Jag har upptäckt en utmärkt blogg: Butter tar ordet, heter den, och han som sköter den skriver om litteratur och musik. Många av de författare han skriver eller har skrivit om är också sådana jag uppskattar, exempelvis Ray Bradbury, Julio Cortázar, Jorge Luis Borges, Artur Lundkvist, Mircea Cărtărescu m. fl. Adressen till bloggen är http://buttertarordet.blogspot.se/.
Kategori: Musik (Sida 2 av 2)
Band: Shadows Past
Album: Perfect Chapter
Label: Doolittle Records
Release date: March 29th, 2013
Genre: Heavy/power metal
Although Shadows Past from Stockholm, Sweden was officially formed in 2005, prior to that, vocalist and multi-instrumentalist Ola Halén (ex-INSANIA) had been working on songs in his home studio for several years. Some of those songs would later end up as Shadows Past material, most famously perhaps Cry No More, which has become a sort of band anthem. The core of the band has always consisted of Ola and guitarist Jonatan Berg, and although several members have occupied the remaining positions, the line-up has now been solid for quite some time. Rounding out the ranks are Patrik Berg (bass, Jonatan’s brother) and brothers Staffan and Olle Lindroth (keyboards and drums respectively). With two demos as a band under the belt, the band went into the studio to record a full-length and managed, at the end of 2012, to secure a record deal with Doolittle Group. And presto! Here we are, ready to immerse ourselves in the a Perfect Chapter of this merry metal book.
First things first for those who feel the need to pigeonhole musicians: These guys play heavy/power metal with some progressive touches. This is a very vague description, however, as there is more to the compositions of these guys than that. There is a solid foundation of riffs and a tight rhythm section, so the sound never gets wussy. Melody and catchiness are the main courses in this feast though. These guys pen catchy tunes like there is no tomorrow, and it is obvious they recognize and believe in a chorus when they see it. Thus, every song has a hook; some only take longer to develop, but rest assured they will all get to you. Most of the tunes were penned by Ola, but there is also a song written exclusively by Jonatan (Ladder of Life) and the opener (and what an opener! Very wisely put first) Wherever I Go was written by Staffan. This song is the epitome of what these guys are all about: A brooding verse section followed by an anthemic chorus to tear your face off. For more of that, do check out Who Am I and Impressed, the latter of which is power metal in the old-school Helloween way, and that is a compliment. As an added bonus, there is a section within the song that features the chorus to another song (which may or may not get re-recorded at a later time) that stems from Ola’s demo days. It’s just a snippet, but it is a very cool thing to do.
With these guys, it’s the small things I admire. Some songs feature growling by Ola, but it is done very sparingly and in a tasteful way, which adds to the dynamics. The end of opener Wherever I Go features lyrics sung in Swedish, which are never repeated. Things like that. Very unpredictable and therefore original. Also, there is none of that predictability concerning song order that is so prevalent among albums by many power metal bands, i.e. you have a fast opener, a mid-tempo, another mid-tempo, a ballad, a fast song etc. Nope. These songs feature slow and fast sections, grinding and melodic parts, lamenting croons and soaring choruses all within the same song. Did I mention dynamics?
Of course I am biased. I have followed these guys for a while. I like the genre they play, I like the songs they write and I like the fact that they are passionate about what they do. The playing is top notch, the production is pristine and the concept of the cover art and lyrics feels rather fresh. You’ll have to figure it out for yourself, though. Sure, there will always be minor gripes; sections of songs I liked better in the demo versions and the likes, and songs that were left out of the album entirely. But I have to review what is there, not what isn’t, right?
To sum it up: A vibrant and fresh debut album. Bombastically beautiful at times, headbangingly heavy at times, but always energetic and always relevant. Do give these guys a chance.
I write this alone in my head. I’ve poisoned every room in the house.
Mer Manics. Lifeblood (2004). Ytlige A. säger ”fantastiskt snyggt skivomslag” och djupe A. säger fantastiska, men melankoliska låtar. ”1985”, ”The Love of Richard Nixon”, ”A Song For Departure” (kusligt lik The Mamas & The Papas ”California Dreamin'” i vissa partier) , ”To Repel Ghosts” (den mantraliknande refrängen!) och så den något hoppfulla ”Solitude Sometimes Is”. Man gjorde en rätt deppig platta med This Is My Truth, följde upp med den något spretigare Know Your Enemy (2001) och så var man tillbaka i det melankoliska, men nu mer nedskalat. Skulle nästan vilja säga intimt, om man nu kan det med Manics. Eller vad fan, jag gjorde ju just det.
Övrigt: Demonens namn är OCD. Jag navigerar mellan möbler och föremål i lägenheten som när man i barndomen lekte inte nudda mark. Jag slarvar med medikamenten och vet att det inte är bra. Intalar mig själv att det måste finnas en gräns för hur lågt jag får tillåta mig att sjunka.
Lyssnar på Manic Street Preachers This Is My Truth Tell Me Yours (1998) och blir lite lätt nostalgisk. Minns när jag såg videon till ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” på tv (tror det var Voxpop) och fastnade direkt. Innan det hade jag inte hört en enda låt av bandet, i alla fall inte vad jag kunde minnas. Men där var något som slog an en ton med denna för bandet väldigt mörka låt – och tillika rätt deppiga skiva överlag – och jag blev ett fan. Sedan upptäckte jag någonstans att bandet hade många olika ansikten, och de flesta var lika bra. Man hade gått igenom många stilar: Allt från glamrock till vanlig rock till artrock till folk/acoustic, och alltid med en knivskarp känsla för melodi och – faktiskt – öra för poppiga refränger. Jag säger det utan ett uns ironi och med största respekt. Trummisen Sean Moores och sångaren/gitarristen James Dean Bradfields låtskrivartalanger mot bassisten Nicky Wires gudomliga textförfattande. Och så Bradfields röst ovanpå detta, ömsom svärtad, ömsom hoppfull, men alltid stark. Starkare än något.
Men This Is My Truth nu. Bakom CD-skivan i konvolutet citerade man den walesiske poeten R.S. Thomas, och jag skulle snart upptäcka att här var ett band som kunde blanda pop och intellekt. Citat av kända rockikoner blandades med författare, aktivister och personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i sin omvärld. Citatet av Thomas (i sin helhet):
The furies are at home in the mirror; it is their address. Even the clearest water, if deep enough, can drown. Never think to surprise them. Your face approaching ever so friendly is the white flag they ignore. There is no truce with the furies. A mirror’s temperature is always at zero. It is ice in the veins. Its camera is an x-ray. It is a chalice held out to you in silent communion, where gaspingly you partake of a shifting identity never your own.
Ett sammandrag av det fetade, NoTruce, skulle sedan bli mitt smeknamn på diverse internetforum under kommande år.
Skivan öppnar starkt med ”The Everlasting” och ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” (den senare är en av de coolaste låttitlar som någonsin kommits på.) Tempot är ganska långsamt och hypnotiskt. Vackra refränger kommer efter pulserande bryggor och i första hand tänker man inte på lyriken. Men när den sjunker in växer låtarna ännu mer, och man förstår att de är oskiljbara. ”You Stole The Sun From My Heart” och ”Tsunami” har ”gladare” melodier, men, återigen, texterna! Manics är inte ensamma om att para mörk lyrik med pop/rockrefränger, men få band känns så ”ärliga” och relevanta när de gör det. Plattans dynamik vinner dessutom på låtarnas placering, två ”mörka” melodier och sedan två ”ljusa”. ”I have got to stop smiling. It gives the wrong impression. I love you all the same” sjunger Bradfield i slutet av YSTSFMH och det är hemskt egentligen. ”Ready For Drowning” är femte låten och det är fantastiskt hur melodin går från dur till moll ca en halvminut in. Texten är, återigen, nattsvart. Med den titeln, who’d thought it?
Så som det ofta är med skivor man gillar skulle det gå att skriva om varje låt, men det känns överflödigt, då … tja, jag vet inte, men det är väl ändå så att jag mer vill att du ska lyssna på den och inte bara läsa den här texten. Visst, en dryg timme deppig rock med enstaka ljusglimtar (det finns faktiskt en hel del) kan låta mycket, men det är ju Manics. Det spelar egentligen ingen roll om du gillar genren eller bandet, skivan är värd din tid ändå.
Ett par sista ord om omslaget/estetiken: Bandet står på vad som ser ut att vara en asfalterad landningsbana någonstans. Alla är klädda i lössittande kläder à la Micke Nyqvist när han dricker en mustig Zinfandel i skärgården. Bandets video till ”If You Tolerate This …” är en rätt futuristisk historia med killarna i vita overaller mot en turkosblå bakgrund och slangar inkopplade där bak. Parallellen till ett samhälle där avidentifiering och könlöshet via extrem konsumerism var inte särskilt svår att dra när man ser familjen med igenmurade ögon och munnar och när Bradfield i slutet går samma öde till mötes (och med den symbolisk streckkodsscanner i handen) är det nästan övertydligt. Oavsett är det mer än en låt – det är ett statement och Manics har alltid varit en grupp som velat säga något, så det är inte särskilt förvånande. Det är lite ironiskt att just den här skivan, som är en av bandets mörkaste, var den som banade väg för bandet här i kalla norden. I alla fall var det så att den kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt, och sedan dess har Manics av och till varit ett av mina favoritrockband (och det säger väl en del om den som vanligtvis föredrar att lyssna på tyngre musik).
Så. För att bryta tystnaden. En nostalgisk tillbakablick på det som var:
Året var väl 2000 eller däromkring. Jag jobbade extra med att dela ut tidningar (Everyday, minns någon den kortlivade gratistidningen?) och mp3-spelaren hade inte riktigt slagit igenom än. Man körde fortfarande på den populära MD-spelaren, en liten manick som fungerade som en walkman, fast med bättre ljudkvalitet. Var det tänkt. Anywho, jag minns att jag gick omkring och lyssnade på den här plattan om och om igen, utan att tröttna, just därför att den var så förbannat varierad och så olik allt annat jag hört. Idag skulle jag väl verkligen inte kalla den konventionell, men den är fortfarande så mycket mer än det man hör när man slår på vanlig skvalradio att det är synd att inte fler människor fått upp ögonen för … eller vänta. Det är inte synd alls. Det är precis så det ska vara. Inte fan vill vi väl dela våra musikaliska sockerbitar med alla andra fula hästar? Nä just det.
I alla fall: Mr. Bungle. California. Tio låtar. Fyrtiofyra minuter. Ett perfekt popalbum. Och det briljanta är att det är långtifrån pop. Mike Pattons minst sagt multitaskande stämband är perfekta för i princip all typ av musik, något han gjort klart sedan många år med Faith No More. Dock existerade Mr. Bungle innan han gick med i FNM, och trots att man bara gav ut tre fullängdsskivor mellan 1991 och 1999 hann man på dessa tre verk få med så mycket att det väl egentligen inte fanns mer att säga. Om Patton kan man dock säga mycket – han fortsätter att utöva sin musikaliska ADHD än idag och har flera strängar på sin lyra än … tja, en lyra.
Men California nu: Från sextiotalsvibbande doakörande på ”Sweet Charity” till den nästan yrselframkallande semiballaden ”Retrovertigo” till galenskapen i ”Ars Moriendi” (med klezmer, och det är fan briljant!) till låten som av andra skäl kommit att betyda vissa saker för mig: ”Pink Cigarette”. Den sistnämnda låttiteln snodde jag till en halvsurrealistisk novell jag skrev en gång när jag var olyckligt kär i en person jag dumpat och sedan ville ha tillbaka (vilket jag också senare fick, men det är ju en annan historia, som med mycket i livet).
Jag vet att jag sagt till folk att om jag bara hade en timme kvar att leva och bara hann lyssna på en skiva till, då skulle det bli den här. Jag vet inte om det stämmer längre, men det är fortfarande en jävligt bra platta. Den har har så många olika facetter och nyanser att den blir komplett, även om man lätt blir yr om man försöker ta in den för fort. Som när man käkar ett halvt kilo godis och sedan ligger och ojar sig, fast det ju för fan var fantastiskt gott och säkert värt magontet.
Lyssna på Mr. Bungle och lyssna på California och lyssna på ”Pink Cigarette”. Sån här musik hör man inte på radio.
… är att den här låten är så sinnessjukt vacker. Jag har kommit in i en Art Garfunkelperiod. Jag skyller det på finalavsnittet av Nip/Tuck. Ja, jag har, efter att ha startat någon gång i februari, tagit mig igenom alla hundra avsnitt. Det var värt det, även om serien naturligtvis inte är det minsta realistisk. Däremot kan jag erkänna att den här fina låten kändes en aning malplacerad i ovannämnda show. Men visst, jag fick ju i alla fall tillfälle att bekanta mig med den, för första gången. Tänk om jag gått igenom hela livet utan att höra den?
Jag var och såg Stratovarius med syrran i tisdags. Trevlig konsert, men den kändes ändå en smula … ja, inte direkt upphetsande i alla fall. Låt mig förklara: Stratovarius är ett band jag varit ett fan av ända sedan min syster gav mig Intermission (samling med b-sidor och coverlåtar) för nästan tio år sedan. Efter det sökte jag upp allt jag kunde hitta av dem, och av en slump blev den första skivan med dem jag införskaffade på en skivbörs Visions, vilket råkar vara den av deras skivor som verkar vara den mest uppskattade. Det är en fantastisk skiva, inte bara i sin genre, som råkar vara den synnerligen utskrattade power metallen. I alla fall, på den vägen är det.
Tisdagens konsert bjöd även på två förband: Tracedawn (melodisk döds från Finland) och Dream Evil (heavy metal från Göteborg). Tracedawn var grymma, och det jag hört av dem tidigare har jag gillat, så det var en positiv överraskning att de röjde så överjävligt live också. Kanske är det för att de är unga och hungriga och på väg upp? Dream Evil kändes rätt tråkiga, däremot. Visst, deras riffdrivna heavy metal som handlar om just heavy metal och inget annat (dock med glimten i ögat, i alla fall på skiva) borde göra sig väldigt bra live, men just denna kväll kändes det ganska avslaget. Kanske för att det var sista spelningen på turnén? Sångaren Niklas Isfeldt kändes bara dryg och uttråkad i sitt eviga manande att vi minsann skulle köpa deras merch. Han är säkert jättetrevlig normalt sett, men nu kändes han bara trött.
Stratovarius var helt okej. Det var första gången jag såg dem live, men jag kände ändå att de förmodligen gjort mycket bättre konserter. Att sångaren Timo Kotipelto, som för övrigt råkar vara en av mina favoriter, inte tar alla de höga tonerna längre var jag och säkert många andra redan beredda på. Ett proffs ut i fingerspetsarna är karln i vilket fall: Det var idel leenden och tummen upp till publiken. Setlisten var det heller inget fel på: Det kördes klassiker som ”Hunting High and Low”, ”Paradise” och som öppningsspår maffiga ”Destiny”. Kul nog körde de även min favorit från nya plattan Polaris: snabba och pampiga ”Forever is Today”. Visst, det finns alltid låtar man skulle velat ha med; exempelvis hade de kört ”Father Time” som extralåt i en del länder (här körde de ”SOS”) men överlag var det en riktigt bra blandning av gammalt och nytt (och fan så mycket roligare än fucking Rockklassiker 106.7).
Lite otippat skäms jag en smula för att vi svenskar är så mesiga och o-rockiga när det kommer till livekonserter. Det var inte särskilt stor uppslutning på Klubben, och många stod mest med armarna i kors och njöt av musiken, även om en del huvuden började guppa ju längre konserten kom (och längst fram stod naturligtvis några och headbangade). Det känns lite surrealistiskt att jag stått två meter ifrån vad jag faktiskt inte skäms för att säga är mina idoler, och ändå kändes det bara helt normalt. Det är svårt att uttrycka i ord. En sak är dock säker: Jag älskar Stratovarius, även om jag inte följer dem runt jordklotet och moshar som en galning på konserter. Jag köpte även en huvtröja med Polarismotiv Jag brukar känna att jag inte behöver ha nitar, läder och bandtröjor för att vara hårdrockare, men den här kändes jävligt rätt, och dessutom vill man ju stödja bandet.