… är att den här låten är så sinnessjukt vacker. Jag har kommit in i en Art Garfunkelperiod. Jag skyller det på finalavsnittet av Nip/Tuck. Ja, jag har, efter att ha startat någon gång i februari, tagit mig igenom alla hundra avsnitt. Det var värt det, även om serien naturligtvis inte är det minsta realistisk. Däremot kan jag erkänna att den här fina låten kändes en aning malplacerad i ovannämnda show. Men visst, jag fick ju i alla fall tillfälle att bekanta mig med den, för första gången. Tänk om jag gått igenom hela livet utan att höra den?