Jag har varit medlem på Facebook av och till genom åren. Igår avslutade jag ytterligare en sejour, denna gång efter enbart två månader. Jag har insett att jag måste göra mig av med saker som tar energi, för den måste jag lägga på sådant som är viktigt istället. Det kanske låter banalt och självklart, men som med allt annat i livet finns först en teoretisk insikt och sedan en praktisk. Just nu har jag mycket att göra när termin två av nederländskan går in på upploppet: Det är dels ett muntligt föredrag på cirka 30 minuter att förbereda (i litteraturdelkursen) och tillhörande tre-fyra böcker att klämma denna månad, och så är det hemtentan i kontrastiv lingvistik som ska vara inskickad senast den 17:e.  I den är det meningen att man ska referera till ett gäng artiklar vi läst under terminen, men samtidigt ska man bygga ett eget resonemang. Det är fyra essäfrågor och den här delen av kursen känns avgjort som den krångligaste. Kanske för att ämnet i sig är så ”flummigt”, men också för att det kräver mer av självdisciplin som jag verkligen inte har och i vilket fall inte hinner utveckla under blott en månad. Kanske en viktig lärdom att dra vad gäller studieteknik inför hösten.

Dessutom har jag nu registrerat mig för sommarkursen i Kultur, kommunikation och språklig mångfald. Visst är den kursen på 7.5 poäng mer relevant i förhållande till det jag studerar nu och ämnar fortsätta med, men hade jag haft ett val hade jag inte valt någon sommarkurs alls.

Förutom ovissheten runt så mycket som har med studierna att göra kan jag inte släppa fokus från en viss person i min närhet, närmre bestämt en tjej på min kurs. Det är inte särskilt troligt att hon läser det här, och skulle så vara fallet skiter jag i det ärligt talat, för nu är jag trött på att grubbla och överanalysera saker. Jag kan naturligtvis inte lasta henne för min neurotiska personlighet, men jag tycker ändå jag varit trevlig, tillmötesgående och respektfull under den tiden vi känt varandra (sedan i höstas). Vad det handlar om är att jag måste tala om för henne att jag är ledsen om jag utsatt henne för obehag genom att vara för ”pushy” i mina förslag till umgänge utanför skolmiljön. Jag fattar mycket väl att det ligger budskap även i det man inte säger, eller bakom (och mellan) det man faktiskt säger. Nu har det gått så långt att jag ändå inte skulle ha något utbyte av att träffa den här tjejen privat, och jag tror inte hon skulle ha något av mig. Det tåget har redan gått; den gränsen har redan passerats. Nu handlar det enbart om prestige för mig, och ja, jag erkänner: Jag är en principfast jävel. Men kanske kan jag lära henne något? Jag är ok med att inte vara mer än ett neutrum för henne, såsom man är för de flesta, men det jag fan inte accepterar är det här tramsiga ”klart jag vill … klart vi ska ta en öl … nån gång”. Antingen vill du, och då föreslår du en tid, eller underlättar åtminstone för mig när jag föreslår en, eller så vill du inte och då säger du det. Det är svårt ibland, men tro mig, du kommer att få så mycket mer respekt från motparten. Fast det kanske spelar någon roll i det här fallet? Oavsett tycker jag att jag förtjänar raka rör, fastän jag är medveten om att det sällan funkar så i verkligheten. Det är bara det att det finns så många spännande saker med den här personen, så många saker jag gärna hade utforskat, så många olika känslor hon givit upphov till, och då pratar jag inte om att jag är kär i henne eller vill ligga med henne. Tråkigt nog kommer hon antagligen aldrig att fatta det.

Jag har haft vansinnigt mycket ångest i helgen, men det fina är att jag åtminstone vet vem som så att säga bär ansvaret för vad. Det är fördelen med att grubbla sig redlös: I alla lägenhetens intrampade fotspår av storlek 42 ligger ändå små epifanier (om det finns sådana) och aha-upplevelser. Det fysiska hacket i parketten blir – i ljuset av detta – nästan komiskt. Märkligt, ja visst, men logiskt. Jag gillar det.

För att åtminstone liva upp en smula, ovan omslaget till den bok jag läser nu: Het huis van de moskee, av Kader Abdolah. Den ingår i kursen och är faktiskt riktigt bra. Som om de två sakerna skulle vara automatiska motsatser. Kritiker jämför honom med García Márquez, men än så länge känns det mer Tusen och en natt, och det ska tas som en komplimang.