Vissa böcker läser man därför att andra väljer dem åt en. Det behöver inte betyda att de är dåliga. I fallet med Beate Grimsruds En dåre fri handlade det om en bokklubb jag är med i. Man röstade demokratiskt fram denna titel, och jag var inte med, så jag hade inget att säga till om den gången. Men det gjorde inget. För efter läsningen är jag jävligt glad att den här boken råkade hamna i min väg. Det är bitvis rätt skakande läsning, men aldrig på ett smörigt eller inställsamt sätt. Huvudpersonen, norskan Eli Larsen, har fyra alternativa personligheter, fyra gossar som bor i hennes huvud. Huruvida den medicinska termen schizofren är korrekt eller inte vet jag inte. Men Eli, som för övrigt är en mycket kreativ och konstärlig person, bär dessa herrar med sig under barndom, tonårstid och i vuxenlivet. De får henne att göra saker hon egentligen inte vill, som att sova i hörnet i köket, stänga av och sätta på vattenkranar, ha sönder saker, skada sig själv. Det blir värre och värre, och resorna in och ut på akutmottagningar och vistelserna på slutna avdelningar är många. Ändå är Eli en stark människa. Hon skriver böcker, gör filmer. Vinner priser. Har många vänner och vinner ett visst renommé.
Prosan i romanen är glasklar. Allt berättas i första person presens, även tillbakablickar. Det hoppas friskt i tid och rum, men det känns aldrig förvirrande eller svårt att hänga med. Grimsrud balanserar de olika planen mycket skickligt och är en driven berättare. Under resans gång alluderas till verk som Eli ska ha skrivit och som påminner om böcker som verklighetens Beate Grimsrud givit ut. Ändå är det ingen självbiografi. Författaren har själv valt att inte besvara frågan om det hela bygger på hennes liv. Och egentligen – vad spelar det för roll? Det är ju en roman. Ingen tycka-synd-om-mig-bok. Ingen snyfthistoria, även om det som händer Eli bitvis är mycket tragiskt. Inte heller är det ett inlägg i debatten om vårdkvaliteten i Sverige (Eli flyttar hit i ungdomen), och jag tror verkligen inte att Grimsrud föresatte sig att vara någon sorts språkrör för personer med de här diagnoserna. Nu vet jag inte mycket (faktiskt ingenting) om dessa sjukdomar och terminologin, men jag köper ändå symptomen och Elis tankar, känslor och handlingar är mer än trovärdiga.
Här och där finns underbara oneliners som olika personer i boken kommer på eller säger. Sitt inte av livet, tror jag en lydde. Det rådet får Eli av sin terapeut. Hon biter ihop och kör sitt race. Bokens nära fyrahundra sidor är snabbt avklarade, och då var jag ändå skeptisk till ämnet. Jag kommer definitivt att försöka mig på flera böcker av Grimsrud. Det borde ni också göra.