Jag är så jävla förbannad. Det går över, men just nu är jag så sjukt irriterad så det finns inte. Allt det här beror förstås på ytterligare en avbokning, en avspisning, ett ”jag fick förhinder …” Och sånt kan ju hända. Det är inget jag kan lasta DIG för. Men det är så jävla jobbigt att det är YTTERLIGARE en gång. Jag blev glad och såg fram mot det här. Och visst kommer det att bli av. Någon gång. Men du förstår inte hur viktigt det var att det blev av just nu. Jag är, minst sagt, i en kritisk fas i livet. Håller på att tappa tron på vissa saker helt och hållet. Det finns snart inget kvar av välvilja mot det täcka könet. Inget kvar.
Det här är inte just den här sista personens fel, men det var väl droppen som fick bägaren. Jag vet inte. Jag orkar inte mer och känner för att vara jävligt otrevlig mot någon. Gärna kvinna. Jag känner för att vara barnslig, dra alla över en kam, bete mig svinigt. Jag känner för att släppa på alla tyglar, skita i konsekvenserna, eller åtminstone låtsas som om jag skiter i konsekvenserna. En stund. Tills jag lugnar ner mig och blir trankil och slö och allt är som förut. Igen.