slut, och så en berättarteknisk båge med point of no return. Hos Jakobson handlar det just snarare om berättelser, eller kanske snarare om dokumentärer förklädda till berättelser. Det är ett grepp han senare skulle förfina i romaner som Kanalbyggarnas barn (1997) och Vid den stora floden (2006). Här kan det bitvis kännas spretigt, men det lägger också till charmen. I samlingens fem berättelser måste läsaren jobba aktivt för att få ut maximalt av det lästa. Ibland är skeendena inte kronologiska, och man får anstränga sig för att sortera i den information som bjuds. Det är litteratur med tuggmotstånd, och sådant gillar jag. Termen ”kontrafaktisk” har nämnts i samband med Jakobsons författarskap. Det är en slags borgesiansk blandning av sant och falskt, allt förpackat i en prosa som delvis känns vetenskaplig och därmed autentisk. Men det finns falluckor, och den här känslan av att inte veta vad som är riktigt och vad som inte är det bidrar till stor del till berättelsernas styrka. Ofta står man stadigt, men ibland svajar det till, som på ett gungfly.
Samlingens bästa berättelse heter ”Kandidat”. En text som under, och särskilt efter, läsningen framkallar ett visst obehag när insikten om vad som verkligen avhandlas har landat. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den stora frågan är: Vad innebär det att vara människa? Kan en annan livsform bli människa? Här gör Jakobson bruk av den dokumentära stilen på ett föredömligt sätt. Berättarens far jobbar på ett militärprojekt i ett nedlagt sjukhus. En man är inlåst i en cell djupt under jord. Han är Ingen. Kan han bli Någon? Mitt i texten är rapporter om ett antal mord begångna på landsbygden insprängda. Gärningsmannen hittas aldrig. I förstone undrar man som läsare vad detta har att göra med resten av berättelsen, men så smyger sig insikten på. Långsamt. I slutet av historien tar en berättare i jag-form vid, men det är en bedräglig sådan. En försvunnen kvinna spelar också en viss roll. Om man kan bli människa, kan man då också regrediera från att vara det?
Här fungerar den dokumentära stilen. I berättelsen ”Johanna jobbar åt McDonald’s” fungerar det inte lika bra. Det blir för mycket, för spretigt. Johanna är föräldralös och har jobbat för McDonald’s i hela sitt liv. Parallellt med hennes berättelse får läsaren McDonald’s historia, samt en massa vetenskapliga (faktiska eller kontrafaktiska) textsjok rörande olika naturfenomen som alla har koppling till så kallade ”molnfall”: Ibland händer det att molnen på himlen förstenas och faller ner på människorna. Avverkningen av Amazonas regnskogar och en telepatisk (?) indian ingår också i berättelsen. Men det blir för rörigt. En del hade nog kunnat klippas bort utan att den röda tråden gått förlorad. Någon slags kritik mot imperier av alla de slag. Eller?
I ”De falska ansiktena” interfolieras en synnerligen allvarlig historia om fysisk och psykisk misshandel i ett parförhållande med den om wendigon (här skriven som windigo), en varelse som förekommer i vissa amerikanska ursprungsbefolkningars mytologi. Här är dock indianerna flyttade till ett reservat på den sydskånska slätten. En windigo är en varelse som lever av människors kött och rädsla. Så får den personlighetsförändring den misshandlande maken genomgår en övernaturlig prägel. En scen när huvudpersonen, tillika kvinnan i berättelsen, kommer hem sent från jobbet är riktigt riktigt obehaglig. Jakobson var 35 när Hemsökelser publicerades. Att lyckas skriva så suggestivt och kusligt är förvisso imponerande oavsett ålder, men det är ändå inte utan att jag vill jämföra mig själv med honom, att jag vill uppnå den styrkan. En passus: Jag är på andra sidan 35-strecket …
Den här boken är i princip omöjlig att få tag på annat än som e-bok idag. Jag hade tur och hittade efter många års (sporadiskt) letande ett exemplar på Myrorna. Men det är också en del av charmen. Litteraturen är förstås inte bara det som kommer ut idag utan ett träd med miljarder rötter som sträcker sig djupt djupt ner i marken och förgrenar sig. Lite som Borges trädgård. Och att jämföras med just den store argentinaren tror jag inte Jakobson hade haft något emot.
ch våld? Johns dödande är sanktionerat av staten, men räcker det? Jakobsons nyfikenhet på någorlunda modern amerikansk utrikespolitik känns genuin och gör att mitt intresse som läsare bibehålls boken igenom. Han har tidigare skrivit om det senaste Irakkriget i skönlitterär form i romanen Vid den stora floden (2006). Det är en svårläst bok (och inte bara till formen) men som helhet bättre än John & Denise, vilket dock inte innebär att den senare är dålig. I den förra finns ett särskilt parti mot slutet av boken där ett gäng soldater gör en fullkomligt grotesk upptäckt i någon slags underjordisk grotta. Den scenen har liksom etsat sig i fast i mitt minne. Då som nu är Jakobsons prosa metodisk, saklig och nästan lite karg. Han slösar inte med ömhet, men när han då och då droppar en del vackra och visa satser främst vad gäller relationer och kärlek blir de desto mer verkningsfulla. Dessa återfinner man med fördel mot slutet av boken när berättaren summerar Johns och Denises behov av närhet och tillhörighet. De skickar varandra brev men når ändå aldrig fram till varandra. Denna paradox skänker boken en realism och utgör dess styrka. Så här kunde det ha gått till, och så här går det till. Människor är slutna i sig själva och når inte fram till varandra (den framlidne norske författaren Stig Sæterbakken har skrivit mycket vackert och insiktsfullt om detta; tyvärr har jag tappat bort citatet). Tid och plats är av mindre betydelse. En tunn bok med stort innehåll.