Så. För att bryta tystnaden. En nostalgisk tillbakablick på det som var:

Året var väl 2000 eller däromkring. Jag jobbade extra med att dela ut tidningar (Everyday, minns någon den kortlivade gratistidningen?) och mp3-spelaren hade inte riktigt slagit igenom än. Man körde fortfarande på den populära MD-spelaren, en liten manick som fungerade som en walkman, fast med bättre ljudkvalitet. Var det tänkt. Anywho, jag minns att jag gick omkring och lyssnade på den här plattan om och om igen, utan att tröttna, just därför att den var så förbannat varierad och så olik allt annat jag hört. Idag skulle jag väl verkligen inte kalla den konventionell, men den är fortfarande så mycket mer än det man hör när man slår på vanlig skvalradio att det är synd att inte fler människor fått upp ögonen för … eller vänta. Det är inte synd alls. Det är precis så det ska vara. Inte fan vill vi väl dela våra musikaliska sockerbitar med alla andra fula hästar? Nä just det.

I alla fall: Mr. Bungle. California. Tio låtar. Fyrtiofyra minuter. Ett perfekt popalbum. Och det briljanta är att det är långtifrån pop. Mike Pattons minst sagt multitaskande stämband är perfekta för i princip all typ av musik, något han gjort klart sedan många år med Faith No More. Dock existerade Mr. Bungle innan han gick med i FNM, och trots att man bara gav ut tre fullängdsskivor mellan 1991 och 1999 hann man på dessa tre verk få med så mycket att det väl egentligen inte fanns mer att säga. Om Patton kan man dock säga mycket – han fortsätter att utöva sin musikaliska ADHD än idag och har flera strängar på sin lyra än … tja, en lyra.

Men California nu: Från sextiotalsvibbande doakörande på ”Sweet Charity” till den nästan yrselframkallande semiballaden ”Retrovertigo” till galenskapen i ”Ars Moriendi” (med klezmer, och det är fan briljant!) till låten som av andra skäl kommit att betyda vissa saker för mig: ”Pink Cigarette”. Den sistnämnda låttiteln snodde jag till en halvsurrealistisk novell jag skrev en gång när jag var olyckligt kär i en person jag dumpat och sedan ville ha tillbaka (vilket jag också senare fick, men det är ju en annan historia, som med mycket i livet).

Jag vet att jag sagt till folk att om jag bara hade en timme kvar att leva och bara hann lyssna på en skiva till, då skulle det bli den här. Jag vet inte om det stämmer längre, men det är fortfarande en jävligt bra platta. Den har har så många olika facetter och nyanser att den blir komplett, även om man lätt blir yr om man försöker ta in den för fort. Som när man käkar ett halvt kilo godis och sedan ligger och ojar sig, fast det ju för fan var fantastiskt gott och säkert värt magontet. 

Lyssna på Mr. Bungle och lyssna på California och lyssna på ”Pink Cigarette”. Sån här musik hör man inte på radio.