På fjärde våningen står någon vid ett fönster och är osynlig för världen.
Etikett: ensamhet
Det är så här: Kan man inte bygga måste man riva.
Jag är ledsen för att det är så här. Jag är ledsen för att jag är elak, cynisk, destruktiv, bitter, nedbrytande. Men det är ett försvar, det ska ni veta. Och det är bättre att känna motvilja än ingenting alls.
Jag är medveten om att den här bloggens fokus förskjutits mer och mer från att handla om litteratur till att handla om mig. Kanske är jag rentav en figur i en roman? Vore det inte härligt och ironiskt om det då handlade om en bildungsroman?
Antal personer jag varit elak mot och möjligen sårat i helgen: 2. Eller 3, beroende på hur man räknar.
Hemma hos N. idag. Han försökte skapa det perfekta metalriffet och jag satt och klurade på en ångestfull text som skulle passa till. Innan det åt vi pizza och tittade på en rätt bra film. Det blev dock ingen utgång; givetvis var både han och O. (som jag ringde) sega, och J. är i Sundsvall. Jag gick därifrån vid niotiden, genom ett duggregnigt Söder där en massa avspärrningar gjorde klart att något var i görningen. Jag trodde först det hade med den här kulturfestivalen att göra; sedan förstod jag att det handlade om Midnattsloppet. Många människor ute i rörelse, de flesta av dem antagligen på gott humör och med siktet inställt på lite god lördagsunderhållning.
Jag har nog inte känt mig så ensam på mycket länge.