Kategori: Samhälle, politik & debatt (Sida 1 av 2)

Inlägg som handlar om samhället vi lever i, aktuell politik och debatt.

Några ord om personlig och samhällelig förändring

2024/07/29 / Alex / Inga kommentarer

På senare tid har jag känt en ilska bli större inom mig. Det är inte så att jag går runt och är aggressiv, men jag har definitivt kommit till en punkt (kalla det personlig mognad om du vill) där jag inte längre tar det vi i dagligt tal kallar ”skit”. Människor jag bryr mig om säger att jag har blivit personlighetsförändrad, men kan inte precisera om det är bra eller dåligt. Jag håller med. Jag har genomgått en förändring, och fortsätter att göra det. Från hösten 2017 och cirka fyra år framåt var jag deprimerad, håglös och hade inte mycket livslust. Jag vet inte när jag kom ur det, om man nu någonsin kan komma helt ur en depression, men jag känner mig inte längre svag. Särskilt under 2023 blev det genom personliga omständigheter tydligt för mig att jag själv måste ta tag i mitt liv, hur klyschigt det än låter. Även det växte naturligtvis fram ur alla erfarenheter jag dittills haft. Mer konkret kan jag nämna min jobbsituation. Jag är officiellt arbetslös sedan september 2023 (då min sjukskrivning löpte ut), och har sedan dess sökt jobb i olika former. Genom olika insatser organiserade av bland andra Arbetsförmedlingen har jag insett att synen på vuxna, fullt friska och arbetsdugliga samt arbetsvilliga människor ibland är rent ut sagt fruktansvärd. Det förväntas att man ska gå med på förnedrande aktiviteter som inte leder någonvart, anordnade av fristående entreprenörer som har lärt sig hur en slipsten ska dras och hur man på bästa sätt suger skattekronor ur statens feta juver. Det sitter människor på kommuner och andra myndigheter som på fullt allvar hävdar att det är ”en bra erfarenhet att ha i cv:t” att jobba gratis för en arbetsgivare en ospecifierad tid, och att det är ”så samhället ser ut nu”. När man är 43 år gammal är man ingen dununge längre. Erfarenheter betalar inte räkningarna. Den här synen på arbete, arbetstagare och arbetsmarknaden i stort urholkar dessutom på sikt vanliga människors vilja att bidra till systemet. Notera nu att jag inte dömer ut modellen för människor som av olika anledningar (fysiska eller psykiska) har svårt att komma in på arbetsmarknaden, och som själva tycker det är ett okej sätt att ta ett första steg. Det som är gott för mig är inte gott för alla, och vice versa. Det är inte där skon klämmer. Det är den allmänna acceptansen av arbetsmarknadens utveckling, säg, de senaste tjugo åren.

Det har skett stora förändringar bara under min tid som vuxen. Dessa förändringar har drivits fram av politiker, arbetsgivare och möjliggjorts av att svensken i gemen är extremt passiviserad och historiskt har haft stor tilltro till myndigheter och systemet. Men med tanke på hur samhället blivit, otryggheten som växer, klyftorna mellan framförallt makthavarna och befolkningen, känslan av att man vad politikerna anbelangar i princip inte är mer än en vandrande köttbit, suddig och diffus i kanterna, gör att det där möjligtvis kommer att förändras. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, och det kommer naturligtvis att innebära olika saker för olika människor, men det kommer att förändras.

Det blev en liten utvikning där. Att definiera vem man själv är, hur man förändrats genom åren och när det skedde är svårt. Någonstans är jag ändå ödmjuk (och lite, men jävligt lite, tacksam) för motgångarna, eftersom jag vet att de kommer att gagna mig framöver. Att exempelvis hantera en konflikt med ens rövhål till hyresvärd och deras tillika verklighetsfrånvända och förvirrade underleverantörer stärker sannerligen karaktären. Det är inte roligt, men en erfarenhet som lär en mycket om problemlösning och (i det här fallet utebliven) mellanmänsklig kommunikation. Jag känner att jag mycket jag skulle kunna delge exempelvis myndigheter i hur vi på andra sidan upplever saker och ting, saker de säkert skulle ha nytta av. Detta gäller även privata företag som använder mer eller mindre dubiösa metoder vid personalrekrytering. När jag mejlat och ifrågasatt vissa processer har jag dock snabbt märkt att det under den putsade ytan ibland kan råda en viss förvirring och osäkerhet när det kommer till att bemöta kritik. ”Den här jäveln har alltså mage att komma och kritisera det faktum att vi vill veta vad han skriver på Twitter innan det kan bli fråga om en visstidsanställning via ett bemanningsföretag vi anlitat eftersom vi inte vill ta ansvar för vår personal, men vi tycker det är okej ändå eftersom det här bemanningsföretaget verkar vara seriösa då de satsar på kompetensutvecklingar och gillar att anordna spännande saker som after work och föreläsningar av varmluftsförsäljare som fakturerar femtifyra papp ex moms för en halvdag med floskler som fräter sönder hjärnan så att den blir mindre motståndskraftig mot corporate bullshit? Sa jag förresten att vi är ett glatt gäng?”

Jag hoppas verkligen att en arbetsgivare googlar mig en dag och hittar det här inlägget. Over and out.

Programförklaring

2017/04/25 / Alex / Inga kommentarer

Jag är nationalist. Det innebär att jag tycker att det finns en nation som heter Sverige med allt vad det innebär, och att den nationen är värd att värna om och försvara. En stat är en politisk enhet och förutsätter en nation för att kunna bli ett land. Tyvärr är ordet nationalism med allt vad det innebär ett väldigt laddat begrepp i dagens samhällsdebatt. Av någon anledning ses det ned på den svenska nationalismen. Detta har tröskats så många gånger genom enskilda fall där det än hävdas att det inte finns några svenska traditioner, än att de skulle vara rasistiska och exkluderande. Detta trots att det inte är något konstigt alls att varje enskild individ som kommer till Sverige har en egen kultur, egna normer och värderingar, och skulle han eller hon vilja uttrycka nationalism är det inte ett dugg fel. Detta samtidigt som denne bara är en svensk i vardande, i alla fall enligt vår politiska och massmediala elit. Jag förstår inte, och kommer förmodligen aldrig att förstå detta. Att alla kanske inte vill bli svenskar är inget som verkar föresväva dem, och gör det det är det i alla fall väldigt lätt att avfärda i enlighet med tanken att man är god om man klappar någon på huvudet och fråntar denne det privilegium och det ansvar det innebär att vara en vuxen människa, fri och kapabel att ta ansvar för sina handlingar. Det påminner inte så lite om de välgörenhetsorganisationer som växte fram på 1800-talet, där det blev på modet för bättre bemedlade människor att på ett utåt altruistiskt sätt ta sig an ”fattighjon” och se till deras välbefinnande, då det någonstans medförde en känsla av godhet, hur behjärtansvärt initiativet än ursprungligen var.

Att Sverige är byggt av och tillhör svenskarna borde inte vara ett dugg kontroversiellt. Det svenska folkhemmet, det sociala skyddsnätet, den hjälp man kan får om man behöver den. Varför skulle det vara fel att vara stolt över detta? Behöver du vabba ringer du knappast en eventuell motsvarighet till Försäkringskassan i Frankrike, eller hur? Och du betalar knappast skatt till Greklands skatteverk (även om de nu nog skulle behöva det). Måste du olyckligtvis anmäla något till polisen ringer du inte till Albaniens finest. Alla dessa institutioner vi har har vi därför att ett antal människor tyckte det var en god idé att samarbeta med varandra på ett geografiskt avgränsat område. Teoretiskt skulle vårt land även kunna innefatta Norge, och möjligen Danmark, om vi bara såg till språken. Men nu blev det så här. Från Treriksröset i Kiruna i norr till Smygehuk i Trelleborg i söder, från Stora drammen i Strömstad i väster till Kataja i Haparanda i öster. Dessa är landet Sveriges yttersta punkter, och inom dem har vi valt att leva. Kom inte och säg att att det skulle fungera utan något som höll oss samman. Detta något är i grunden inte politiskt, och bör egentligen inte ha sådan laddning. Det behöver heller inte vara exkluderande, i den meningen att människor kan komma hit och anamma den här mentaliteten, oavsett ursprung. Men då måste ursprungsbefolkningen, eller majoritetsbefolkningen om man så vill, bannemig känna stolthet över det den åstadkommit. Det går inte att integreras i ett land där befolkningen skrapar med foten och skäms för att de har det så bra. Det är dessutom höjden av kognitiv dissonans att förakta och förskjuta just det enda kitt som håller samman våra möjligheter att leva som vi gör.

Låt mig få tala så ska jag också lyssna

2017/01/05 / Alex / Inga kommentarer

Två månader sedan senaste inlägget. Wow.

Det var aldrig meningen att den här sajten skulle bli en dagbok. Det jag ville var att då och då skriva om sådant jag tyckte var intressant. På senare tid har det mer och mer kommit att handla om politik. Man skulle kunna säga att jag gått mer och mer åt höger de senaste åren. Enligt rådande konsensus inom etablissemanget är jag en solklar rasist. Det håller jag inte med om, men det är lönlöst att att argumentera mot människor som sitter inneslutna i bubblor och ekokammare.

För övrigt finns det så många andra som redan sagt och säger det jag tycker. Bloggar, kolumnister, sajter som skriver sådant som aldrig skulle publiceras i våra traditionella morgontidningar. Det betyder inte att det alltid är 100 % sanningen. Precis som med DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SVT, SR m.fl. Alla har en agenda, alla vinklar, alla vrider och vänder på det som hänt. Alla relativiserar, bortförklarar, slätar över. Höger eller vänster eller s.k. ”extremhöger”. Det spelar ingen roll. Men om man försöker läsa så många nyhetskällor man kan, om man är medveten om att alla har en tanke bakom det de publicerar och även det de inte publicerar, då kan man själv lägga sitt pussel där på kammaren och kanske kan ser man då ett motiv man tycker är grymt fult, men man kan i alla fall vara ärlig mot sig själv.

Jag vet mycket väl att det inte är smart att prata politik i alla lägen och med alla man möter. Sedan kan man ju diskutera vad som är politik också. Men vissa åsikter är helt enkelt inte populära. Dock måste de få finnas, för det finns människor bakom dem, och de människorna har lika stor rätt att existera och tycka som alla andra. Kanske låter självklart i teorin, men det är inte så i praktiken. För då heter det att man inte ska ”normalisera” saker. Att man ”fiskar i bruna vatten”. Seriöst. Jag ser välkända s.k. journalister och mediepersonligheter som blockar folk för mindre.

Det finns människor som tycker det är helt okej att skandera ”inga rasister på våra gator” när organisationer med förvisso motbjudande åsikter demonstrerar helt lagligt. Jag säger tvärtom: ”Flera rasister på våra gator!”. Ty vad är det annars för samhälle man lever i? De här människorna finns ju, och deras åsikter försvinner inte för att man vill hindra dem från att spridas. Att rassla med nycklar och blåsa i visselpipor är som att sätta handen i ansiktet på en arbetskollega för att denne säger något man inte håller med om. Att låta andra komma till tals är inte att ”normalisera”. Prova att fråga vad som menas, varför man tycker som man gör, hur man ser på människor som skräms av de här åsikterna osv. Den riktiga toleransen prövas i just de stunderna. Alla vet det, men av någon anledning tycker den tredje statsmakten fortfarande att det är bättre att hetsa, svartmåla och göra paria av dem man anser har fel värderingar. Och de blir fler och fler. Frågar man sig varför? Det gör man nog. Det är dock bättre att fortsätta att köra rätt in i kaklet i stället för att ta bort handen från plattan när man inser att den är varm verkar man tycka. Minsta barn fattar att akta sig för elden när man en gång kommit för nära en majbrasa, men tydligen är det för mycket begärt av dem som har en av de viktigaste uppgifterna i ett fritt samhälle, nämligen objektiv nyhetsbevakning.

Vi får se hur det blir med framtida inlägg av den här sorten. Jag misstänker att jag kommer att få höra en del ”men tänk på vad du skriver, det kan ju få konsekvenser”. Ja, precis som allt annat. Det är ingen kosmisk sanning att den ena åsikten är bättre än den andra, att det är det ena partiet som ständigt är gott och det andra är ont. Allt handlar om perspektiv.

Jag är smartare än att dra upp politik i tid och otid. Men 2017 ska bli året då jag inte gömmer mig om jag får en rak fråga om exempelvis vad jag röstar på. Jag ska inte hymla, jag ska inte vara rädd. För jag är mer än villig att diskutera och debattera och framförallt acceptera att andra inte tycker som jag. Och jag förväntar mig inget mindre än samma sak tillbaka.

Förresten fyller jag 36 idag. Man kan säga att det här är min present till mig själv.

Burka- och niqabförbud?

2016/10/10 / Alex / Inga kommentarer

Nu var det länge sedan jag skrev något här. Det har verkligen inte varit brist på saker jag velat skriva om, men tyvärr handlar det om väldigt känsliga ämnen, i alla fall med svenska mått mätt. Jag tänker inte hymla eller sticka under stol med att jag med åren kommit att identifiera mig som mer och mer konservativ, och att jag överlag inte känner att jag är helt välkommen med mina politiska åsikter ute i samhället. Dock vet jag att jag inte är ensam, så det är ju alltid något.

I en global värld där varor, tjänster, kapital och människor teoretiskt sett ska kunna röra sig fritt kommer friktionen främst att uppstå i samband med att människor flyttar på sig. Vi är nämligen olika. Så är det bara. Vi är oförutsägbara, impulsiva, organiska. Alla vill definiera sig olika; man vill samtidigt vara unik och en del av något större, exempelvis en kulturell, religiös eller politisk grupp. Detta för att människan är beroende av ett sammanhang, en plats i världen. Detta är inget nytt, och det är definitivt inte jag som kommit på det. Det är grundläggande psykologi.

När det då blir så att människor från helt disparata kulturer möts kommer det att uppstå problem. Ofrånkomligen. Att exempelvis tro att varenda människa blir svensk så fort denne satt sin fot på svensk mark är så naivt och dumt att klockorna stannar. Att ens tänka att varje människa skulle ha som högsta önskan att bli svensk är så urbota dumt att den som på allvar hävdar det borde få sitt vuxenkörkort indraget.

Jag ska försöka komma till saken. Den enskilt största stötestenen i det svenska samhället just nu (och sedan ett tiotal år tillbaka) är religionen, specifikt islam. I Sverige har vi religionsfrihet, vilket är bra. Men som andra debattörer diskuterat i tusentals texter måste detta också innebära frihet från religion. När det svenska sekulära samhället möter en dogmatisk religion har det blivit så att samhället fått backa. Detta på grund av syltryggar och konflikträdda politiker, tjänstemän och företrädare för massmedia. Särskilt de senare verkar finna något slags perverst nöje i att hela tiden slå knut på sig själva i ivern att böja knä inför något så ojämställt, orättvist och militant som islam i dess renaste form.

Förslag om niqab- och burkaförbud har varit uppe på tapeten i andra europeiska länder, och också gått igenom i olika grad. Generellt tycker jag man vara försiktig med att förbjuda saker. Så långt det går måste man utgå från den enskilde individens frihet och kognitiva förmåga att frivilligt välja vad han eller hon ska ha på sig. Det betyder dock inte att alla behöver gilla det, eller att det inte får konsekvenser i vardagen.

Att se kvinnor klädda i olika former av muslimska slöjor är vardagsmat i dagens Sverige, egentligen oavsett om man bor i en stad eller på landsbygden. Det låter förmätet av mig att säga att jag ”accepterar” det, för det är inte bara jag som bestämmer vad som är okej och inte, och samhället utgår i vart fall ändå inte från individen. Men låt oss säga att det inte ”stör” mig. När det gäller slöjor som helt (burka) eller delvis (niqab) täcker ansiktet blir jag däremot irriterad. Med en sådan kvinna vill jag inte ha något att göra. Skulle hon fråga mig om vägen eller vad klockan är skulle jag civiliserat meddela att jag inte pratar med människor vars ansikten jag inte kan se. Visst, du får ha din religion, men jag behöver inte gilla dess yttringar. Vad gäller just slöjor är påbudet från islam att de ska bäras för att tygla männens lustar. Det står inte ordagrant så i Koranen, men det är budskapet. Att jag inte skulle kunna tala med en kvinna utan att få kåtslag ser jag som extremt förolämpande. Jag är inte muslim, jag är inte arab, jag är en svensk agnostiker, och kvinnor är inte köttbitar för mig.

För många är detta extremt kontroversiellt eftersom man inte får (eller i alla fall inte bör) kritisera islam. Men jag ser ändå en viss uppluckring i det offentliga samtalet vad gäller just slöjan, och situationer rent allmänt där skillnaden mellan män och kvinnor blir uppenbar (som oviljan att skaka hand, exempelvis). Visst, man kan undvika att visa ansiktet och att skaka hand, men det kommer att få sociala konsekvenser, oavsett om det införs förbud eller ej.

Betala skatt, håll käften och dö, alt. man kan bli tokig för mindre

2016/07/26 / Alex / Inga kommentarer

Jag har ångest. Det har många orsaker. Det som händer i vårt sjuka sjuka samhälle, vissa förändringar i mitt privatliv, det faktum att det är sommar och sjukt varmt. Jag tror, när det är som värst, att jag kommer att ”tappa det”, som det så fint heter. Tur att jag har mina nödtabletter till hands.

Och ja, jag borde inte skriva det här. Det är mycket jag inte borde skriva, eftersom någon kan läsa det och få för sig att jag är en människa, vilket ju vore förödande. Jag vill göra det klart på en gång – jag är inget psyko som kommer att brisera. Men jag mår inte så bra nu.

För övrigt har jag länge tänkt skriva ett inlägg, nej flera!, om den miserabla och splittrande politik som förs i det här landet, och hur makten alltmer fjärmar sig från dem vars behov den är satt att tillgodose. I korthet: Jag tror våra politiker (med vissa undantag) skiter i om vi lever eller dör. Parollen är: Betala skatt, håll käften och dö. I den ordningen.

Det kommer mera. Jag tror det är bäst att jag utgår från ett visst dagsaktuellt ämne, annars riskerar jag att sväva ut i intigheten. Och nu behöver jag komma ner på jorden.

Forts. följer.

Min Jihad av Hanna Gadban

2016/06/03 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Min Jihad
Författare: Hanna Gadban
Förlag: Fri Tanke
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 255
Genre: Samhällsdebatt

Årets kanske viktigaste svenska bok.

Så skriver Per Gudmundson (Svenska Dagbladet) på omslaget till Hanna Gadbans debut Min Jihad. Boken kom ut förra året, men jag vågar nog påstå att den är minst lika viktig i år och, tyvärr, även de närmsta åren. Så ser det nu en gång ut i samhället.

Hanna Gadban kom till Sverige från Irak i vuxen ålder. Här har hon utbildat sig till lärare och är en aktiv samhällsdebattör. Hon kallar sig feminist och liberal muslim. För detta har hon hamnat i en del blåsväder, för att uttrycka det milt. I Sverige är det nämligen som så att den islam som syns och hörs i debatten företräds av en mer eller mindre exklusiv klubb av sunnimuslimer med mer eller mindre tydliga kopplingar till diverse extremistorganisationer i Sverige, men även utomlands. Gadban använder termerna salafism och wahhabism och menar därmed hardcoremuslimer som tolkar Koranen bokstavstroget och vill införa sharia var de än bor.

Det här är inte purfärska marker för mig, då jag följt debatten ett tag nu och försökt göra mig en bild av vilka som företräder vad. Det är inte så att jag vill känna till de här begreppen, men dessvärre är de en del av samhället idag. Det har framkommit att svenska staten strösslar pengar över muslimska organisationer som har en mer eller mindre tydlig koppling till andra organisationer varifrån man bjuder in talare och föreläsare. Dessa är inte sällan så kallade hatpredikanter som fördömer homosexualitet, anser att män och kvinnor ska leva åtskilt och att de bestialiska krigsbrott som IS nu gör sig skyldiga till i Mellanöstern är beundransvärda.

Jag ska erkänna, och ursäkta franskan, att jag tamigdjävulen blev mer och mer förbannad och äcklad vid läsningen. Vi kallar oss ett demokratiskt och tolerant land, men den toleransen är inte mycket värd när det faktiskt kommer hit människor som flyr från ett förtryck som vi samtidigt bjuder in i landet i och med vår arroganta och, för att uttrycka det milt, naiva migrationspolitik.

Jag känner att detta är ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, vilket kommer framöver. För att fokusera på Gadbans bok, som det ju handlar om, kan jag sammanfatta den med två ord: Gripande och förskräckande. Gadban skriver otroligt medryckande och på en klar och lättbegriplig svenska. Visst är boken jävig, eftersom hon utgår från egna erfarenheter, men hon blandar inte in en massa snömos á la svensk postmarxistvänster (och här dyker mina förutfattade meningar upp!) såvida det inte är för att kritisera dem. Det är nämligen också som så att de människor man kunde tro skulle ställa upp på förtryckta kvinnor från andra kulturers sida, nämligen företrädare för exempelvis Vänsterpartiet och Fi, samt offentliga debattörer med sympatier åt det hållet, de människorna vänder människor som Gadban och andra ryggen totalt. Varför kommer man till Sverige? Jo, man flyr något. Det kan vara krig, fattigdom eller förföljelse. Vill man då att det man flyr ska ta sig hit, välkomnas av politiker och makthavare, samt beläggas med någon slags oberörbar status som gör att det inte får kritiseras? Knappast.

Boken är indelad i tre delar, med kapitel som löper omlott. I kapitlen betitlade Min jihad berättar Gadban om sina egna erfarenheter, hur det var när hon kom till Sverige, möten med andra (främst kvinnor) invandrade från Irak och andra arabisktalande länder. Hon besöker också imamer som företräder olika tolkningar av islam (sunni, shia m.fl.) och samtalar med dem. Hon ställer frågan om det finns någon liberal islam, om det går att förena islam med modern, västerländsk sekularism, om Koranen måste följas bokstavstroget, eller om man bör sätta den i kontext med samtiden.

I kapitlen Svensk dawah (betyder mission) kartlägger hon de olika muslimska föreningar som syns och hörs mest i Sverige, deras företrädare och de kopplingar de flesta har på mer eller mindre omvägar till extrem salafism som förespråkar bokstavstrogen tolkning av Koranen, som fördömer minoriteter och andra sexualiteter och som, om de inte uppenbart uppmuntrar till det, i alla fall inte fördömer människor som åker ner till Syrien för att strida på IS sida. Det är en hel del gillande på Facebook, inlägg med IS-flaggan, hyllningar till stupade ”krigare” som kommer fram. Flertalet av de människor som är involverade i den här skiten (inbjudningar av suspekta personer, försvarande av motbjudande sedvänjor, gillande av, och upphöjande av FB-poster som har med IS eller dem som krigar med dem att göra) sitter på hyfsat viktiga positioner inom olika muslimska föreningar i Sverige. Det är de som lyfts fram och får representera ”alla” muslimer i Sverige i tv-soffor, debattprogram osv. Jag ska inte nämna några namn; många av dem står i boken, så läs själva.

Slutligen tar Gadban i kaptitlen På jakt efter liberal islam upp frågan huruvida det finns något som heter liberal islam. Hon säger sig själv tillhöra dem som förespråkar en sådan, men de är få i Sverige, eller så hörs de helt enkelt inte. Med utgångspunkt i klassiska filosofer och upplysningstiden drar hon paralleller till dagens samhälle och vikten av att islam (i alla fall i västerlandet) måste reformeras för att ha en plats i ett sekulariserat samhälle. Med andra ord: Religion är en privatsak. Vi ska inte ursäkta gammalmodiga och kvinnofientliga seder (för att ta ett exempel) bara för att vi är rädda för att bli kallade rasister när vi kritiserar islam. Eftersom boken inte är eller gör anspråk på att vara en teologisk eller filosofisk avhandling är dessa kapitel av en mer kontemplerande natur och tar sin utgångspunkt i författarens egna erfarenheter.

Som sagt, det här är ingen recension. Snarare kanske en presentation, av en debatt som rör ett problem ur vilket denna bok tar avstamp. Det är ett startskott. En brandfackla. Det handlar om något extremt viktigt, något som berör oss alla, eller kommer att göra det. Det är – återigen – en debatt som är värd flera egna inlägg. Men kontentan är i alla fall, såsom jag uppfattar boken, att Sverige och svenskar i sin vilja att vara till lags och i sin iver att inte kritisera och vara ”rasister” tillåter sådant som människor faktiskt flyr från. Det handlar om människor som inte vill se, som vänder sig bort. Och det handlar om att det faktiskt finns alternativ – såväl för de människor som har en islamisk tro och vill leva i ett sekulärt samhälle där religionen är något personligt, och som inte vill se sig representerade av ärkekonservativa som de av oss som ser ett problem men inte vågar tala om det.

Hanna Gadbans mod kan inspirera andra; det har inspirerat mig. Jag vet inte hur jag ska använda den inspirationen, men det är i alla fall en början.

Mehmet Kaplan och det omöjliga i att tjäna två herrar

2016/04/19 / Alex / Inga kommentarer

Den nu f.d. bostadsministern Mehmet Kaplan fick avgå igår. Anledningen (officiellt) sägs vara att allt fokus på honom gör det svårare att utföra det arbete han är satt att sköta. Detta, liksom utsagan att han själv begärt att bli entledigad, är ju naturligtvis inte hela historien. Statsminister Stefan Löfven verkade snarast ynklig vid presskonferensen där han kort meddelade att Kaplan ”valt” att stiga åt sidan.

Bloggaren och opinionsbildaren Dick Erixon skriver om något jag själv funderat över. Hur kan ett land ha ett statsråd, alltså en person som de facto sitter på den högsta politiska makten, som snarare verkar mer intresserad av andra länders väl och ve än det egnas? I detta fall handlar det om Turkiet, landet Mehmet Kaplan lämnade vid ett års ålder. Men han har, som andra grävt och berättat om, kontinuerligt haft samröre med turkiska och muslimska intresseföreningar, även under sin tid som minister. Och även om man undantar de mer extrema islamistiska sällskapen, såsom Grå Vargarna och Millî Görüş har Kaplan tillbringat misstänkt mycket tid i Turkiet under sin ämbetsperiod. Detta på skattebetalarnas bekostnad.

De miljöpartistiska språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin intygar att Kaplan inte gjort något fel, att han är så demokratisk och varm man bara kan bli. Fridolin påstår sig ha jobbat med Kaplan i ”tjugo år”. Fridolin är själv 32 år gammal. Och Romson uttalade sig klumpigt (igen) i tv angående 11 september-attentaten. Man kan nästan tro att de gör det här medvetet för att dra fokus från polaren Kaplan.

Så här är det: Vi ska inte ha någon islamism (politisk islam) i Sverige. Inte i civilsamhället och inte i politiken. Är Miljöpartiet så naiva att man inte vill se sanningen? Den som är islamist sätter inte svenska intressen i första rummet. Mehmet Kaplan hade förtroendet att ansvara för ett mycket viktigt område inom politiken, nämligen bostadsbyggandet. Vad har han gjort under sin tid vid makten? Hur många bostäder har byggts? Var har fokus egentligen legat? Är det någon slags sport bland miljöpartister att sätta andra länder och deras medborgare före svenskar (se även Romsons tårar från i höstas i samband med flyktingkrisen)?

Alldeles oavsett klumpiga uttalandet från Romson och Fridolin är det som krävs nu självrannsakan. Att Miljöpartiet inte är regeringsfähiga är det många som tycker. Ett tecken på mognad kunde ju vara om de själva insåg det någon gång.

Sexövergrepp, kulturkrockar och det personliga ansvaret

2016/01/25 / Alex / Inga kommentarer

Ibland undrar man om man lever i ett dårhus. I kölvattnet av skandalen runt de omfattande sexövergreppen på sommarfestivalen We Are STHLM i somras samt polis och massmedias eventuella mörkande därav trodde man någonstans att en botten var nådd. Men icke. Mer eller mindre omgående dyker de sedvanliga människorna ur identitetsvänstern upp på Twitter, bloggar och i kommentarsfält och ska relativisera händelserna. Svenska män är också svin, heter det. Att tafsa och våldföra sig på kvinnor ingår i den svenska kulturen.

Även om man lämnar det faktum att dessa massövergrepp som skett i Kungsträdgården, i Kalmar på nyårsafton, i Köln (vilket någonstans fått bli händelsernas centrum, och det av goda skäl) är något helt annat än ett rumptafs på krogen (vilket naturligtvis inte heller är okej) är det väl ändå inte så att två fel blir ett rätt? Vad är det för hån mot de utsatta kvinnorna? Det förminskar deras upplevelse. Men nu är det ju så att det är detta klimat vi fått, och stor skuld i detta har massmedia, och särskilt de stora drakarna. Aftonbladet publicerade nyligen en krönika av en herre vid namn Måns Vestin där denne ojar sig över den gången han, full som en kastrull, inte kunde låta bli att kladda på en kvinna. Men naturligtvis kan han inte ensam ta ansvar för detta. Nej, det ingår ju i kulturen. Den svenska alltså.

Nej, jag skulle aldrig. Trodde jag, tills jag ändå gjorde det. Fast jag var både vänster och feminist. Det finns ingen ursäkt. Men med tillräckligt mycket alkohol i blodet så vann mitt kulturarv över min ideologi. Efter 25 år bland killar som tagit för sig av tjejers kroppar så blev jag en av dem.

Hans kulturarv vann över ideologin. Så fint. Och Aftonbladet är naturligtvis lika finkänsliga och smidiga som DN var i somras, när de dagen efter IKEA-morden raskt smällde upp information om att det dödliga våldet ”trots allt minskar”. Sådan fingertoppskänsla. Man häpnar.

I ett större perspektiv skjuter vi oss naturligtvis stenhårt i foten när vi vägrar se de problem som kommer med invandring från vissa kulturer. Vi kan släppa etnicitet – den är oviktig i det här fallet. Men det säger sig självt att det kommer att bli kulturkrockar när människor från andra sidan jorden, med annat språk, annan kultur, annan religion i stor omfattning kommer till Sverige, eller vilket annat västerland som helst för den delen. Ska vi sluta vara naiva? Först när man erkänner problemen kan man lösa dem.

Det är naturligtvis inte så att alla som kommer är ondingar som bara väntar på att få kasta sig över svenska tjejer. De är nog snarare i minoritet. Men när man aldrig vågar kritisera invandrare gör man dem en björntjänst. Det här är egentligen inget som specifikt har med den senaste tidens händelser i Sverige och Tyskland att göra utan något som gäller överallt, hela tiden. Jag ska försöka förklara:

Jag tror att varje människa är kapabel till såväl onda som goda handlingar. Att kunna skilja mellan dessa, att göra egna val och bära konsekvenserna av dessa är vad som definierar en vuxen människa. Om vi konstant undantar en grupp människor från dessa självklarheter tar vi ifrån dem deras rätt att själva forma sina öden, att vara fullt tillräkneliga, vuxna individer. Vi kanske tror att vi gör det av välmening, men resultatet blir som när man klappar ett barn på huvudet: Se så, du visste inte bättre. Det borde vara gravt förolämpande för vem som helst. Och kulturskillnader till trots: Det finns väl ändå universella värden? Finns det ett land på jorden där sexuella övergrepp är lagliga? Jag menar nu inte platser där man de facto ser mellan fingrarna gällande vissa brott, utan där det faktiskt inte är ett lagbrott att omringa kvinnor, köra in fingrar i vagina och anus, riva av dem kläderna och våldta dem? Jag tvivlar på det.

Vi har att förhålla oss till verkligheten, annars kan vi aldrig förändra den. Fler och fler berättelser om övergrepp dyker nu upp i massmedierna. Många av dem inträffar på badhus, där människor träffas i mer eller mindre avklätt tillstånd. Vissa klarar inte av det. Det spelar ingen roll om det är kulturellt betingat; det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt och ska beivras å det grövsta. Att sådana händelser mörkats tidigare är en skam för alla inblandade. Det är ett hån mot de drabbade (ofta unga kvinnor), mot Sveriges medborgare som inte får veta sanningen, ja till och med mot förövarna, även om de nu hamnar jävligt långt ner på min sympatilista. De får ju inte ynnesten att ta ansvar för sina handlingar, som vi andra vuxna.

Jag hoppas verkligen att det blir rättning i ledet nu. Om det krävs att beslutsfattare och makthavare måste bita i ett för dem ordentligt beskt äpple och svälja det faktum att de nu måste ta i med hårdhandskarna, ja då får det bli så.

För egen del tycker jag utvisning på direkten vore en bra åtgärd. Det skulle kanske skicka signaler om vad som inte är okej. Det är svårt att ta bort kulturella mönster man fått i sig sedan barnsben, och man kan inte gärna gå in i folks huvuden och ”rätta” deras åsikter och uppfattningar. Det finns många människor som tänker massa hemska saker varje dag, och det gäller ju naturligtvis även dem som är födda och uppvuxna i Sverige. Det är helt okej. Men de flesta gör inte verklighet av dessa tankar. Det är inte okej att göra avsteg från den principen bara för att man har något slags godhetskomplex som inte heller det får kritiseras. Då blir alla lidande i slutändan, och det skapas splittring i samhället. Lite där vi är nu, med andra ord.

Migration och tillit

2015/10/11 / Alex / Inga kommentarer

Det som händer i Sverige vad gäller förd invandring- och asylpolitik är bisarrt på så många plan att det är svårt att vet var man ska börja. Min åsikt är att det som händer nu inte gynnar någon. Inte svenskarna, inte de som kommer hit, inte politikerna (på sikt). Förtroendet för staten och det så kallade samhällskontraktet håller snabbt på att urlakas. Naturligtvis måste man läsa alternativmedia och inte enbart de klassiska drakarna för att få ta del av det missnöje som pyr under grytlocken och har gjort så under en mycket lång tid. Den nu förda politiken, påhejad av samtliga partier utom SD, är väljarfientlig, demokratifientlig och samhällsfientlig. Det som är normalt i andra europeiska länder – att diskutera sakligt, väga för- och nackdelar, rätta kartan efter verkligheten osv. – det är inte möjligt i Sverige. Du är antingen för invandring mer eller mindre förbehållslöst, eller så är du rasist, nazist, fascist och någon som ”fiskar i brungrumliga vatten”. Så sjukt är det.

Det finns många debattörer som skriver om detta på ett skarpare och mer genomlysande sätt än jag. En av dem är Dick Erixon, inflytelserik och populär bloggare, politisk opinionsbildare och samhällskritiker. Enligt Wikipedia ska han vara borgerlig, men det får man ta med en nypa salt. Jag har inte läst hans blogg särskilt länge, men får intrycket att han först och främst är starkt etablissemangskritisk, i alla fall vad gäller inrikespolitiken. Allt jag läst av honom hittills är läsvärt, men jag skulle här vilja lyfta fram hans senaste inlägg (151011): Tilliten försvinner nu snabbt i svenska samhället. Här tar han upp det jag nämnde ovan, nämligen att nuvarande regerings totala inkompetens och allt snabbare färd mot systemkollaps får väljarna, folket, att tappa tilliten till samhället. Den utvecklingen vill man inte ha i ett civiliserat land. Det har gått långt när svenskarna börjar tröttna. Det är en tävling om vem som är godast, och vem som kan försköna verkligheten mest. Till slut får människor nog av att bli skrivna på näsan vad de ska tycka och tänka, samt att bli kallade för diverse okvädingsord när man tycker annorlunda än den allomfattande ”värdegrunden”. In, läs och begrunda!

Sverige åt svenskarna

2015/07/21 / Alex / Inga kommentarer

Provocerande titel, eller hur?

Men tänk efter: Med den logik det i huvudsak vänstervridna etablissemanget förfäktar är ju varje individ som sätter sin fot på svensk mark per automatik svensk. Man behöver inte kunna ett ord svenska eller ha någon koppling till Sverige. Läs exempelvis om de somaliska medborgarna som våldtog en kvinna på en Finlandsfärja. De kallades obekymrat svenskar av media. Inte förrän senare framkom det att fyra av de åtta männen inte ens hade svenskt medborgarskap, utan somaliskt. En femte man (född i Irak) hade förvisso svenskt medborgarskap, men också en gedigen meritlista med flertalet grova brott.

Hur som helst: Alla är svenskar. Samtidigt är svenskhet något som ingen kan eller vill definiera. Det är inte värt något. Men alla är svenskar. Hur går det ihop?

Nej, du är inte svensk. Du har möjligen uppehållstillstånd i Sverige. Men det gör dig inte till svensk. Du är inte född här, inte uppvuxen här, talar inte svenska, har inte under en livstid formats i det svenska samhället med allt vad det innebär. Liksom jag inte har formats i det samhälle du kommer ifrån. Missförstå mig rätt nu: Alla har rätt till en identitet, till något man kan kalla sig, något man kan identifiera sig med. Men jag är inte japan så fort jag bott i Tokyo en vecka. Inte heller blir jag spanjor för att jag har en semestervilla på Kanarieöarna. Det fungerar inte så. Du är inte svensk – men du kan skaffa dig en svensk identitet om du vill, om du anstränger dig. Om det är värt något för dig. Då blir det också värt något i samhället.

För att återknyta till inläggets titel: Jag är för att hjälpa människor i nöd till ett nytt liv i Sverige. Jag har inga problem med att människor med annan etnicitet bosätter sig i Sverige. Etnicitet i sig är oviktigt. Men jag tror att människor för att kunna leva tillsammans i ett land behöver något som förenar dem. Att spotta på det svenska, att inte vilja lära sig språket, att enbart söka sig till landsmän, att inte lägga ifrån sig eventuella negativa aspekter av den kultur man kommer ifrån och har med sig, det splittrar samhället. Det gör det nu, och det kommer att fortsätta att göra det. Ivrigt påhejat av journalisterna och kolumnisterna på de stora dags- och kvällstidningarna, räddhågsna politiker, diverse twittertyckare och bloggare, samt kändisar. Alla springer de benen av sig och slår knut på sig själva i sin iver att vara till lags, och att alltid rycka ut till försvar för människor som kommer från andra länder och begår kriminella handlingar som en infödd svensk aldrig skulle komma undan med.

Genom att klappa någon på huvudet och säga du förstår inte bättre förminskar man personen ifråga. Man tar ifrån honom eller henne det som definierar en vuxen människa: Förmågan att ta ansvar för sina egna handlingar. Men du är ju från en sådan främmande kultur, en så speciell religion … det är ju så ni gör. Vem är det egentligen som är rasisten här? Själva begreppet rasism tröskas ju in absurdum. Men visst, det är applicerbart här. När vi talar om invandrare är det underförstått att det är människor från mer avlägsna kulturer vi talar om, i klarspråk män och kvinnor från Nord- och Östafrika, samt Mellanöstern. Jag tror inte människor från de delarna av världen generellt har några problem med att anpassa sig till en västerländsk, nordeuropeisk och ”svensk” (ja, där har vi det igen) kultur. Ändå har vi de problem vi har i samhället idag. Öppna ögonen. Titta ut genom fönstret. Läs annan media än den propagandaapparat som är Dagens Nyheter och Aftonbladet. Sanningen är inte alltid vacker, men den är sanningen.

För att människor från olika kulturer ska kunna leva tillsammans behövs en gemensam identitet. Det innebär inte att man måste lägga av sig sin gamla. I USA går det utmärkt att behålla sitt ursprung och det som är speciellt med det. Samtidigt är alla amerikaner och kan enas under det som USA står för (förvisso inte alltid bra saker, men ändå). Detsamma önskar jag kunde gälla för Sverige. Välkommen hit. Lär dig svenska. Bryt inte mot några lagar. Försök förstå att detta är ett sekulariserat samhälle. Din religion är din privatsak och ska inte gå ut över andra. Du kan vara svart eller vit eller gul. Muslim, jude, hindu. HBTQ-person. Höger, vänster, mittemellan. Men respektera Sverige. Respektera det vi har tillsammans. Respektera min rätt att få vara svensk, att få ha en svensk identitet, när du åtminstone kan ha en mer än jag. Det här är mitt land. Jag föddes här, växte upp här, lever här. Men det kan också bli ditt land. Det kan bli vårt land. Vårt gemensamma. Men då måste vi ha något gemensamt först, kapisch?

Sverige åt svenskarna. De som bryr sig om Sverige – var de än kommer ifrån.

Bloggkategorier