Death is nigh.

Han ligger på kullen, det är augusti. En vecka, kanske två, sedan kommer hösten på riktigt. Vilken morgon ska han vakna till den bara anade septembersvalkan, den som är så annorlunda mot allt sommaren fört med sig?

Det är en gammal kulle på en gammal äng. De har alltid funnits här, kullen och ängen. Eller egentligen bara så länge han har funnits här, men det är samma sak. Och när han är borta kommer även kullen och ängen att försvinna bort, och inget spelar längre någon roll. Inget som någonsin har funnits kommer att spela någon roll.

Men än så länge kan man ligga på rygg och titta upp i himlen som nu har den där svagt blålila tonen av sommarbär utrörda i filmjölk. Man kan förnimma en svag svag rökdoft, jästa äpplen, våta löv. Och föreställer man sig att man bär skygglappar, som hästarna på slagfälten förr i tiden, då upphör tiden, och man kan teoretiskt befinna sig i ett annat århundrade.

Världen har dragit åt tumskruvarna länge nu. Det är ingen idé att kämpa emot. Låt det ha sin gång. Här finns ingen plats för honom. Han har försökt, det har han. Men han är någonstans emellan, inte ung, inte gammal, inte utsatt, inte stark, inte svag. Sådana som han ska klara sig själv. Samhället bygger på det. Men det går inte.

Han hade vetat länge vartåt det barkade. Så under våren stämde han träff med en man som påstod sig veta hur man fann sig en väg. En väg ut.

Stå bara så länge framför badrumsspegeln att du börjar tvivla på vem det är som tittar tillbaka, hade han sagt. När det börjar flimra framför ögonen, då är du hemma, hade han sagt. Och se till att fylla det jävla röret till kanten. Ner i det vadderade kuvertet, kuvertet i lådan där och där, sedan … väntar du.

Han hade följt instruktionerna till punkt och pricka. Lämnat kuvertet i brevlådan – en av de som ännu fanns kvar i det här fruktansvärda samhället – och dagen efter hade han hämtat Kaospåsen i en av de där boxarna som stod utanför mataffären. Hela upplägget var så märkligt att han valde att inte ifrågasätta någonting.

Och nu ligger han här, tittar upp i himlen, upp i blåbärsfilen, skygglapparna på, Kaospåsen vid fötterna. Det är medvetet; han måste göra en medveten ansträngning om han vill komma åt innehållet. Och snart vill han nog det, snart. Han funderar över vad påsen innehåller, och hur det motsvarar ett gultonat provrör av hans blod. Han undrar också över vad det där med spegeln fyller för funktion. Vad har den någonsin fyllt för funktion?

Han ligger och tittar upp i himlen. Under honom en kulle, under kullen en äng. Året är 1608. Han blinkar. Året är 1183. Han blinkar igen. Året är 1996 och han har parkerat mopeden tvåhundra meter därifrån, och de ska bada, och sedan ska de åka hem och lyssna på den där skivan som är så fantastisk och som ska följa honom, en av de saker som ska följa honom fram till den punkt då han inte längre orkar, när allt är upplevt, när allt har provats, och det är ju vackert, han är tacksam, så tacksam, det är inte alla som får …

Han minns. Henne. Han minns. Henne. Och henne. Och den där gången när han söp bort glasögonen på krogen i ett främmande land, och hur pappa hämtade honom på flygplatsen och hade nya glasögon med sig, för de hade ju receptet hemma. Och han minns alla ord han skrivit, ensam och med vänner, men på något sätt alltid ensam, och det är ju lite sorgligt att ingen kommer att läsa dem, men så är nu världen beskaffad. Han ler, kan inte låta bli.

När du öppnar påsen kan du inte göra det ogjort, det måste du förstå.

Ja, ja, ja. Jag förstår. Låt nu det som ska ske ske.

Han sätter sig upp, sliter inte blicken från filmjölkshimlen. Men skygglapparna har nu fallit av. Och Kaospåsen är så varm, så kall, så kittlande under fingertopparna, och det är gott så.

***

Some say the world will end in fire,
Some say in ice.
From what I’ve tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.

– Robert Frost, Fire and Ice