PULVIS ET UMBRA

Etikett: ångest

Betala skatt, håll käften och dö, alt. man kan bli tokig för mindre

Jag har ångest. Det har många orsaker. Det som händer i vårt sjuka sjuka samhälle, vissa förändringar i mitt privatliv, det faktum att det är sommar och sjukt varmt. Jag tror, när det är som värst, att jag kommer att ”tappa det”, som det så fint heter. Tur att jag har mina nödtabletter till hands.

Och ja, jag borde inte skriva det här. Det är mycket jag inte borde skriva, eftersom någon kan läsa det och få för sig att jag är en människa, vilket ju vore förödande. Jag vill göra det klart på en gång – jag är inget psyko som kommer att brisera. Men jag mår inte så bra nu.

För övrigt har jag länge tänkt skriva ett inlägg, nej flera!, om den miserabla och splittrande politik som förs i det här landet, och hur makten alltmer fjärmar sig från dem vars behov den är satt att tillgodose. I korthet: Jag tror våra politiker (med vissa undantag) skiter i om vi lever eller dör. Parollen är: Betala skatt, håll käften och dö. I den ordningen.

Det kommer mera. Jag tror det är bäst att jag utgår från ett visst dagsaktuellt ämne, annars riskerar jag att sväva ut i intigheten. Och nu behöver jag komma ner på jorden.

Forts. följer.

Den Stora Skräcken

Och jag funderar över Den Stora Skräcken. Kommer fram till att det är denna: När folk frågar vad jag gör, vad jag gjort sen senast, hur jag tillbringar mina dagar. Inte förrän då går det riktigt upp för mig att det kommer en punkt när jag faktiskt måste svara för det jag (inte) gör. Det påminner mig om min situation, vad jag gör (eller inte) och hur lite jag faktiskt åstadkommit. Jag vet att det inte är deras avsikt, men det är ändå så det blir. Och alla dagar samlas till veckor, till månader, till år. Jag tänker tillbaka på vissa händelser som gjort större avtryck än andra genom åren och jag blir rädd när jag faktiskt förstår att det var fem år sedan, eller sex år sedan, eller fucking jävla åtta år sedan.

Och den lärdom jag drar av detta är att skjuta det ifrån mig, som ett plötsligt äckel, och gå vidare i intigheten.

Kära dagbok

Ibland drömmer jag. Om hur det skulle vara om jag hade råd att operera ögonen så jag slapp glasögon. Inte för att jag inte är van vid dem eller för att jag på något sätt tycker de jag har är fula, men för att jag vet att jag skulle uppfattas annorlunda utan. Och som man uppfattas av andra påverkar också en själv, vare sig man vill det eller inte.

Jag tänker också att det vore skönt om jag inte hade tvångstankar och tvångshandlingar så att jag kunde gå på gym. Inget hardcore, bara helt vanlig sund träning två till tre gånger i veckan. Ingen hets att bygga muskler; snarare att slimma kroppen, göra sig av med bukfett, må bättre. Gudarna ska veta att jag aldrig varit något träningsfreak. Jag föredrar stillsamma promenader. Det låter skitlöjligt, men är sant.

Det har varit ett par jobbiga dagar nu. Det är som om allt har smugit sig upp på mig de senaste veckorna utan att jag tänkt på det. Och sen har jag blivit överfallen av ångest, tvivel och en känsla av why bother? Varför göra någonting överhuvudtaget? Jag googlar gamla klasskamrater och vet att jag kommer att må dåligt när jag gör det, eftersom jag då ser hur långt de har kommit i sina liv och jämför det mitt eget. Det är en dum grej att göra. Det är som om jag ville straffa mig själv.

Här är kruxet: Det finns många människor och saker i världen jag tycker om. Jag har sett det goda, trygga livet. Det finns där med en regelbunden och ordnad tillvaro när jag gör något jag tycker om och tror att jag kan bidra till. Då kommer också orken och styrkan till alla de här sidoprojekten livet består av. Som det är nu är det en utmaning att bara gå och kasta sopor.

Jag har aldrig varit en människa som måste ha snabba kickar, som ska klättra i berg, dyka med hajar, ägna sig åt extremsport. Spontanitet för mig är ju för fan när någon kompis ringer för en oplanerad öl eller filmkväll. Ja, så löjligt enkelt det kan verka för vissa. Men här är kontentan: Jag nöjer mig med det. Jag vill ha det så. Jag vill smälta in.

När jag har en svenssontillvaro med ett jobb jag trivs med, en lägenhet som inte är i fucking Fisksätra och kanske en katt (alldeles säkert), då kanske jag expanderar min trygghetszon till att inkludera spontanresor till Tallinn eller något annat crazy. Då kanske jag till och med orkar dra mig ur ynkedomen det innebär att inte ens ta sig en sketen timme varje dag för att skriva. Vad det gäller skrivandet har jag inga ursäkter.

En stor del av ångesten består också i att inte kunna beskriva med ord, vare sig verbalt eller skriftligen, hur det känns. En god terapiform för detta vore rimligen att åtminstone försöka. Som jag gör nu.

Översatt: 'Jag är redan död inuti'.

Ångest

Ångest. Sån jävla ångest. Hade jag igår. Jag tror inte det handlar om att komma tillbaka från en veckas semester i Nederländerna så mycket som oro inför det som alltid är – hur jag är oförmögen att ta tag i mitt liv och då framför allt mina tvångshandlingar. Jag vet att jag inte borde lämna ett hem som ser ut som skit när jag åker iväg en längre period, för det där hemmet kommer att finnas där precis som jag lämnade det när jag kommer tillbaka. Det är en insikt som har grott i mig under en längre tid, och den är att jag behöver hjälp. Faktiskt. Jag behöver det. Det här är inte något som kommer att försvinna av sig själv. Att flytta till en ny lägenhet, vilket är mer eller mindre prio ett just nu, är inte en långsiktig lösning vad det gäller de problemen, så mycket vet jag i alla fall. Som mest kanske jag får ett halvår innan spökena återvänder. Men där är jag åtminstone ärlig mot mig själv, och huvudanledningen till att jag vill flytta är inte mina tvångshandlingar. Handlingarna verkar förresten leva sitt eget liv, för det var jävligt länge sedan jag minns att jag faktiskt hade en tvångstanke som föregick dem.

Det är så jävla mycket, så rörigt, så många småsaker. Grejer jag inte kan förklara, saker jag bara vet, instinktivt. Jag vet att jag måste utföra de här och de här tvångshandlingarna, och dessutom i vilken ordning, för annars kommer jag att må skit och det försvinner inte. Eller det gör det, men det kan ta tid, och det vågar jag inte. Och hur ska jag kunna fokusera på så triviala saker som världen där utanför, med val, dokusåpor, mode, relationer, politik, whatever, när jag inte ens kan använda tvålen innan jag ”tvättar av” den?

Fan, ni skulle se mig hur jag bär mig åt. Installera en kamera i mitt badrum och sänd på prime time. Det kanske skulle lära den svenska hobbyvoyeuren något också.

Det kommer eventuellt flera tankar; nu har jag åtminstone brutit den här vallen. Jag har haft svårt att sätta mig ner och bara skriva ner det, men förhoppningsvis ska jag bli bättre på det. Liksom med det övriga skrivandet måste jag tvinga mig: Det är inte alltid vackert, men det är nödvändigt. Att skriva är fan inte alltid glamour, det är ett jobb också. Nu har jag visserligen ett dagjobb som börjar ta mer och mer kraft, men det kanske i sin tur leder till att jag får energi över när jag blir så ”uppe i varv” att det kan smitta av sig på min fritid? Det har ju funkat tidigare; jag har blivit i alla fall lite bättre på att städa och hålla hyfsat snyggt hemma sedan jag började jobba heltid. Det är ingen svår matematik, det bara är så. Och fan om inte det också får mig att grubbla på hur tillvaron är funtad, hur allt kan vara så jävla svart-vitt, välbalanserat och magiskt inordnat att det ena ger det andra och att man inte kan ta några genvägar och allt det där. Aj. Nu svamlar jag. Men det är välbehövligt. Jag vill inte censurera mig själv. Jag vill, jag måste, jag VILL träna upp mina fingrar att aldrig ljuga eller försköna. Det är ett hårt arbete, men jag är också jävligt trött på att skjuta upp skrivandet, att slöa, att ta den lätta vägen.

Dammit, jag vill inte vara en ”när jag får inspiration”-skrivare!

Ni kanske ser hur tankarna vandrar nu? Det här är bra. Mycket bra.

Jag hade en gång en blogg

Det kanske var den här. Men jag insåg sedan att jag inte är, har varit och förmodligen heller inte kommer att bli personen som spyr ur sig 568 ord om varför han hatar folk som inte har busskortet (det heter busskort, för fan, inte åkkort eller tågkort!) framme när det är deras tur att stiga på. Visst, jag irriterar mig som alla andra över tocket ohyfs, men jag förmår helt enkelt inte att yvas såtillvida över en dylik företeelse att jag … men se där, redan nu börjar jag orera! Är det inte fantastiskt, så säg? Är det inte?

Snart är det jul också. Ut i julstressen och handla; jag måste redan nu mentalt börja förbereda mig på att ätas levande. Det ska nog gå bra det här. Det som inte dödar får ta en kölapp och försöka igen.

Så jävla illa är det inte; håll käft nu.

Ja, jag håller käften.

Avsaknaden av Stig

Sitter på ett hak efter jobbet, det är fredag, gamla vänner. Öl, förstås. Vi diskuterar litteratur, vad annars? Stig Dagerman kommer givetvis upp. Vi läste honom gemensamt på skrivarkursen för så många år sedan. Nattens lekar, en grym novellsamling, om det är vi alla överens. Jag får tipset att läsa hans andra böcker av T. Kvällen fortsätter i ett rus av kundvagnsrace, blödande solar över Söder Mälarstrand, haschibaschi och telefonsamtal som inte alls är psykopatiska. Men i väskan har jag en lista med titlar (inte för att jag inte vet vad han skrivit, men det blir så mycket personligare så, med T:s snirkliga handstil och Sture Dahlström, Klas Östergren (eller?) och australiensiska independentfilmer i en härlig blandning).

Så ska jag kolla upp vilka av den gode Stigs titlar som finns kvar i pocket (och jag vet att jag sett ett flertal, även om de nu kanske inte längre finns i tryck). Det är fan beklämmande när varken AdLibris eller Bokus har honom på svenska längre (dock på tyska och norska). Jag får gå till en fysisk bokhandel och hoppas att de där har någorlunda vett att ha böcker som Ormen, De dömdas ö och Bröllopsbesvär i lager. Fast min bok har de ju inte, vilket tyder på en synnerligen upprörande avsaknad av god smak. Nu är inte jag någon Stig direkt, och jag hoppas jag kommer att slippa hans ångest, eftersom ångest vid en viss punkt slutar att vara coolt och blir enbart … ångest.

Vissa författare måste man läsa för att kunna leva. Jag borde insett för länge sedan att Stig är en av dem.

Farbror Ångest, till er tjänst

Ett svettigt gympass och så är tankarna som bortblåsta? No dice. Det som retar mig är insikten att allt det jag kände 2004 nu gör sig påmint i små små doser, och att detta är ett bevis på att alla de känslorna egentligen inte är mer än på syntetisk väg framkallningsbara … känslor. Vad jag menar är att jag gärna inbillar mig att vissa saker är tid- och rumslösa, romantiker som jag är. Om jag mår dåligt för att jag dumpat någon eller blivit dumpad vill jag inte kunna förklara det med synapsfuckup i hjärnan. Jag vill att det ska vara något mer än så. Något högre.

I alla fall. Bippan och trippan har fått sitt. Nu ska Alex (eventuellt) få sitt. Jag talar om kolhydrater och b-vitamin. Jag talar om cerveza.

Förresten: Vad händer om Usain Bolt har 103 meter till bussen?

Orolig

Har inte skrivit här på ett par dagar. Skyller på att jag håller på att öka dosen Sertralin med 25 milligram, för att sedan öka med 25 till så att jag hamnar på 200. Känner mig delvis rastlös och småångestig. Jag vet varför, inga konstigheter. Men ändå. Känner att jag nu, mer än någonsin, behöver struktur. Behöver veta varför. Om allt. Hur allt är uppbyggt, vad jag ska göra, hur jag ska göra det. Känner mig värdelös och tafatt när det gäller kvinnor. Dessa episoder blandas med små glimtar av ”ah-what-the-hell-fuck-it-no-truly-fuck-it-all”, vilket ger mig små energikickar. Jag tänker tuffa saker som att ”ensam är stark”, ”föds själv – dör själv” och så vidare. Skapar någon typ av stabilitet i det. Eller inte.

Av någon anledning hamnade jag på en exflickväns konto på en skrivarsite och återupplevde några härliga månader 2004, som föregicks av hell on earth. Kanske inte världens bästa grej att göra en fredagskväll, speedad på kaffe och Red Bull. Men jag ångrar. Ingenting. Ingenting alls. Jag lär mig varje dag, av allt som händer, även det dåliga. Kalla det klyscha, men det är så det är. It is our struggles that define us, and the hardships we endure. Etcetera. Har ju t.o.m. frasen utskriven på anslagstavlan på mitt lilla kontor. Insikt är utveckling osv.

Jag har börjat gymma. Jag tror det kommer att hjälpa mig. Jag behöver känna mig senig, jag behöver sticka blodet i brand.

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders NorenUpp ↑