Titel: Om att gråta sig till sömns och annat trams
Författare: Roza Takiporian
Förlag: Mimer bokförlag
Utgivningsår: 2012
Antal sidor: 146
Om att gråta sig till sömns och annat trams är Roza Takiporians debut. Boken innehåller elva noveller som alla har det gemensamt att de berättar om en kortare eller längre episod i en eller flera personers liv. Även om perspektiven skiftar finns där alltid en känsla av saknad och vemod. Man märker snart att Takiporian har en väldigt personlig ton i sitt berättande – det finns nästan alltid en känsla av förtrogenhet med läsaren, och inte sällan vänder sig berättarjaget direkt till densamme. Så knyter författaren an till den långa traditionen av sagoberättare som framför sina historier muntligt att berättas vidare genom generationer. Det finns en genuin önskan att berätta något här, oavsett vem det är som berättar. Naturligtvis finns det historier jag gillar mer än andra; konstigt vore annars. Dock håller texterna alla en jämn och fin kvalitet, och det är snarare temat jag ibland hänger upp mig på, snarare än språket.
Det är vågat att ta sig an så vitt skilda perspektiv som Takiporian gör i sin debut. I den första berättelsen, ”När hjärtat slutar slå”, får vi följa en man i nittioårsåldern som tänker tillbaka på sitt livs kärlek. Att ens försöka sätta sig in i huvudet på en gammal man när man inte är gammal (och man) är modigt, och det visar också att författaren verkar dela min uppfattning om att litteratur handlar om att låtsas, att hitta på, att fantisera. Novellen är för övrigt väldigt läsvärd. Något som ökar på dess läsvärdhet är också samspelet mellan den gamle mannen och den kvinna han delar sitt liv med i Sverige. De älskar och högaktar varandra, men kvinnan är införstådd med att han aldrig kommer att glömma sitt livs kärlek, men att hon själv ändå är mer än ett substitut. Det är ett svårt tema att gestalta, men jag tycker det fungerar bra här.
Andra texter tar sig an sociala problem och utsatthet såsom barnarbete och prostitution (”Svartsotiga nätter” respektive ”Världens vackraste ögon”). I dessa berättelser skildras orättvisorna osentimentalt och rakt på sak, vilket är till deras fördel. Här finns inga tillrättalagda slut, eftersom verkligheten inte heller består av sådana. Författarens styrka består häri att hon vet när hon ska använda vilket stilgrepp. Och berättelserna är trovärdiga: Det här hade kunnat hända, eller rättare sagt: Det händer. Hela tiden och överallt.
Bäst blir berättelserna när Takiporian tar ut svängarna. Somliga av berättelserna är mer episodlika och tar slut för fort. Exempelvis ”Clearblue”, som handlar om en kvinna som gör ett graviditetstest börjar väldigt märkligt och slutar liksom mitt i. Jag vill veta vad som hände sedan. Eller är det bara så att jag är van vid den där knorren när jag läser noveller, och när den inte kommer blir jag besviken? Så kan det ju också vara.
Ett undantag till ovanstående är berättelsen ”Tystnaden susar”, som nog är min favorit i boken. På väldigt kort utrymme berättar författaren i allegorisk form om vad det innebär att växa upp och bli någon annan, och om saknad vid insikten av att saker och ting aldrig kan bli som förut. Denna novell sticker ut eftersom det viktigaste sägs mellan raderna. En författares viktigaste jobb är att inspirera läsaren att fantisera själv. Annars kunde man lika gärna läsa valfri instruktionshandbok. ”Tystnaden susar” är nästan hjärtknipande vacker på sina ställen, och jag hade varit stolt om jag skrivit den.
En annan novell jag gillar skarpt är ”När inga tårar i världen är tillräckligt många” som, trots krånglig titel och ett lite väl tillrättalagt slut, ändå är en trovärdig och skarpt tecknad skildring av vad som händer när två människor med för mycket emotionellt bagage träffar varandra. Hur kan man leva med den perfekte partnern när personen i fråga inte kan glömma Den Andre/a? Det som händer är oundvikligt och, med undantag för just sista sidan, väldigt trovärdigt. Sättet författaren beskriver den pockande längtan och den allmänna letargin hos huvudpersonerna förtjänar beröm. Hade alla fått leva olyckliga i resten av sina dar hade jag som läsare fått som jag ville också, men man kan ju inte få allt.
Det enda uppenbart negativa med samlingen förutom att ordet smaragdblå återkommer (är inte smaragder gröna?) är berättelsen ”Vitsippor och stjärnfall”. VARNING FÖR SÅGNING: Den här novellen är, kort sagt, vämjelig. Den är som ett mischmasch av Mitt livs novell och Hallmark: För sötsliskig i det den vill berätta och i sitt språkbruk. En döende ung kvinna ligger på sjukhuset och minns tillbaka på tiden med Den Stora Kärleken. Allt, och då menar jag allt, är larger than life, uppförstorat och sentimentalt. Det finns inget negativt eller litet man som läsare kan jämföra med och därmed förloras närvarokänslan. Den unga kvinnan lämnar efter sig en skrivbok fylld med minnesbilder som upptar novellens sista sidor. Här används ordet älskling så frekvent att jag faktiskt ville lägga boken ifrån mig. Det känns bara lillgammalt när det överanvänds. Å andra sidan: Så länge man inte förblir likgiltig inför en text har ju författaren ändå lyckats.
Jag vill inte lägga för stor vikt vid denna text, då det viktiga ändå är att jag vill att ni ger den här boken en chans. Det är noveller, det är en debut, och jag tror att vi kommer att få läsa mer av Roza Takiporian i framtiden. Rättelse: Jag hoppas vi får läsa mer av henne. Det är egentligen bara två saker du behöver svar på. Kan Takiporian skriva? Svar ja. Är Om att gråta sig till sömns och annat trams läsvärd? Ja igen.
