Plåster var Klas Östergrens sjunde publicerade roman och kom ut 1986. Då hade han redan publicerat den brett anlagda romanen Fattiga riddare och stora svenskar (som jag har stående i bokhyllan; en av få Östergrenare jag verkar ha svårt att komma in i). Jämfört med denna tjockis till bok kan Plåster tyckas vara en lättläst historia. Men de 216 sidorna rymmer mer än man tror. Den yttre handlingen är enkel: Nattportieren Roland hamnar på sjukhus efter att ha fått problem med hjärtat. Där träffar han den säregne Yngve, och de två inleder en slags trevande vänskap. Roland är i fyrtioårsåldern och gift med den ca tio år yngre Mona. Yngve är äldre, runt de femtio. Han är innehavare av en cigarrbutik, alkoholist och filosof . Just det senare blir tydligt rätt snart, även om det aldrig sägs rätt ut. De första konversationerna mellan de två männen säger det som är så typiskt för romanen, och det måste jag ge Östergren: Han kan det här med dialoger. Dock blir boken egentligen inte mer än ett torgförande av livets egentliga meningslöshet förpackad i dialoger där de två huvudpersonerna för det mesta (i alla fall till det yttre) pratar förbi varandra. Inte för att det behöver vara något negativt med det.
På baksidan av boken står att läsa att huvudpersonen Roland är portier på hotellet Piccadilly, där märkliga saker kan hända. Dock utspelas inte mycket av boken på hotellet i ’realtid’. Det är mest tillbakablickar som ger läsaren en ganska god bild av vad för typ av hotell det är. Handlingen fokuserar på Rolands första tid på sjukhuset, då han är övertygad om att han ska dö, och sedan tiden då han är på konvalescens hemma med hustrun. Självklart korsas hans och Yngves vägar igen, och han måste göra ett antal jobbiga val.
Om det var något jag störde mig på med Plåster var det att huvudpersonen var så jävla blasé. Allt verkade liksom hända runtomkring honom och han tyckte mest det var jobbigt. Då boken är skriven i jagform och Östergren i Roland skapat en trovärdig karaktär blir det ganska uppenbart ibland hur pass ogin den jäveln ändå är. Det får man säga är ett gott betyg i författarens favör. Man måste ju ändå empatisera med figuranterna i ett skådespel om det ska vara någon mening. Och ibland häver de ur sig riktiga klokheter, Roland och Yngve. Romanens första sida sätter stämningen fint: Roland, i någon mån moribund, ska göra bokslut och hävdar sammanbitet några universella sanningar. Sedan växlar Östergren till dråpligheter när sjuklingen måste skjuta upp döendet, då han inte först kan telefonera hustrun på grund av att någon (Yngve, ska det senare visa sig) vomerat på avdelningens mynttelefon. Så går det på, och galghumorn är uppfriskande.
Av Östergren har jag tidigare läst Attila, Ismael, Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Med stövlarna på och andra berättelser, Tre porträtt, Gangsters och Orkanpartyt. Av dem har jag inte ogillat en enda, och jag håller Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Tre Porträtt och Orkanpartyt som bitvis mästerlig läsning. Återstår nu Österlentrilogin (Ankare, Handelsmän och partisaner och Under i september), Den sista cigaretten och, om jag nu tar mig igenom den, Fattiga riddare. Det jag gillar mest med Östergren, även om han då och då tenderar att bli pratig, är att han är en jävel på att berätta en bra historia. Så ock med Plåster, där det märks att han blivit varm i kläderna i jämförelse med de tidigare böckerna.
Bonnier Pocket verkar återutge Östergrens böcker i pocket för närvarande, vilket får sägas vara något av en ära för en ”vanlig” prosaförfattare idag, bland alla based on a true storys och thrillers. Gott så.
