Kära dagbok

Ibland drömmer jag. Om hur det skulle vara om jag hade råd att operera ögonen så jag slapp glasögon. Inte för att jag inte är van vid dem eller för att jag på något sätt tycker de jag har är fula, men för att jag vet att jag skulle uppfattas annorlunda utan. Och som man uppfattas av andra påverkar också en själv, vare sig man vill det eller inte.

Jag tänker också att det vore skönt om jag inte hade tvångstankar och tvångshandlingar så att jag kunde gå på gym. Inget hardcore, bara helt vanlig sund träning två till tre gånger i veckan. Ingen hets att bygga muskler; snarare att slimma kroppen, göra sig av med bukfett, må bättre. Gudarna ska veta att jag aldrig varit något träningsfreak. Jag föredrar stillsamma promenader. Det låter skitlöjligt, men är sant.

Det har varit ett par jobbiga dagar nu. Det är som om allt har smugit sig upp på mig de senaste veckorna utan att jag tänkt på det. Och sen har jag blivit överfallen av ångest, tvivel och en känsla av why bother? Varför göra någonting överhuvudtaget? Jag googlar gamla klasskamrater och vet att jag kommer att må dåligt när jag gör det, eftersom jag då ser hur långt de har kommit i sina liv och jämför det mitt eget. Det är en dum grej att göra. Det är som om jag ville straffa mig själv.

Här är kruxet: Det finns många människor och saker i världen jag tycker om. Jag har sett det goda, trygga livet. Det finns där med en regelbunden och ordnad tillvaro när jag gör något jag tycker om och tror att jag kan bidra till. Då kommer också orken och styrkan till alla de här sidoprojekten livet består av. Som det är nu är det en utmaning att bara gå och kasta sopor.

Jag har aldrig varit en människa som måste ha snabba kickar, som ska klättra i berg, dyka med hajar, ägna sig åt extremsport. Spontanitet för mig är ju för fan när någon kompis ringer för en oplanerad öl eller filmkväll. Ja, så löjligt enkelt det kan verka för vissa. Men här är kontentan: Jag nöjer mig med det. Jag vill ha det så. Jag vill smälta in.

När jag har en svenssontillvaro med ett jobb jag trivs med, en lägenhet som inte är i fucking Fisksätra och kanske en katt (alldeles säkert), då kanske jag expanderar min trygghetszon till att inkludera spontanresor till Tallinn eller något annat crazy. Då kanske jag till och med orkar dra mig ur ynkedomen det innebär att inte ens ta sig en sketen timme varje dag för att skriva. Vad det gäller skrivandet har jag inga ursäkter.

En stor del av ångesten består också i att inte kunna beskriva med ord, vare sig verbalt eller skriftligen, hur det känns. En god terapiform för detta vore rimligen att åtminstone försöka. Som jag gör nu.