Nu har jag bara cirka etthundrafemtio sidor kvar av tegelstenen 2666. Och jag vill inte att den ska ta slut. Utan att jag riktigt har förstått det har livet virvlat i färggranna sjok runt huvudet på mig de senaste månaderna (jag har främst läst den på väg till och från jobbet) och det är först nu jag börjar inse vidden av den resa jag fått. Att läsa Roberto Bolaño, om man får ta hans magnum opus som exempel, är vindlande, berusande, vackert. 2666 har jag nämnt tidigare för omkring ett år sedan (tror jag), men sedan lade jag romanen (som i sin tur består av fem mer eller mindre fristående böcker som alla ändå tematiskt är knutna till varandra) för att ta mig an den på nytt för ett par månader sedan. Jag har givit mig fan på att sluka/äta/läsa/leva den här boken, och likt andra litterära tjockisar (Shantaram, De välvilliga) har den levererat.
Bolaño dog 2003 och började, enligt egen utsago, att skriva prosa för att det var mer lukrativt och för att familjen skulle kunna klara sig. Ändå är det prosan som givit honom den postuma berömmelse som är så typisk den i 2666 förlupne Benno von Archimboldi, den tyske efterkrigstidsförfattare som romanens alla delar mer eller mindre kretsar runt. Jag vet inte; jag skulle kunna skriva en hel eftermiddag om allt 2666 får mig att känna, men då är risken stor att jag börjar recensera själva livet, vilket man kan säga att Bolaños bok (eller böcker) till stor del befattar sig med.
Etikett: epik
Normalt sett brukar jag inte skriva om böcker innan jag läst klart dem, men i fallet med 2666 av avlidne chilenske författaren Roberto Bolaño kan jag inte hålla mig. Den har beskrivits som ”böckernas bok”, ”den typ av bok som Borges hade varit nöjd om han hade skrivit” och har jämförts med i princip alla författare jag tycker om. Naturligtvis finns det en risk att en död författare hypas upp till skyarna, men sakta men säkert börjar jag ändå smått hålla med om allt beröm. Eftersom jag är en person som tar reda på en massa om böcker innan jag läser dem fick jag ganska snabbt klart för mig att 2666 skulle vara en bok där karaktärer möter och förlorar varandra ur sikte, där historier vävs in i historier som vävs in i historier, en myllrande fresk, en skröna, ett konstverk. Jag är svag för den här typen av böcker. Även om jag tror det dröjer innan jag själv ens försöker mig på att skriva en roman av den här typen kan jag inte låta bli att dras till dem. 
Egentligen består 2666 av fem böcker om totalt cirka 900 sidor. Bolaño ville ursprungligen att de skulle publiceras separat, men efter hans död beslutades det att de skulle ges ut tillsammans. Boken har ännu inte kommit ut på svenska, så jag läser den på engelska, eftersom min spanska är alldeles för dålig. Vill man läsa Bolaño på svenska är det De vilda detektiverna (Los detectivos salvajes) som gäller. Jag har läst nästan 300 sidor och är inne på bok nummer tre, som handlar om en svart reporter vid namn Oscar Fate. Han skickas ner till Mexico för att bevaka en boxningsmatch och har dessförinnan varit tvungen att överse sin mors begravning. Bok ett och två handlar om ett gäng översättare som alla snöat in på den mystiske tyske författaren Benno von Archimboldi, deras inbördes relationer samt en person de lär känna i Mexico när de åker dit i hopp om att stöta på nämnde tyske författare som siktats i området kring Santa Teresa (en fiktiv plats där en ansenlig mängd unga kvinnor skändats mördats; en anspelning på den verkliga staden Ciudad Juárez). Del fyra (som jag inte kommit till ännu) handlar om Santa Teresa och alla morden där och del fem behandlar Benno von Archimboldis liv och leverne. Inte helt oväntat är Mexico, och speciellt Santa Teresa navet i den övergripande berättelsen.
Bolaño skriver detaljerat och lågmält. Det var mitt första intryck. Nu läser jag visserligen en översättning, men ändå. Det är mycket ”han gjorde det” och ”hon sa det” och så vidare. Men när man kommer längre och längre in i texten vecklar sig alla personers liv och karaktärsdrag ut sig som blomblad och jag börjar känna för dem, jag börjar bry mig, om än i olika grad. Först då inser jag att hypen till viss del kan vara befogad och att Bolaño verkligen kunde skriva. Naturligtvis kommer jag att läsa vidare, för jag vill verkligen veta hur han fogar ihop det hela på slutet. Dessutom köpte jag nyligen i London The Savage Detectives samt novellsamlingen Last Nights On Earth med berättelser tagna ur flera samlingar på spanska. Återkommer eventuellt med tankar kring dessa.