Nu verkar det äntligen som om jag är klar med ”mastodonttexten” Kinesiska askar. Jag säger verkar, eftersom den, tills den en gång går i tryck, ändå bara är ett möjligt utkast. Men jag är nöjd, även om texten består av flera mindre, av varandra oberoende texter och därför kanske inte direkt utgör någon utveckling i mitt skrivande (läs: disciplin). Texterna har inte ens något med kinesiska askar att göra; det är bara en titel jag haft i huvudet i hur många år som helst och nu äntligen vill använda. Jag hade en äldre text som jag försökte utveckla till en slags ramberättelse, men den kändes till slut för krystad. Det hjälper väl inte direkt att de individuella småtexterna som vanligt är surrealistiska och flummiga på ett sätt som känns väldigt jag vid det här laget. Man kan se Kinesiska askar som en systertext till Alfabetet enligt Judas från Utkast till ett mörker, om man så vill. Eller så kan man bara läsa den som den är, vilket var precis vad jag tänkte med Alfabetet en gång. Nåja; det känns i alla fall förlösande att ha någonting sammanställt, även om de inbördes texterna varierar i ålder och säkert också kvalitet.
