Två månader sedan senaste inlägget. Wow.

Det var aldrig meningen att den här sajten skulle bli en dagbok. Det jag ville var att då och då skriva om sådant jag tyckte var intressant. På senare tid har det mer och mer kommit att handla om politik. Man skulle kunna säga att jag gått mer och mer åt höger de senaste åren. Enligt rådande konsensus inom etablissemanget är jag en solklar rasist. Det håller jag inte med om, men det är lönlöst att att argumentera mot människor som sitter inneslutna i bubblor och ekokammare.

För övrigt finns det så många andra som redan sagt och säger det jag tycker. Bloggar, kolumnister, sajter som skriver sådant som aldrig skulle publiceras i våra traditionella morgontidningar. Det betyder inte att det alltid är 100 % sanningen. Precis som med DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SVT, SR m.fl. Alla har en agenda, alla vinklar, alla vrider och vänder på det som hänt. Alla relativiserar, bortförklarar, slätar över. Höger eller vänster eller s.k. ”extremhöger”. Det spelar ingen roll. Men om man försöker läsa så många nyhetskällor man kan, om man är medveten om att alla har en tanke bakom det de publicerar och även det de inte publicerar, då kan man själv lägga sitt pussel där på kammaren och kanske kan ser man då ett motiv man tycker är grymt fult, men man kan i alla fall vara ärlig mot sig själv.

Jag vet mycket väl att det inte är smart att prata politik i alla lägen och med alla man möter. Sedan kan man ju diskutera vad som är politik också. Men vissa åsikter är helt enkelt inte populära. Dock måste de få finnas, för det finns människor bakom dem, och de människorna har lika stor rätt att existera och tycka som alla andra. Kanske låter självklart i teorin, men det är inte så i praktiken. För då heter det att man inte ska ”normalisera” saker. Att man ”fiskar i bruna vatten”. Seriöst. Jag ser välkända s.k. journalister och mediepersonligheter som blockar folk för mindre.

Det finns människor som tycker det är helt okej att skandera ”inga rasister på våra gator” när organisationer med förvisso motbjudande åsikter demonstrerar helt lagligt. Jag säger tvärtom: ”Flera rasister på våra gator!”. Ty vad är det annars för samhälle man lever i? De här människorna finns ju, och deras åsikter försvinner inte för att man vill hindra dem från att spridas. Att rassla med nycklar och blåsa i visselpipor är som att sätta handen i ansiktet på en arbetskollega för att denne säger något man inte håller med om. Att låta andra komma till tals är inte att ”normalisera”. Prova att fråga vad som menas, varför man tycker som man gör, hur man ser på människor som skräms av de här åsikterna osv. Den riktiga toleransen prövas i just de stunderna. Alla vet det, men av någon anledning tycker den tredje statsmakten fortfarande att det är bättre att hetsa, svartmåla och göra paria av dem man anser har fel värderingar. Och de blir fler och fler. Frågar man sig varför? Det gör man nog. Det är dock bättre att fortsätta att köra rätt in i kaklet i stället för att ta bort handen från plattan när man inser att den är varm verkar man tycka. Minsta barn fattar att akta sig för elden när man en gång kommit för nära en majbrasa, men tydligen är det för mycket begärt av dem som har en av de viktigaste uppgifterna i ett fritt samhälle, nämligen objektiv nyhetsbevakning.

*

Vi får se hur det blir med framtida inlägg av den här sorten. Jag misstänker att jag kommer att få höra en del ”men tänk på vad du skriver, det kan ju få konsekvenser”. Ja, precis som allt annat. Det är ingen kosmisk sanning att den ena åsikten är bättre än den andra, att det är det ena partiet som ständigt är gott och det andra är ont. Allt handlar om perspektiv.

Jag är smartare än att dra upp politik i tid och otid. Men 2017 ska bli året då jag inte gömmer mig om jag får en rak fråga om exempelvis vad jag röstar på. Jag ska inte hymla, jag ska inte vara rädd. För jag är mer än villig att diskutera och debattera och framförallt acceptera att andra inte tycker som jag. Och jag förväntar mig inget mindre än samma sak tillbaka.

Förresten fyller jag 36 idag. Man kan säga att det här är min present till mig själv.