Nu var det länge sedan jag skrev något här. Det har verkligen inte varit brist på saker jag velat skriva om, men tyvärr handlar det om väldigt känsliga ämnen, i alla fall med svenska mått mätt. Jag tänker inte hymla eller sticka under stol med att jag med åren kommit att identifiera mig som mer och mer konservativ, och att jag överlag inte känner att jag är helt välkommen med mina politiska åsikter ute i samhället. Dock vet jag att jag inte är ensam, så det är ju alltid något.
I en global värld där varor, tjänster, kapital och människor teoretiskt sett ska kunna röra sig fritt kommer friktionen främst att uppstå i samband med att människor flyttar på sig. Vi är nämligen olika. Så är det bara. Vi är oförutsägbara, impulsiva, organiska. Alla vill definiera sig olika; man vill samtidigt vara unik och en del av något större, exempelvis en kulturell, religiös eller politisk grupp. Detta för att människan är beroende av ett sammanhang, en plats i världen. Detta är inget nytt, och det är definitivt inte jag som kommit på det. Det är grundläggande psykologi.
När det då blir så att människor från helt disparata kulturer möts kommer det att uppstå problem. Ofrånkomligen. Att exempelvis tro att varenda människa blir svensk så fort denne satt sin fot på svensk mark är så naivt och dumt att klockorna stannar. Att ens tänka att varje människa skulle ha som högsta önskan att bli svensk är så urbota dumt att den som på allvar hävdar det borde få sitt vuxenkörkort indraget.
Jag ska försöka komma till saken. Den enskilt största stötestenen i det svenska samhället just nu (och sedan ett tiotal år tillbaka) är religionen, specifikt islam. I Sverige har vi religionsfrihet, vilket är bra. Men som andra debattörer diskuterat i tusentals texter måste detta också innebära frihet från religion. När det svenska sekulära samhället möter en dogmatisk religion har det blivit så att samhället fått backa. Detta på grund av syltryggar och konflikträdda politiker, tjänstemän och företrädare för massmedia. Särskilt de senare verkar finna något slags perverst nöje i att hela tiden slå knut på sig själva i ivern att böja knä inför något så ojämställt, orättvist och militant som islam i dess renaste form.
Förslag om niqab- och burkaförbud har varit uppe på tapeten i andra europeiska länder, och också gått igenom i olika grad. Generellt tycker jag man vara försiktig med att förbjuda saker. Så långt det går måste man utgå från den enskilde individens frihet och kognitiva förmåga att frivilligt välja vad han eller hon ska ha på sig. Det betyder dock inte att alla behöver gilla det, eller att det inte får konsekvenser i vardagen.
Att se kvinnor klädda i olika former av muslimska slöjor är vardagsmat i dagens Sverige, egentligen oavsett om man bor i en stad eller på landsbygden. Det låter förmätet av mig att säga att jag ”accepterar” det, för det är inte bara jag som bestämmer vad som är okej och inte, och samhället utgår i vart fall ändå inte från individen. Men låt oss säga att det inte ”stör” mig. När det gäller slöjor som helt (burka) eller delvis (niqab) täcker ansiktet blir jag däremot irriterad. Med en sådan kvinna vill jag inte ha något att göra. Skulle hon fråga mig om vägen eller vad klockan är skulle jag civiliserat meddela att jag inte pratar med människor vars ansikten jag inte kan se. Visst, du får ha din religion, men jag behöver inte gilla dess yttringar. Vad gäller just slöjor är påbudet från islam att de ska bäras för att tygla männens lustar. Det står inte ordagrant så i Koranen, men det är budskapet. Att jag inte skulle kunna tala med en kvinna utan att få kåtslag ser jag som extremt förolämpande. Jag är inte muslim, jag är inte arab, jag är en svensk agnostiker, och kvinnor är inte köttbitar för mig.
För många är detta extremt kontroversiellt eftersom man inte får (eller i alla fall inte bör) kritisera islam. Men jag ser ändå en viss uppluckring i det offentliga samtalet vad gäller just slöjan, och situationer rent allmänt där skillnaden mellan män och kvinnor blir uppenbar (som oviljan att skaka hand, exempelvis). Visst, man kan undvika att visa ansiktet och att skaka hand, men det kommer att få sociala konsekvenser, oavsett om det införs förbud eller ej.