Vissa dagar träffar man spännande nya människor, andra läser man skumma böcker. Jag har just läst ut Den röda drömmen (2013) av Joakim Pirinen. Det är hans tredje prosabok (mig veterligen), och han spar verkligen inte på ambitionerna. Baksidestexten påstår att boken innehåller 24 noveller, en för varje genre inom litteraturen. Bara det är ju bullshit. Dessutom verkar man blanda genre och stilart hejvilt (monolog och modernism, exempelvis), men det må vara hänt. Det viktiga är att det är riktigt jävla bra noveller det handlar om! Tidigare har jag läst Den svenska apan (2001), och den var minst sagt surrealistisk. Där var texterna också kortare och inte lika ˮdisciplineradeˮ som här, även om jag tvivlar på att det är ett adekvat ord för att beskriva Pirinens texter. Man måste helt enkelt läsa honom själv. Det är befriande att läsa någon som så uppenbart skiter i litterära konventioner och mallar. I en Pirinennovell kan allt till en början verka som vanligt, nästan förrädiskt så, men så smäller han till och det oväntade inträffar. Det gäller såväl för själva språket som för det faktiska innehållet.
Av tjugofyra berättelser kan man naturligtvis inte älska och högakta alla, och det gör inte heller jag. Men några sticker ut. ˮPappas böckerˮ är förmodligen samlingens bästa text. Berättaren i den novellen gör bokslut över sin far (som visar sig vara Joakim Pirinen) i det att han sorterar dennes kvarlåtenskap. Parallellt med det berättas historien om Joakim Pirinen, dennes vedermödor, drömmar och tillkortakommanden. Det är en vemodig och vacker text med vissa vemodigt själagripande formuleringar jag mer än gärna hade skrivit själv. Dessutom är den lekfullt metatextuell i det att den refererar till sig själv (och boken den är en del av) i slutet. En sån där härlig slutknorr, ni vet. Såna där sköna grejer.
En annan text, ˮYrselhavre, styresskickˮ består enbart av fotnoter. Pirinen verkar ha jävligt kul när han skriver den typen av texter. I en berättelse använder han sig av 1600-talssvenska och i en annan räknar han ner från 100 till 50 och låter varje siffra få en kortare prosatext. Här märks det att han är beläst (alt. har korpat från Wikipedia). Det fungerar i det korta formatet, men hade förmodligen blivit tröttsamt i längden.
Rent innehållsmässigt kan det handla om upptäcktsresanden som finner en stam genomskinliga människor i ett grottsystem, eller om en liten flicka som adopteras av en familj jättar. Pirinen räds varken deckarpastischen (som får två texter) eller fabulerandet (iriska hjältar och män som drömmer att de är grodvarelser) och det är modigt, om inte annat. Visst, alla texter håller som sagt inte samma kvalitet, men överlag är det uppenbart att han utvecklat sitt prosaskrivande från Den svenska apan. Jag skulle vilja framhäva ˮPappa Eryopsˮ (den med grodvarelserna, en fabel), allegorin ˮKentaurenˮ (om en ung man som tänder på djur och hur det komplicerar hans förhållande till sina föräldrar – det låter mer buskis än vad det är, lovar), sagan ˮHos jättarnaˮ, nämnda ˮYrselhavreˮ (som i sig är en pendang till historieskrivningen ˮSjukhusstadenˮ), reseskildringen ˮDristighetenˮ (väldigt underhållande resedagbok författad på 1600-talssvenska av en man som ska till Elfsborg men råkar segla runt jorden istället) och slutligen ˮEtt dödsfallˮ, som torgförs som skräck. Detta är intressant, för just den beskrivningen förhöjer berättelsens kvalitet. En cyklande kvinna blir påkörd av en bilist och avlider. Hennes man måste tala om för barnen vad som hänt och sedan fortsätta att leva som vanligt. Just detta, hur man tar sig vidare från något så fasansfullt overkligt som döden ändå innebär, det är textens tema. Berättelsen är helt renons på övernaturligheter, och läsaren får därmed själv avgöra exakt vari skräcken ligger. Skriven med en ömsinthet och ett lugn är ˮEtt dödsfallˮ jämte nämnda ˮPappas böckerˮ bokens finaste novell.
Sammanfattningsvis är det som det brukar med noveller: En del är bra, en del är bättre, någon enstaka är jaha?, men jag är övertygad om att alla kan hitta åtminstone något som roar. Gillar man inte innehållet måste man ändå ge Joakim Pirinen en eloge för att han vågar röra om lite i svensk prosa.
Lämna ett svar