Det har varit riktigt tunnsått med inlägg här under sommaren. Faktum är att jag inte skrivit ett enda. Men nu drar höstterminen igång, och med den en hel del textproduktion för studiernas räkning. Då brukar det bli så att det skönlitterära skrivandet kommer igång av bara farten. Att vara disciplinerad är ju inte en av mina styrkor, tyvärr. Jag har dock laborerat med en diktsamling bestående av dikter från 2005 och framåt, jag har skickat in en novell till en tävling (men kan av anonymitetsskäl inte berätta mer om den förrän tävlingen är över), jag har idéer … Det är som det brukar vara, med andra ord. Det kommer i alla fall bli fler ord i höst än vad som varit fallet under sommaren, det är (mer eller mindre) ett löfte.
Kategori: Studier
Jodå, men jag har verkligen inte varit särskilt duktig på att uppdatera den här sajten, det medges. Jag tänker inte ens försöka skylla på att jag haft mycket att göra, för det är verkligen inte huvudskälet. Visst, studierna tar sitt, men jag ska säga som det är: Jag är jävligt lat och bekväm av mig. Chockerande? Inte särskilt, inte för mig i alla fall. Ärlighet är det som får såret att vara längst, som jag brukar säga. Nåja, jag har i alla fall uppdaterad sidan med texter något: Nu finns där två ”nya” texter, ”Karta över ingen plats” och ”Turkisk konfekt”. Målet är att det jag lägger upp där ska kunna representera det jag vill med mitt skrivande. Förhoppningsvis ska jag själv kunna bli någorlunda klar över det i sinom tid också. Man lever och lär, och slut tar det först med livet. Nu får det räcka med visdom för idag – class dismissed.
Jag sitter helt plötsligt och jobbar med en översättning vid universitetet. Det är länge sedan jag hade någon slags arbetsmoral, men det känns ändå som om det kan gå. Ryggsäcken är full av dyra böcker, men de bär redan nu en betydelse, något slags löfte. Jag har en pärm full av utskrivna artiklar i plastfickor. Det är ett måste; utan överblick kommer det inte att fungera. Så sitter jag i ett klassrum med ett gäng andra människor som är rysligt trevliga, och jag får skärpa mig och inte ta för mycket plats och låta det ta sin tid. Ja, det får ta sin tid, och under tiden dricker jag surt automatkaffe som en ritual jag inte kan vara utan.
Det stora köttbatteriet laddas av höst och hopp om rörelse.
Nu har jag avslutat studierna i nederländska. I alla fall tekniskt sett. Viljan att lära mig mer, läsa mer, ta till mig flera ord, uttryck och språkliga krumbuktningar måste jag själv underhålla i och med att kursen i översättning drar igång i höst. Ännu vet jag inte ens om jag kommit in. 60 högskolepoäng har jag i alla fall lyckats skrapa ihop under höst- och vårterminen, och jag är faktiskt stolt över det. Totalt har jag läst ca 3.000 sidor skönlitteratur fördelat på 16 böcker. Jag har gjort ett antal översättningar och jobbat med fri textproduktion. Genom övningar i grammatik har jag slipat fundamentet för mina kunskaper inom nederländska. Trots det måste jag nog säga att det som varit allra roligast är litteraturen, och det är också genom den jag fått i mig glosor, fasta uttryck och ett i allmänhet större ordförråd.
För närvarande läser jag en sommarkurs om 7,5 poäng. Den heter Kultur, kommunikation och språklig mångfald och är väl ungefär så pass flummig som namnet antyder. Därmed inte sagt att det är en tråkig eller värdelös kurs – tvärtom. Jag tror dock inte att jag hade haft tålamodet med den om jag inte hade haft de senaste två terminerna bakom och i mig, dock.
Med det egna skrivandet har det gått sisådär. Jag skickade under hösten in två noveller till två olika tävlingar, men jag gick inte vidare i någon av dem. Det är först nu jag på något märkligt vis börjat rota runt i gamla texter och utkast igen. Jag vet inte varför det händer just nu; samtidigt vet jag inom mig att det för närvarande finns perfekta förutsättningar att skriva, eftersom jag så att säga arbetat upp min penna i och med studierna. Det finns mycket kvar att göra vad gäller studieteknik, men en bonus som kommer med att plugga är att man blir kvickare i skallen, och man orkar mer. Inte för att skryta (jo!), men det vore ju hemskt om världen gick miste om min vassa penna …
Jag har varit medlem på Facebook av och till genom åren. Igår avslutade jag ytterligare en sejour, denna gång efter enbart två månader. Jag har insett att jag måste göra mig av med saker som tar energi, för den måste jag lägga på sådant som är viktigt istället. Det kanske låter banalt och självklart, men som med allt annat i livet finns först en teoretisk insikt och sedan en praktisk. Just nu har jag mycket att göra när termin två av nederländskan går in på upploppet: Det är dels ett muntligt föredrag på cirka 30 minuter att förbereda (i litteraturdelkursen) och tillhörande tre-fyra böcker att klämma denna månad, och så är det hemtentan i kontrastiv lingvistik som ska vara inskickad senast den 17:e. I den är det meningen att man ska referera till ett gäng artiklar vi läst under terminen, men samtidigt ska man bygga ett eget resonemang. Det är fyra essäfrågor och den här delen av kursen känns avgjort som den krångligaste. Kanske för att ämnet i sig är så ”flummigt”, men också för att det kräver mer av självdisciplin som jag verkligen inte har och i vilket fall inte hinner utveckla under blott en månad. Kanske en viktig lärdom att dra vad gäller studieteknik inför hösten.
Dessutom har jag nu registrerat mig för sommarkursen i Kultur, kommunikation och språklig mångfald. Visst är den kursen på 7.5 poäng mer relevant i förhållande till det jag studerar nu och ämnar fortsätta med, men hade jag haft ett val hade jag inte valt någon sommarkurs alls.
Förutom ovissheten runt så mycket som har med studierna att göra kan jag inte släppa fokus från en viss person i min närhet, närmre bestämt en tjej på min kurs. Det är inte särskilt troligt att hon läser det här, och skulle så vara fallet skiter jag i det ärligt talat, för nu är jag trött på att grubbla och överanalysera saker. Jag kan naturligtvis inte lasta henne för min neurotiska personlighet, men jag tycker ändå jag varit trevlig, tillmötesgående och respektfull under den tiden vi känt varandra (sedan i höstas). Vad det handlar om är att jag måste tala om för henne att jag är ledsen om jag utsatt henne för obehag genom att vara för ”pushy” i mina förslag till umgänge utanför skolmiljön. Jag fattar mycket väl att det ligger budskap även i det man inte säger, eller bakom (och mellan) det man faktiskt säger. Nu har det gått så långt att jag ändå inte skulle ha något utbyte av att träffa den här tjejen privat, och jag tror inte hon skulle ha något av mig. Det tåget har redan gått; den gränsen har redan passerats. Nu handlar det enbart om prestige för mig, och ja, jag erkänner: Jag är en principfast jävel. Men kanske kan jag lära henne något? Jag är ok med att inte vara mer än ett neutrum för henne, såsom man är för de flesta, men det jag fan inte accepterar är det här tramsiga ”klart jag vill … klart vi ska ta en öl … nån gång”. Antingen vill du, och då föreslår du en tid, eller underlättar åtminstone för mig när jag föreslår en, eller så vill du inte och då säger du det. Det är svårt ibland, men tro mig, du kommer att få så mycket mer respekt från motparten. Fast det kanske spelar någon roll i det här fallet? Oavsett tycker jag att jag förtjänar raka rör, fastän jag är medveten om att det sällan funkar så i verkligheten. Det är bara det att det finns så många spännande saker med den här personen, så många saker jag gärna hade utforskat, så många olika känslor hon givit upphov till, och då pratar jag inte om att jag är kär i henne eller vill ligga med henne. Tråkigt nog kommer hon antagligen aldrig att fatta det.
Jag har haft vansinnigt mycket ångest i helgen, men det fina är att jag åtminstone vet vem som så att säga bär ansvaret för vad. Det är fördelen med att grubbla sig redlös: I alla lägenhetens intrampade fotspår av storlek 42 ligger ändå små epifanier (om det finns sådana) och aha-upplevelser. Det fysiska hacket i parketten blir – i ljuset av detta – nästan komiskt. Märkligt, ja visst, men logiskt. Jag gillar det.
För att åtminstone liva upp en smula, ovan omslaget till den bok jag läser nu: Het huis van de moskee, av Kader Abdolah. Den ingår i kursen och är faktiskt riktigt bra. Som om de två sakerna skulle vara automatiska motsatser. Kritiker jämför honom med García Márquez, men än så länge känns det mer Tusen och en natt, och det ska tas som en komplimang.
Idag är det perfekt vårväder. Jag tackar dig, Gud, för att det inte är för varmt och inte för kallt och så där alldeles lagom blåsigt som en Alex tycker om. Och jag tackar Dig för att jag får gå många meter utan att bli svettig.
Jag har haft ett bra samtal med studievägledaren på Tolk- och Översättarinstitutet angående höstens studier. Det känns bra att bena ut vissa saker ansikte mot ansikte. Dessutom är det världsbokdagen idag. Nu är jag mest inne på nederländskspråkig litteratur, av förklarliga skäl, men det ska blir riktigt trevligt att sitta och ”nöjesläsa” på min balkong längre framåt våren.
Hur något som låter så banalt kan ha en alldels särskilt viktigt innebörd för mig just nu. Jag kan inte förklara det, bara veta det.
Nytt inlägg. Studierna går vidare; än så länge har jag rätt bra koll på dem. Jag gör en skriftlig planering innan jag påbörjar varje ”block”. Detta gör att jag får bättre översikt och låter energin gå till rätt saker. Samtidigt är det ju alltid saker som spökar i privatlivet, och de tar ju naturligtvis kraft. Men det känns så viktigt att jag nu har något att göra, att det finns ett syfte … Jag försöker också att engagera mig i språkcaféerna, som nu äger rum varje vecka. Det är otroligt givande att få prata nederländska med modersmålstalare, och säkert för dem att få prata svenska också.
Det känns också som om det ibland blir en kamp att få människor att förstå mina bevekelsegrunder och varför jag ibland gör som jag gör. Det innebär inte att jag inte respekterar deras val, men de måste också respektera mina. Eller i alla fall försöka. Ett färskt exempel är studentrådet. Där blir det tydligt hur svårt det kan vara när någon (jag) vill att något händer snabbare än andra. När saker och ting börjar sväva ut i abstrakthet och oklarhet börjar det krypa i skinnet på mig. Jag vill helst ha det så konkret som möjligt, med tydliga ”regler” och ”mål”. Samtidigt ska och vill jag vara lyhörd, ödmjuk och låta andra tala. Jag vet att jag är mycket mognare nu än för tio år sedan – det är inget skryt. Bor man inte i en grotta kan man inte undgå att varje dag påverkas av människor och händelser i omgivningen. Inte så att jag sucka och klappa någon ung, entusiastisk och naiv nittonåring på huvudet när personen ifråga beter sig på ett sätt som visar upp en annan mognad, men jag känner ändå skillnaden. Det är naturligtvis som det ska vara.
Det här är inte i närheten av allt jag skulle vilja skriva, men det är alltid något. Och nu var det ett tag sedan sist. Jag måste komma över den här skräcken att spotta i nävarna, sätta mig ner och börja skriva.
Så har Nederländska II börjat. I lördags var sista (om)tentan för NL I – litteraturhistoria. Jag tror det gick bra. Delkursen är ändå bara tre poäng, men självklart vill jag avsluta med stil. Nu handlar det om att fokusera på det stora ansvarstagande som NL II innebär. Det är färre lektionstimmar, men mer att göra själv. Kursen består av fyra delkurser: Skriftlig språkfärdighet, muntlig språkfärdighet, kontrastiv lingvistik och litteraturhistoria. Varje delkurs är värd 7,5 poäng. Så här spontant skulle jag vilja säga att litteraturhistorian verkar roligast. Vi ska läsa 2.000 sidor (att jämföra med föra terminens 1.000) litteratur under terminen, och därefter är det tänkt att vi ska hålla ett föredrag om en författare eller litterär strömning. Eftersom jag varit lite småkåt på magisk realism i flera år och nu upptäckt författare som belgarna Hubert Lampo och Peter Verhelst känns valet ganska naturligt. Det är också mycket möjligt att jag drar nytta av detta när det längre fram kommer till att skriva en C-uppsats.
Dessutom har studentrådet så smått börjat vakna ur sin dvala. Jag gick med i det i höstas och var igår och informerade de nya studenterna på Nederländska I om att vi finns och att de borde gå med. De såg sjukt otaggade ut. Å andra sidan gjorde vi väl det också när de kom till oss.
Det var så länge sedan jag skrev något. Varje gång jag föresätter mig att jag ska pränta ner några ord vill det sig bara inte. Förra inlägget (om man inte räknar föregående testinlägg) är från november förra året. Då handlade det om litteratur.
Det vill jag väldigt gärna ha mer av 2013.
Jag har läst färdigt Nederländska I och ska strax börja med Nederländska II. Innan dess är det dock en resttenta i litteraturhistoria om tre poäng på lördag. Jag borde naturligtvis studera inför den, men jag har ingen disciplin. Mina kursare som gjort tentan har varit vänliga nog att skicka mig en sammanfattning på sjutton sidor som jag nu försöker minska ner. Det handlar alltså om litteraturen i det nederländska språkområdet från medeltiden till idag. Jag måste inte klara av den delkursen för att gå vidare (uppenbarligen, eftersom jag redan blivit antagen och registrerad till fortsättningskursen), men man måste ju fan försöka.
Häromdagen satte jag mig ner och skrev ner några titlar på vad som redan är och på vad som kan bli noveller. Det händer att idéerna kommer till mig, och jag kan för mitt liv inte sätta fingret på vad det är som gör att de kommer. Det finns ingen logik i det. Som med så mycket annat.