När jag började läsa den irländske författaren John Connollys The Book of Lost Things fick jag först en märklig
känsla av deja-vu. En ung pojke förlorar sin mor, tar sin tillflykt till böckernas värld, alltmedan andra världskriget rasar i praktiken utanför fönstret (tyskarna intensifierar luftattackerna på det engelska fastlandet), upptäcker via en märklig figur som kallas The Crooked Man en sagovärld där de klassiska sagoberättelserna fått en twist och inte alltid bjuder på lyckliga slut. Pojken måste ta sig till slottet där den döende kungen försöker hålla stånd mot en invasion av märkliga varelser som är hälften vargar och hälften människor. Allt påminde om den underbara filmen Pans Labyrint, även om jag naturligtvis inte vill antyda att det skulle röra sig om ett plagiat. Såväl del Toros film som Connollys bok kom ut 2006, och jag har ingen aning om vem som skrev sitt manus först. Det spelar i alla fall ingen roll, då själva ramhandlingen, eller tematiken, ändå är gammal som gatan. Det handlar om att sagor har egna liv, de andas och lever när vi berättar dem, och de har förmågan att transportera oss (ibland bokstavligen, som i denna bok) till andra världar.
Det som är befriande med The Book of Lost Things är att den inte skyggar för sådant som skulle kunna anses förråande och barnförbjudet. Vi förknippar ju gärna sagoberättandet med barn, men det finns så många klassiska sagor och legender som innehåller saker som definitivt skulle censureras vid eventuell filmatisering av Disney eller liknande. Låt oss därför hoppas att Hollywood har den goda smaken att ge fan i att filmatisera denna bok; inte för att den är dålig, tvärtom, men för att man säkerligen skulle exkludera dessa scener (som i början av romanen, när den unge David klänger fast vid en skogvaktares rygg medan fradgatuggande vargar sliter itu en död tysk soldat, vars plan råkat följa med genom rispan till den andra världen). Det är en viktig scen och klargör tydligt vilken person David är i sagans (för det är ju en sådan) början och visar på kontrasterna i slutet av romanen, när man ser vilken person han har blivit.
Connolly har gjort ett gott jobb med sina tolkningar av klassiska sagor, och därtill vävt in dem i en mycket spännande berättelse där huvudpersonen David känns trovärdig och mognar i takt med att sidorna vänds. Början och slutet är klassiskt sagoaktika (i stil med ”Det var en gång …”), men det som ligger emellan är på blodigt allvar. För sån är fantasin: En lek på blodigt allvar.