Den nionde december, för nästan en månad sedan, skrev jag om en tjej jag träffat på en gemensam väns glöggfika. Det var meningen att vi skulle ha träffats igen, hon och jag, men nu blev det inte så. Vi bestämde per sms att vi skulle ta en fika tisdagen veckan innan jul. Det var rätt spontant och kändes bra. En kvart innan vi skulle ses ringde hon upp och sa att hon glömt att hon hade bokat upp sig på jobb. Sånt kan ju hända, inget mer med det. Jag sa åt henne att hon inte skulle ha mer dåligt samvete än som var nödvändigt. På något sätt ville jag ändå visa att jag sett fram emot vår träff. Men även innan denna dag hade vi bestämt att jag skulle komma hem till henne den tjugotredje, dan före julafton, då hon fyllde år då. Om någon annan också var bjuden visste jag inte. På fredagen den tjugonde gav jag mig ut på stan efter skolan för att leta efter en födelsedagspresent. Jag hittade ingen, och det kanske var lika bra, för senare på kvällen skickade jag henne ett sms och frågade om hon fortfarande var intresserad av att ses (då hon inte hört av sig efter den avblåsta fikaträffen), varpå hon svarade: Jag är ledsen, Alex. Jag vill inte.
En sak ska ni veta om mig: Jag tvingar ingen till något. Självklart var jag ledsen, eftersom hon bara genom de få timmar vi umgåtts i samband med glöggkvällen lyckats väcka upp något i mig som både skrämde och lockade, som det så poetiskt heter. Men jag vet också att människor ändrar sig, och att det måste vara tillåtet att få kalla fötter. Samtidigt som jag logiskt försöker resonera mig fram till hur människor tänker och inte tänker runt kärlek och relationer inser jag hur jävla korkad jag är, då det ju inte finns någon logik. Och det är okej det med, det är ju den sortens känslor som svårligen låter sig beskrivas med ord, och när man ändå gör det blir det så litet. Så futtigt. Jag vill poängtera för den som läser (och det gäller även dig, S.) att jag inte är sur för att hon dansade en dans under den kvällen och en helt annan då vardagen kom och knackade på. Alla har sina skäl. Jag känner henne inte, och hon känner inte mig. Jag kan inte hålla henne (eller någon annan jag känt så flyktigt) ansvarig för känslor som kommer som resultat av hela det liv jag levt fram till nu, och jag hoppas ingen håller mig ansvarig i den graden heller.
Det som grämer mig, det som jag blev en smula förbannad (om man nu kan bli en smula förbannad) över var sättet på vilket hon lät mig förstå att hon inte längre var intresserad. Avståndstagande. Nonchalerande. Jag vill inte behöva dra ur en person som visat intresse för mig, som sagt att jag var vacker, som förtrollat mig på det sättet att hon inte längre är intresserad av mig. Man behöver inte redogöra för skäl (även om det underlättar), men man får fanimej vara så hövlig att tala om vad man känner eller inte känner, om så bara för att ställa den andre inför fullbordat faktum. Man får ta det ansvaret, egentligen lika mycket för ens egen skull som för den som gått och väntat.
Vi som inte känner varandra, eller som ska till att lära känna varandra, vi måste ha någon slags gemensamma spelregler. Lite allmänt hyfs. Sunt förnuft. Vad det är skiljer sig från person till person. Men alla har en uppfattning om vad det är, eller borde vara.
Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på hur en främling behandlar mig (eller inte behandlar mig). Jag vet inte varför jag lägger så stor vikt vid att människor jag skriver till på olika dejtingsajter ska svara. Nu talar jag mer allmänt och inte specifikt om den här personen jag tjatat om nyss. Det verkar vara en allmän oförmåga hos människor (könet är egentligen oväsentligt; dock har jag av förklarliga skäl bara observerat detta hos kvinnor) att ta ansvar för påbörjade relationer och samtal. Det är, som sagt, helt okej att inte vilja gå vidare i en relation. Det är också helt okej att från början inte vara intresserad av någon som visar intresse. Men om den intresserade parten varit trevlig ˮkorrektˮ, vad fan kostar det då att svara på tilltal? Vad kostar det att vara vänlig mot en främling som visat intresse för din person, om än så flyktigt som på en dejtingsajt?
Jag känner att jag skulle kunna skriva mer om just människors beteende online i allmänhet och på dejtingsidor i synnerhet, men det får bli en annan gång. Egentligen ville jag bara skriva av mig om just den där tjejen, inte så mycket för hennes skull som för min egen. Jag är – existerar – genom att jag analyserar mig själv och sätter ord på det jag gör och inte gör. Annars vore jag blott brosk, ben och hud och lika flyktig som det liv som ändå är oss givet.