cronopio.se

PULVIS ET UMBRA

Kategori: Samhälle, politik & debatt (Sida 2 av 2)

Inlägg som handlar om samhället vi lever i, aktuell politik och debatt.

Vikten av det fria ordet i en demokrati

2015/04/14 / / Inga kommentarer

Marika Formgren heter en före detta ledarskribent som nu är fri skribent. Hon skriver mycket sakligt och stringent om sådant jag själv tänker på och ibland inte riktigt känner att jag kan formulera på ett sammanhängande sätt. Det handlar om vikten av det fria ordet, fri åsiktsbildning och fritt utbytande av åsikter, och den roll de spelar i ett demokratiskt samhälle. På många sätt har den inofficiella yttrandefriheten inskränkts de senaste åren. Knäckfrågan är invandringen och Sverigedemokraterna. Journalister som officiellt hyllar yttrandefriheten och alla är Charlie Hebdo utövar i verkligheten ett maktmissbruk som heter duga i och med mobbningskampanjer (av Formgren fyndigt kallade ”skampanjer”), påklistrande av det eviga och numera urvattnade epitetet ”rasist”, utpekande och stigmatiserande av dem som har fräckheten att ha en åsikt som går utanför konsensus. Organisationer som Researchgruppen och Expo påstår sig arbeta för den ”goda” sidan. I själva verket ser man inga problem med att åsiktsregistrera människor och offentligen peka ut dem som har misshagliga åsikter. Om detta skriver Formgren briljant på sin blogg. Hon har även tidigare författat en utmärkt essä där hon lanserade begreppen åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater. Texten publicerades i magasinet Neo och har rönt uppskattning från såväl borgerliga skribenter på högerkanten som personer som just på grund av det sociala stigma det skulle innebära att offentligt torgföra sina åsikter bloggar och twittrar mer eller mindre anonymt.

Marika Formgren har tyvärr själv fått erfara vad det innebär att ha obekväma åsikter. Hon har uppmanats av redaktionschef(er) att inte skriva om vissa ämnen, och när hon motsatte sig detta var hon inte längre välkommen. Att motverka detta, att med ordet som vapen och det civiliserade samtalet som metod främja och uppmuntra ett intellektuellt meningsutbyte, det är vad som bevarar och stärker ett demokratiskt och öppet samhälle. Det talas om ”mångfald” i tid och otid. Ironiskt nog gäller det inte i vissa frågor. Det måste bli ändring på det.

Svensk politisk debatts enfald – ett inledande försök

2015/02/19 / / Inga kommentarer

Den svenska politiska debatten är infantiliserad. Men ett (späd)barn kan inte förväntas ha några större kvaliteter vad gäller det debattmässiga. På vuxna, i många fall respekterade politiker, analytiker, opinionsbildare och mediepersonligheter, borde vi ställa högre krav. Det finns i princip två läger runt den viktigaste samtidsfrågan invandring: Antingen är du för eller emot. Det finns inget mellanting. Om du inte är för heter det att du ”fiskar i grumliga vatten”, ”normaliserar rasism” och dylikt. Man är dessutom inte sen att dra in färgen brun, bara så att det blir klart att man jämställer kritik mot det i dag förda systemet med nazism. Detta är för övrigt något av det tramsigaste man kan göra, och har sedermera givit upphov till Godwins lag. Det råder en rädsla hos var och en att bli förknippad med en rörelse som hade ihjäl miljontals människor baserat enbart på deras religion, sexuella läggning eller etnicitet. Inte konstigt. Men när man drar de här parallellerna gör man det i båda riktningarna. Inte bara jämställer man exempelvis en önskan om ett nyanserat debattklimat vad gäller invandringen eller rentav en mer restriktiv invandringspolitik med något av det vidrigaste människor har gjort sig skyldiga till; man antyder också att internering, slavarbete, tortyr, våldtäkt, stympningar, medicinska experiment och slutligen utrotning kan jämföras med en debatt huruvida det är bra eller inte att urskillningslöst ta in människor i Sverige därför att inte göra det vore samma sak som att vara främlingsfientlig eller rentav rasistisk. Och det vill man ju inte heller vara. Denna metod är naturligtvis djupt omoralisk. Idag talar man om rasism och stämplar den egenskapen på så många människor i så många olika sammanhang att ordet rentav försvagas och förlorar sin innebörd. Enligt mångas definition av rasism är jag en rasist. Så. Nu har vi det svart på vitt. Jag är rasist för att jag förespråkar en restriktiv invandringspolitik, och då har vi inte ens gått in på mina skäl varför.

Jag har länge velat skriva ett mer samhällsinriktat inlägg. Det är inte samma sak som ett politiskt sådant. Jag kan inte påstå att jag är särskilt politiskt intresserad, men det har nog huvudsakligen att göra med att jag tidigare inte definierat vad som ingår i begreppet politik för mig. Det senaste inlägget jag skrev som tillnärmelsevis kan sägas ha med detta att göra klämde jag ur mig för nästan två år sedan. Därefter har det varit ett riksdagsval och mina politiska åsikter kan sägas ha solidifierats avsevärt. Men jag vet ju också att man, om man säger sig ha konservativa åsikter, bör vara extremt försiktig med var, hur och när man yttrar dem. Att vara vänster, (radikal-/extrem)feminist, kulturmarxist eller i övrigt stå på den ”goda” sidan, det ger en frikort att framföra sina ack så nyanslösa argument närhelst det passar. Men för en konservativ människa (och här menar jag på det politiska planet) är det viktigt att man ges chansen att tala om varför man har de åsikter man har. Att få fördjupa sig, och att få chansen att förklara sig. Annars är det stor risk att man stämplas med just de epitet jag nämnde i början. Och som en följd av detta tiger många. Det ger i sin tur ett fördummat och endimensionellt debattklimat, vilket inte gynnar samhället. Det är bara att öppna ögonen och se hur alternativa rörelser, massmedia och diskussionsforum frodas. När det dessutom sker en rad terrorangrepp på det fria ordet, rätten att uttrycka sig fritt, och detta dessutom inte beivras å det grövsta av de som faktiskt sitter på makten, utan istället ska nyanseras och problematiseras och ”sättas i kontext”, ja då stiger temperaturen i den kastrull man för längesedan lagt locket på. Till slut exploderar den. Liknelsen är inte ny eller särskilt originell, men tyvärr ack så träffande.

Jag misstänker att detta blev en ganska rörig text. Men nu har jag i alla fall börjat, och kanske kommer det fler inlägg. Jag är medveten om att det kan vara osmart av mig att skriva sådana här saker, men jag vägrar att finna mig i ett samhälle där jag förväntas hålla inne med vad jag tycker för att det inte råkar vara politiskt korrekt. I förlängningen leder det som sagt till en utarmning av demokratin, plus att det gör mig jävligt förbannad också. Alla ska ha möjlighet att använda sig av orden för att göra sig hörda – även när det de säger skaver i vissas öron.

Ett litet exempel på Lady Dahmers dubbelmoral

2014/03/13 / / 1 kommentar

Lady Dahmer är en tokstor feministbloggare som jag har läst länge nu. Jag håller i princip inte med henne om någonting, men jag uppskattar ändå hennes rättspatos. Dock tycker jag att hennes debattmetoder är obehagliga och ibland rentav osmakliga. Det finns många exempel. Ett är från idag, när LD på ett synnerligen otrevligt sätt avspisade en person på Twitter i samband med en förfrågan från LDs sida. Lady Dahmer har i flera sammanhang, likt många radikalfeminister, anvisat människor som velat veta mer om feminismen och könsmaktsordningen att ”googla” och att hon inte är ”någons jävla privatlärare”. Det vet hon om. När hon sedan får samma uppmaning (dock utan färgstarka ord) går hon helt bananas. Skärmdumpar nedan.

ld1ld2

Och nej, det handlar inte om att jag förespråkar God Ton här. Kom inte med det argumentet. Det håller inte. Visst, vill hon vara otrevlig som satan, var det då. Men stå för dubbelmoralen.

Jag publicerar detta som ett blogginlägg här för att 1) jag inte har Twitter, 2) LD är känd för att radera och blockera sånt hon inte gillar, så att kommentera det på hennes blogg är uteslutet. Här är det dock jag som är kung, och jag låter allt som inte är grova personliga påhopp och olagligheter stå kvar.

Sverigedemokrati och den politiska diskussionen

2013/03/20 / / 1 kommentar

Det är sorgligt hur indoktrinerat det här landet är i vissa avseenden. Det är inte någon hemlighet att Sverigedemokraterna har vissa åsikter jag sympatiserar med, andra inte. Inget parti har den kompletta lösningen, det är jag mycket medveten om. Men när det kommer till SD är det som om det råder en brutal konsensus bland gemene svensk – det här är satans parti, och talar du det minsta positivt om dem får du finna dig i att bli stigmatiserad. Jag försöker förklara för människor jag bryr mig om att det finns något som heter partiprogram där ett partis värdegrund och åsikter i diverse frågor finns nedtecknade. Sedan finns det i alla partier enskilda politiker som ibland säger och gör saker som går emot de åsikterna. I SD:s fall har det hänt för ofta för att det ska kännas bekvämt, det medges. Men det är i sak inte konstigare än att en moderat kommunalpolitiker i en mindre kommun någonstans i Sverige gör något som moderpartiet inte kan stå för. Inte fan blir det samma rabalder då.

Jag pratar med intelligenta människor som jag respekterar och bryr mig om. En del av dem tror på allvar att Sverigedemokraterna hatar invandrare och vill kasta ut samtliga ur landet. Det är så felaktigt att jag bara vill skaka på huvudet. Kan vi inte åtminstone komma överens om att informera oss innan vi drar slutsatser? Så här resonerar bara ett folk som marinerats i Aftonbladets ensidiga propaganda sedan valet 2010. Jag pratar också med människor från Nederländerna i och med de språkcaféer som anordnas på Stockholms universitet. De tycker överlag att det väl är bra att man tar debatten. Förvisso är de väl vana vid värre – skulle gemene svensk ta sig en närmare titt på Geert Wilders och hans parti PVV (Partij Voor de Vrijheid) skulle väl sagde svensk kissa på sig. Där pratar vi förakt för främlingar på riktigt.

Jag vill betona att jag i nuläget inte betraktar mig som sverigedemokrat, lika lite som jag vill kalla mig moderat eller folkpartist för att jag en gång röstat på dessa partier. Inte heller röstade jag SD i valet 2010. Men den här mentaliteten med locket på, vi-gillar-alla-och-håller-du-inte-med-oss-är-du-rasist, den måste bort. Vi måste informera oss och hålla en saklig debatt. Dessutom efterlyser jag en mer konkret definition av termerna. Vad är exempelvis en invandrare? Som ordet används i Sverige idag verkar det vara underförstått att det bara kan handla om en människa från Mellanöstern eller Afrika. Men även en tysk eller en dansk kan vara invandrare.

Jag skriver inte ofta om politik (aldrig, för att vara exakt), men nu kan jag inte vara tyst längre. Det är som om den här okunskapen och oviljan att vilja lyfta blicken och lära sig något som ifrågasätter den trygga världsbild som massmedia av idag producerar skrämmer människor. Det är klart jag förstår det. Vi är trygga i våra vanor och rutiner. Men när det går så långt som till smutskastning och ringaktning av människor på grund av åsikter man tror de har, då har det gått för långt. Det blir en grogrund för de så kallade missnöjesröstarna, de som kanske egentligen inte bryr sig, men vill jävlas med människor som väljer att missförstå dem och kalla dem saker de inte är. Det är också en risk vi bör undvika. Ska man rösta på något ska man vara noga informerad om vad det innebär.

Egentligen skulle jag kunna hålla på mycket längre, men jag vill sluta detta inlägg med att klargöra vad jag står i två viktiga sakfrågor.

1. Jag är inte principiellt emot minskad invandring. Däremot tycker jag inte man ska göra skillnad på folk och folk – vi ska behandla irakier och tyskar lika, liksom somalier och norrmän.

2. Jag håller inte med SD i frågan om homoadoption. Jag är för att homosexuella par ska få adoptera.

I övrigt tycker jag inte det är fel att försöka skapa sig en svensk identitet och fråga sig vad svensk kultur innebär. På så sätt har det som hänt i svensk politik sedan senaste valet för något gott med sig.

Så, då var det sagt. Det är möjligt att det kommer mera, eller inte. Jag är inte ute efter att provocera någon, ej heller att tala om för folk vad de ska rösta på. Det som är viktigt är att:

* informera sig
* klargöra termerna inför en debatt
* lyssna på och respektera oliktänkande

Så. Nu kan du gå. Tack för att du lyssnade.

Kommentar till My Vingrens ”Om Assange: En helt vanlig våldtäktsman?”

2012/08/30 / / 1 kommentar

Jag fick via en retweet nys på en debattartikel signerad My Vingren angående Julian Assange och de anklagelser om bl. a. våldtäkt han står inför. Jag ville kommentera artikeln, men kommentarfältet var låst. Jag frågade Vingren om detta på Twitter och fick till svar att hon sett sig tvungen att stänga den, då hon utsatts för grova påhopp och dödshot. Det är förstås beklagligt. Rättelse: Det är helt jävla oacceptabelt. Ingen – oavsett kön/ålder/hudfärg/sexualitet/religiös åskådning – ska behöva bli utsatt för hot och kränkningar, och det gäller alldeles särskilt när den lagstadgade yttrandefriheten begagnas. So far, so good. Nu till artikeln:

Rubriken först: Om Assange – en helt vanlig våldtäktsman? Det är naturligtvis frågetecknet som är tänkt att fria artikelförfattaren från det spekulativa i att klistra på etiketter som inte ens är korrekta (Assange är ju inte ens åtalad). Men det är klart; det lockar en ju att läsa vidare. Vingren nagelfar sedan Ullman PR, den PR-byrå som Assange anställt för att ”vända opinionen” i hans fall. Vingren tycker att det är ”speciellt allvarligt” att han gör det under pågående fall. Det håller jag med om. Men sedan begår hon misstaget att utmåla Ullman PR:s grundare Harald Ullman som något han förmodligen inte är enbart baserat på en bildgoogling (röd i ansiktet = salongsberusad, eller ja, snarare ”tokpackad” gubbe som ”trycker sig mot två unga tjejer.”) Här är det inte långsökt att tillskriva Vingren det hon själv tycks vilja kritisera Ullman PR:s jobb i Assangekampanjen för, nämligen vådan i att spekulera om karaktärsdrag hos människor man inte känner, baserat på deras utseende, klädval och sätt att föra sig. Även jag ställer mig tveksam till framställningen av målsägandena i det pressmaterial Ullman PR satt samman för Assanges räkning. Men det rimmar illa när Vingren samtidigt, mellan raderna, verkar vilja få Harald Ullman att framstå som en osympatisk snuskgubbe enbart på grund av enstaka firmafestbilder och det faktum att han gärna anställer ung (och kvinnlig) personal.

Jag skulle dock vilja framhålla en viktig punkt Vingren trycker på, och där jag håller med henne: Julian Assange är nu, i och med Wikileaks och den pågående husarresten på Ecuadors ambassad i Storbritannien, en i allra högsta grad offentlig person. Hans anledning till att vägra inställa sig i Sverige för förhör ska enligt honom själv bottna i rädsla för att bli utlämnad till USA. Vi bör avhålla oss från att ta på oss foliehattar och spekulera i varför det förhåller sig så och istället behålla Vingrens fokus, nämligen den påstådda våldtäkten. Det är möjligt att Assange faktiskt våldtagit, alternativt utsatt målsäganden för sexuellt tvång. Att man är en ”hjälte” i en yttrandefrihetskamp utesluter inte att man är ett rövhål privat. Men det är – återigen – inte bevisat i domstol.

I grund och botten har jag faktiskt med Vingren om majoriteten av vad hon skriver. Det är farlig mark att beträda när man har makt att påverka en pågående rättssak och gör det. Det talar inte för Assanges sak att han måste använda en PR-byrå för att bevisa sin oskuld. Man kan också diskutera det lämpliga i att ta ett sådant uppdrag som PR-byrå. Men den viktigaste frågan – som Vingren också lyfter med den äran – är faran när man ser allt i svart eller vitt: Att man måste välja.

”Det här faller tillbaka på en stereotyp och destruktiv bild av vem som egentligen är en våldtäktsman. Vilka vi vill ska vara våldtäktsmän. Vi vill att det ska vara konstiga, udda män som inte får ligga. Desperata hormonstinna varelser med krampande pung, impulskontrollsproblematik, gärna med överdrivet många psykiatriska diagnoser. Assange är knappast en idealisk våldtäktsman. Han är vit, välartikulerad, smart. För att han kämpar för rättvisa och yttrandefrihet. Assange var vår hjälte. Vi vill att våldtäksmän (sic!) ska vara en omänskliga, galna, abnormala. Inte riktiga människor. Och verkligen inga hjältar.”

Det är en mycket mycket viktig lärdom att dra. För hur många av oss klarar av att hantera att en hjälte också kan vara en skurk? Det är anledningen till denna, kanske alltför långa, kommentar till Vingrens artikel. Jag vill belysa det viktiga i kärnfrågan och passa på att beklaga vissa retoriska billigheter som, tyvärr, riskerar att ställa det väsentliga i skymundan. Frågan är såpass viktig att den inte förtjänar att buntas ihop med projicering och spekulativa antaganden.  My Vingren avslutar sin artikel med

”Nej, Julian Assange är knappast en idealisk våldtäktsman. Jag säger inte att han är skyldig, det vet jag inte. Men jag kan säga, rent statistiskt, är han en helt vanlig våldtäktsman.”

Assange är ingen våldtäktsman. Han må vara anklagad för våldtäkt, men det är inte samma sak. Att inte säga att någon är skyldig för att i följande mening påstå att denne, rent statistiskt, är en helt vanlig våldtäktsman är också vansinnigt dumt skrivet. Det ger, tyvärr, en sur eftersmak till en artikel som hade förtjänat bättre.

Nyare inlägg »

© 2024 cronopio.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑