Titel: Okeanos
Författare: Ulf Eriksson
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 2014
”Där finns en tomhet som är en del av ditt inre, en tomhet som är en vila men också ett fritt fall.”
Det är när Ulf Eriksson skriver meningar likt den ovan han är som bäst. När det svåra blir enkelt, och kosmiska sanningar öppnar sig för läsaren. Men jag önskar att han inte alltid skulle krångla till det så. Okeanos är en novellsamling, närmare bestämt författarens femte. Jag läste hans tredje – Beröring under oväder (2003) – med viss behållning, och även den senaste, Det försvunna rummet (2008), även om den senare är betydligt krångligare läsning. Av någon anledning blir jag sugen på att läsa om den nu.
Eriksson skriver också romaner, poesi och essäer. Ungefär trettio böcker på lika många år har det blivit. Av hans romaner har jag blott läst Överrocken från 2010. Jag försökte läsa den även i tematiken uppföljande Kortfattad besvärjelse av taxichaufför (2012) men orkade inte med den konstruerade och bitvis manierande handlingen. Likadant var det med Varelser av glas (2005). Jag har den i bokhyllan men har inte lyckats läsa ut den. Eriksson är nog som bäst i det korta, eller snarare kortare, formatet. Det blir ofta väldigt mycket hjärna och mindre hjärta. Men när han är bra är han sublim. Det är han när han slutat briljera med hur beläst han är, hur pass invecklade bisatser han kan skriva, hur långt in i sin egen navel han kan gå vilse. Hårda ord kanske, men ibland känns det för träligt att läsa honom. Så ska det inte vara.
Ändå är det värt det, för de fina stunderna är som sagt belönande. Jag bör fokusera på Okeanos nu, så att detta inte blir en allmän dissning av Erikssons böcker, för det är inte så jag vill ha det. Jag hoppas bara att det som är bra blir klarare i ljuset av det som är … mindre bra. Okeanos består av sju noveller som varierar i läsvärdet. Bäst är de tre sista. I ”Fallet” går en man på bio och ser en film som handlar om honom själv. Berättelsen utspelar sig i Norrland i en snar framtid och handlar om ett försvinnande. Det är huvudpersonen som försvinner, och två lokala utredare får i uppdrag att nysta i fallet. Det handlar om relationer, mellan människor, mellan människor och natur, människor och städer, byar, samhällen. En fin passage berättar om hur huvudpersonen skidar förbi ett vattenfall som stelnat till is. Detta har möjligen något med hans försvinnande att göra. Allt är gåtfullt, men på ett bra och fantasieggande sätt. Den cortázarska glidningen utförs med bravur. På slutet är frågan om någonting verkligen lösts. Kan någonting lösas? Och kan man som människa lösas från sin omgivning?
I novellen ”Blanco” minns en gammal man sin barndom och uppväxten i en ort som håller på att avfolkas. Han och hans kamrater cyklar runt i området, jävlas med en lokalföretagare som är föreståndare för ett kombinerat grönsaksland och växthus. Personen ifråga har ett kufigt utseende och sätt som berättaren överdriver tills det får groteska dimensioner. De gör honom till ett monster som det är okej att driva med. Slutligen händer något, den utstötte utför vad som kan betraktas som ett hjältedåd, men istället för att hyllas försvinner han liksom bara bort. Såsom platsen, tiden. Slutet är märkligt science-fictionartat, och jag är inte säker på att jag förstod det, men berättelsen som helhet lämnade kvar vissa känslor av melankoli. En svårkategoriserad berättelse, men läsvärd i sin uppriktighet och sorglighet.
Slutligen är ”Första fönstret” en lång berättelse som egentligen är två. Eller flera, jag vet inte. Huvudpersonen, som är misstänkt lik Ulf Eriksson, vill skriva en essä om den spanske barockmålaren Juan Fernández el Labrador (som målat bokens omslag) och reser för detta ändamål ner till Madrids Museo del Prado och filosoferar skiten ur sig. Interfolierat (och detta är ett ord jag kan tänka mig att Ulf Eriksson själv skulle älska att använda) med detta är berättelsen om två bröder (Ulf och hans bror?) som måste ta farväl av sin döende mor. Det är egentligen detta som är textens storhet och behållning. Avsnitten med el Labrador är förvisso intressanta ur en snäv allmänbildningssynpunkt, men riktigt nära blir det först när moderns fragila väsen i sjukhussängen beskrivs, och den nästan kliniska relationen mellan bröderna. Här refererar Eriksson även till berättelser han själv skrivit ur tidigare samlingar och kommande verk. Fotnoterna är många, men sådant gillar jag.
Slutsats: Eriksson är svårläst, det medges. Det är många utvikningar, fotnoter och filosoferande. Men gillar man genreblandningar och metafiktiva utsvävningar är Okeanos klart läsvärd. Den känns tematiskt närbesläktad med just Det försvunna rummet; kanske något ”stramare”. Hur som haver: En intressant bok av en intressant (i ordets mångbottnade betydelse) författare.