Orkar inte. Vill inte.
Kategori: Personligt (Sida 3 av 3)
Sådant som är personligt, introvert och allmänt jobbigt.
Om du inte kan röka utan att spotta ska du inte röka. Om du inte kan röka utan att slänga fimpar på marken ska du inte röka. Om du inte kan röka utan titta dig runt och se om det sitter någon bredvid i busskuren när det är -14 grader ute ska du inte röka. Om du inte kan röka utan att klaga på hur dyrt det är att röka ska du inte röka. Och framförallt: Om du inte kan röka utan att försaka allting annat och ändå hävda att du har kass ekonomi ska du inte röka. Eller vad fan. Så länge du inte förökar dig.
Jag har skrivit fyra texter som mer eller mindre handlar om förhållande jag har haft och som tagit slut. Det är mycket möjligt att i princip allt jag skrivit under och efter dessa förhållanden också har påverkats, men i alla fall om dessa fyra texter skulle jag själv säga: De där handlar helt klart om … Det rör sig om två dikter och två prosatexter. Dikterna heter ”Innan du går” och ”Griftevers” och skrevs om och till Sara och Sanna efter det att våra ändå rätt korta förhållanden tagit slut i januari 2005 respektive september 2007. Jag föredrar den senare framför den förra, även om responsen varit mest positiv i omvänd ordning. Inte för att någon givit negativ kritik på ”Griftevers”, snarare ingen alls. Men i alla fall. Det tog ett tag innan jag själv kunde lära mig att tycka om ”Innan du går”, men det hade säkert också med själva motviljan att konfronteras med skälen till varför jag skrev den. ”Griftevers” har jag publicerat på internet, men ”Innan du går” har jag (än så länge) bara visat för vänner.
Prosatexterna heter ”Pink Cigarette” (handlar om Sara, opublicerad) och ”Bro över vintervatten” (handlar delvis om Sanna, publicerad i Utkast till ett mörker, 2009). Jag är helt klart mest nöjd med ”Pink Cigarette”, trots att den är så kort. Jag tror den mår bäst av att vara så kompakt som den är, i och med att den ändå bara beskriver en scen (och därtill rätt surrealistiskt) som fick sammanfatta vem jag var just då, och vad det förhållandet höll på att bli. ”Bro över vintervatten” är väl okej, men inte mer än så. Den skrev jag mer eller mindre på beställning och kändes som en liten uppgörelse, som ett tecken på att jag faktiskt kunde gå vidare. Av berättelserna i Utkast till ett mörker är den nog den svagaste, men jag står absolut för den.
Förhoppningsvis kommer ”Pink Cigarette” (och jag är också väldigt nöjd med titeln, även om det är ett uppenbart lån) någon dag att publiceras, antingen i en egen samling eller i någon antologi. Jag har med åren lärt mig att det ibland är rättfärdigat att säga den här texten är jag nöjd med, här kan jag inte tillägga något mer. Ibland – faktiskt ganska ofta – kan jag göra bättre, men i det här fallet tror jag inte det.
Ibland ser jag kvinnor på bussen eller i stan och jag kommer på mig själv med att vilja se deras ansikten. Men de står då ofta bortvända från mig, eller så står de i en sådan vinkel att deras hår skymmer ansiktet, och då väntar jag på att de ska röra sig, stryka bort håret så att jag kan se hur det ser ut. Det sker dock relativt sällan, eller så tröttnar jag på att vänta. Jag får för mig att de medvetet väljer att inte låta mig se dem, som om de känner på sig vad jag tänker, som om de anar sig till mina önskningar, och att de vill förvägra mig dem. Eller kanske inte förvägrar mig just önskningarna, men deras uppfyllelse.
Detta är naturligtvis en mycket irrationell och till viss del paranoid tanke. Självklart kan de inte veta vad jag tänker och vad jag vill. Men ändå uppfattar jag det så. Det är väl ett kvitto på min egen osäkerhet mer än något annat. Men jag tänker att om, om det är så att de faktiskt läser mig och förstår vad jag vill, och att de sedan medvetet förvägrar mig det, denna enkla lilla sak, detta något som ju faktiskt borde vara smickrande, då är det en ond värld. Då vill de mig illa. Även om de själva aldrig skulle uttrycka det så.
Jag har stora problem med att närma mig människor jag inte känner. Om jag inte redan känner en person, det må vara via jobb eller studier, då är det nuförtiden mer eller mindre omöjligt att ta kontakt med dem. Jag vet inte varför det är så. Jag har tänkt på att det är något som är typiskt ”svenskt”, och sedan på att det är något som säger något om vår samtid, om oss som lever i urbana områden, om oss som är vita, män, i en viss ålder. Och jag tänker sedan också att jag inte vill generalisera så, men att jag måste, att det inte finns något annat val. Jag måste koka ner det till dessa parametrar, så att jag har någon utgångspunkt.
Man kan anta att alla människor alltid vill ha något av andra människor. Det behöver inte vara något negativt, utan enbart en bekräftelse på att vi, när våra mest basala behov är tillgodosedda, ändå bara är djur. Gör man en annan människa gott kommer det en själv tillgodo. Därmed finns inga direkt osjälviska handlingar. Det är en filosofisk fråga som jag inte hade tänkt grotta ner mig i här, men jag nämner den för att i nästa andetag upprepa det jag skrivit ovan: Det behöver inte vara något dåligt med det.
Jag ser någon, exempelvis en kvinna, och jag vill ha något av henne. Oftast rör det sig om hennes uppmärksamhet. I en annan situation vill jag ha något av en (okänd) man: Jag vill veta vad klockan är. Eller så vill jag bekräfta att vi är fast i en situation vi båda helst vill ur, exempelvis att ett tåg ska komma, och att han därmed, liksom jag, bekräftar sin mänsklighet. Vad är det i mig som får mig att vilja skapa balans? Vad är det i mig som får mig att vilja höra till?
Men, och det är väl inte direkt oväntat, ofta rör det sig om möten med det motsatta könet.
Nu sitter jag på andra våningen i biblioteket vid Stockholms universitet. Det är den tjugonde september tvåtusentolv. Klockan är cirka femton minuter i fem, och om en dryg timme börjar undervisningen i nederländska. Bredvid mig sitter en förhållandevis attraktiv kvinna, blond, hästsvans, plugglasögonen på. Jag vet inte vad hon studerar, vad hon tänker på, vad hon vill. Det enda jag vet är att vi två sitter här just nu, bland många många andra, och att vi förmodligen har det faktum att vi är inskrivna vid det här universitetet gemensamt. Förmodligen. Det finns en laddning i att sitta här och inte veta. Det finns en laddning jag känner i mötet (även om det här kanske inte kan klassas som ett regelrätt möte, eftersom vi inte ens talar med varandra) som blir allt vanligare. Allt kan hända. Ingenting kommer att hända. Men allt kan. Och i något parallellt universum sitter hon och tänker samma sak.
Jag är medveten om att ovanstående paragraf till stor del är inspirerad av Karl Ove Knausgårds sätt att skriva prosa, och det är också mycket möjligt, för att inte säga troligt, att han i sin tur blivit inspirerad av någon författare vars namn jag inte känner till. Jag försöker skriva ner några tankar om hans bok En tid för allt, och samtidigt läser jag första delen i hans självbiografiska romansvit Min kamp. Det går inte att inte ta intryck av det. Allt jag skriver nu har på något sätt en relevans till det. Dessutom vill jag, så snart det går, börja skriva den text som ska bli en novell som ska skickas in till Umeås novellpristävling. Man kan vinna 100.000 kronor, men det är naturligtvis inte för pengarna man gör det.
Jag ser framför mig en man, jag har redan döpt honom. Han heter Sarkisyan, och han står vid ett fönster och tittar ner på en skolgård där några barn leker. Varför han har ett armeniskklingande namn vet jag inte, det har bara blivit så. Men han står där och tittar på de lekande barnen. En rynka formas mellan ögonen, snett ovanför näsroten. Sarkisyan är gammal, äldre än han ser ut att vara, och han har naturligtvis en historia. I första hand är detta dock en historia om barnen, för de är speciella. Varför är de speciella? Vad gör de där? Varifrån har de kommit?
En skola för begåvade barn. En plats som ligger ovan bergen, bland molnen. En plats där sjuklingar, mobbade och utstötta får lära sig konsten att väva moln.
Vad innebär nu allt detta?
Jag märker att jag kommit bort från det jag började med. Jag är trettioett år gammal, vill skriva noveller som får folk att häpna, och nu sitter jag vid Stockholms universitet och låter fingrarna löpa över tangenterna, kanske i ett försök att se upptagen ut, och snart börjar min undervisning. Samtidigt har jag verkligheten att ta tag i. Jag har fyrtiosex dagar kvar av min A-kasseersättning. Sedan är jag utförsäkrad. Och jag är redan nu tämligen osäker på om jag gjort rätt vid inskickandet av de senaste kassakorten. Min dispens har ju blivit beviljad, men jag är ändå orolig för att jag ska ha gjort något fel någonstans, att jag ska ha kryssat i en ruta fel, så att jag inte får några pengar, eller ännu värre, att jag blir återbetalningsskyldig.
Det har gått bra hittills, men detta är alltså första månaden jag studerar, och därför kan rutinerna vara annorlunda.
[brutet]
Knausgårds kamp, ombytta roller, pluggstart, Apple –> Samsung, Vatten ur en viss fontän, huvudvärk, Etgar Keret, burkcola, death metal, twitterirritation, slätrakad, bokpaket, plånbok, avsaknad av skinnjacka, höstlättnad, tandläkartid, inlägg som i princip taggas med innehållet i sin helhet.
Nu sitter jag här i långärmat, men i morgon åker jag till landet, och då är det som om jag kan lägga av mig min OCD för en stund och bara vara människa. Vi ska fira min lillebror som fyllt 23 i dagarna. Förhoppningsvis tillåter vädret också bad, som jag sett fram emot halva sommaren. Det är något av det bästa jag kan titta tillbaka på sen: Dagarna med bad, avkoppling och läsning på landet. Så klyschigt, men så sant. Det finns inget bättre.
Snart är också deadline för ICA-Kurirens novelltävling. Börjar brinna i knutarna nu. Men det är inte över än. Igår fick jag en påringning av en kompis som semestrar med sin flickvän på Gotland. De läste båda min bok, och han hade en fråga om novellen ”Utan fjädrar”. Slutet, vad menade jag egentligen med slutet? Jag vet inte själv, ärligt talat. Kom knappt ihåg vad jag skrivit där, men jag kom med en teori i alla fall. Oavsett vad, det är så jävla fantastiskt när jag får bekräftelse på att mina berättelser fortfarande blir lästa. Det är hedrande. När det kommer från en annan konstnär (han är musiker) är det också fräckt, i och med att han också ”skapar”, dock i annat medium.
Igår åskade det en sväng här. Jag stod i duschen och fick lite småpanik (kan man få det), tvålade in mig utav bara helvete och ville verkligen inte få en blixt i skallen. Jag överlevde dock. Men senare på natten, när jag skulle ta min sporadiska promenad, var det helt nedsläckt i loftgången och husets frontbelysning verkade också vara paj. Jag befann mig i någon slags tropiskt mörker, vilket definitivt inte hör till vanligheterna. En säkring som gått?
Saker jag inte tycker om: Människor som flyttar in och tycker det är okej att borra och banka halv nio på morgonen. Den svarte mannen jag ser ÖVERALLT (jag vet att det bara är en slump, och han ser ju mig lika ofta, men jag stör mig på fenomenet ändå), gnälliga hundägare som är överbeskyddande om sina små älsklingar samt ger dem pluttenuttiga smeknamn. Särskilt irriterande är kontrasten ju mer majestätisk hund, desto töntigare smeknamn. Håll skiten privat och borta från bloggar där jag och miljarder andra kan läsa, säger jag. Lite kvalitetskontroll i svensk bloggosfär, tack! Sverker, var är du?
Karl Ove Knausgård, lakritsshots, Bergshamra, Charles Dickens (pub), blåbuss, Hermans, The Borgias, egna skåpnoveller, Ali Smiths noveller, sandfärgade shorts, EKG, ryggklibb, Cortázars Kronoper & famer i rosa nyutgåva, moderskärlek, K. karaoke, vidrig öl, Cliff Barnes, utan glasögon (om jag inte ser dem, ser de inte min osäkerhet), 9GAG, tvätta påslakan, folk som spelar mobilspel på bussen och gestikulerar med armarna, Iron Maiden, youghurtchoklad, oregano på pizzan, dermatolog, remiss, inlägg som i princip taggas med innehållet i sin helhet.