Titel: Tusen nålar 
Författare: Stefan Lindberg
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1999
Sidantal: 162
Genre: Noveller
Omkring 2008, innan jag registrerade den här webbplatsen, hade jag en blogg där jag bland annat recenserade böcker. En av dessa böcker var den då nyutkomna I Gorans ögon, Stefan Lindbergs (f. 1971) andra novellsamling. Bloggen finns fortfarande kvar och kan beskådas här, och det aktuella inlägget här. Jag minns att jag tyckte boken mer än väl hade sina poänger, men att det kunde bli lite för putslustigt, lite för studentikost, mellan varven. Lite för mycket hjärna och mindre hjärta.
Men Lindberg debuterade redan 1999, vid 28 års ålder (jämför med mig själv, som var lika gammal när jag debuterade 2009). Och hans debut håller måttet, absolut. Det är förvånansvärt mogna noveller som alla övertygar på sitt sätt. Boken innehåller åtta berättelser som alla har något, tja, inte övernaturligt, men onaturligt inblandat i de vardagliga skeendena. Så upptäcker flygfotografen i öppningsberättelsen ”Flygfotografens sista sommar” en pojke på sina foton, en pojke som verkar sjunka ner i marken, djupare för varje foto. Och han blöder. I hans närhet figurerar även en man som verkar ha någon slags mystisk koppling till pojken. Jag har mina idéer om vad det handlar om, men vill naturligtvis inte förstöra för den som ännu inte läst berättelsen, så jag behåller dem för mig själv. En rätt obehaglig novell.
I ”Om du flyger” har en flicka en ovanlig förmåga. Men att sticka ut kan få förödande konsekvenser. En mycket bra berättelse, som dock hade fått kunna vara lite längre.
Vidare: En ung man får i ”Klasskamrater” chansen att leva om sitt liv som förstaklassare, men i en vuxens skepnad, vilket erbjuder honom möjligheten att rädda den unge klasskamraten som är de andras hackkyckling och mobboffer. Men kan man verkligen ändra på det förflutna? En av bokens starkare noveller.
”Fabrizio” handlar om en ung pojke som ramlar ner i ett brunnshål i Italien. Det är sent 70-tal, eller tidigt 80-tal, och i Sverige håller två kusiner på att bygga ett sandtorn för att sätta rekord och komma med i tidningen Buster. Deras göranden varvas med passager från Italien och pojken som heter Fabrizio. Ska han överleva? Temat är att växa upp och att inse att man inte kan vara barn för evigt (så tolkade jag det i alla fall).
I novellerna ”I våra kommuner” och ”Bortamatch” är temat att längta bort, att släppa allt och försvinna. Jag föredrar den förra, som verkar handla om en man och en flicka som hela tiden är i rörelse och inte verkar kunna stanna. En vag känsla att världen är i uppror, eller att någon slags katastrof inträffat, svävar över läsandet.
Jag ska inte nämna alla noveller mer än att säga att jag tycker de alla har något visst … även om det naturligtvis handlar om en debut och man inte kan förvänta sig finslipad perfektion. Men det är ändå en imponerande och läsvärd samling. Jag får ta och läsa om I Gorans ögon snart, och sedan hoppas på att Lindberg inte övergivit novellen för alltid.
Kuriosa: Bokens titel syftar på en kort passage i en berättelse (minns inte vilken, men förmodligen ”Klasskamrater”) där någon gör tusen nålar på någon annan (alltså vrider om skinnet på underarmen, sådär som vi alla gjorde på varandra som barn).
Kuriosa 2: Bokens omslag kan vara bland det fulaste jag sett. Tur att man inte dömer hunden efter håren.