”Oj, den blev lite kladdig”.
Nyckeln har, föga förvånande, sugit i sig lite av låsvätskan, så han torkar av den mot byxbenet. Han har en blå overall och ett förstående leende på sig. Hår i ett par nyanser ljusare än lingult. Som tur var jobbade han fortfarande – vilket han påpekat – när jag ringde jouren. Låsjäveln kärvar och accepterar inte hela nyckeln. Likt en trånsjuk dandy har jag lirkat och buffat, men till ingen nytta. I ett plötsligt anfall av paranoia får jag för mig att någon pulat in något där. Så dyker han upp och löser allt på fem minuter. Hade jag inte en fantastisk pappa redan skulle jag välja honom. Utan tvekan.
”Gör en felanmälan för säkerhets skull,” säger han.
Jag lovar att göra det, och han går. Då har vi redan gemensamt hunnit fördöma ligisterna som klottrar och pysslar med skadegörelse i trapphuset. På något sätt har stunden varit större än mitt trilskande lås. Jag drar igen dörren och överlever.