Det är på ett sätt uppfriskande att läsa Jonas Karlssons andra novellsamling Den perfekte vännen och Lina Wolffs debutsamling Många människor dör som du. Karlssons första bok hade jag redan läst och blev då glatt överraskad över att en duktig skådespelare också kunde vara en bra berättare i ett annat medium. Det andra målet bjöd på noveller med utgångspunkt i den vardag vi så väl känner igen för att sedan ta en av de där oväntade vändningarna och introducera något främmande och onaturligt. Jag gillar den skarpt, och hade därför hyfsat höga förväntningar på Den perfekte vännen. Och Karlssons andra bok levererar, även om den kanske inte når upp i samma klass som debuten. Det är nio noveller den här gången, varav ett par som nästan kommer upp i kortromanlängd. Berättelserna ”Rummet” och ”Cirkus” sticker ut med sin känsla av ”något-står-inte-rätt-till-här-men-ändå-känns-det-ju-så-bekant”. Det är har väl blivit något av Jonas Karlssons signum som författare, i alla fall i det han publicerat hittills: Man känner igen de här människorna, de är som du och jag, men så händer något som vrider perspektivet så att det blir en nästan obehaglig skrattspegel. I den förra berättelsen upptäcker en tjänsteman på ett statligt verk att det finns ett rum på kontoret som bara han kan se och i den senare går berättarens bekant in i en spegel på cirkus och försvinner. Två utgångspunkter som väl ändå får sägas kunna ha en liten övernaturlig touch. Och ändå känns de här sakerna så fullständigt naturliga att man måste ställa sig frågan: Sker detta? Eller sker det bara i huvudena på de här personerna? Oavsett vad, man läser vidare. Karlsson har god hand med sina människoporträtt, och det är roligt att se att han lyckas föra över sitt skådespeleri till den berättande formen. Visst, alla berättelser funkar väl inte hela vägen, men överlag är det njutbar läsning. Avslutande novellen ”Syltmacka” blir nästan lite obehaglig i sitt skiftande av perspektiv, som egentligen inte är något skiftande, eller det beror ju på hur man ser det … Nu känns det dock som om novellformatet behöver töja sig en aning för honom, så det skulle inte förvåna mig om vi får se en roman av honom nästa gång.
Om Lina Wolffs debut Många människor dör som du hade jag läst en del gott. Hur berättelserna skulle, likt många sydamerikanska författare, ta avstamp i det vardagliga för att sedan förskjutas. Förskjutas, förvridas. Jag märkte inte mycket av det när jag läste, men det var ändå helt klart godkända texter. Många av berättelserna utspelar sig i Spanien (Madrid och Barcelona, mestadels), och bara några få i Sverige. Wolff är skåning och bor i Hörby. Det är roligt när svenska författare vågar röra sig på geografiskt främmande marker i sina texter. Nu hade väl Wolff förvisso bott i Spanien ett tag, men ändå. Paradoxalt nog gillade jag dock de få berättelser som utspelade sig i Sverige bäst. ”Odette Klockare” och ”Snuff” är båda två mycket fina berättelser om olika typer av beroende, med det gemensamt att människorna i dem är fast i invanda beteendemönster och tvingas bryta dem när något eller någon främmande kommer in i deras liv. Speciellt i ”Odette …” blir det så plågsamt uppenbart vad grupptryck och slentrian kan leda till. Läs den här boken, gör det, för den innehåller en del pärlor, men förvänta er inte Cortázar eller den sydamerikanska magiska realismen.
känsla av deja-vu. En ung pojke förlorar sin mor, tar sin tillflykt till böckernas värld, alltmedan andra världskriget rasar i praktiken utanför fönstret (tyskarna intensifierar luftattackerna på det engelska fastlandet), upptäcker via en märklig figur som kallas The Crooked Man en sagovärld där de klassiska sagoberättelserna fått en twist och inte alltid bjuder på lyckliga slut. Pojken måste ta sig till slottet där den döende kungen försöker hålla stånd mot en invasion av märkliga varelser som är hälften vargar och hälften människor. Allt påminde om den underbara filmen Pans Labyrint, även om jag naturligtvis inte vill antyda att det skulle röra sig om ett plagiat. Såväl del Toros film som Connollys bok kom ut 2006, och jag har ingen aning om vem som skrev sitt manus först. Det spelar i alla fall ingen roll, då själva ramhandlingen, eller tematiken, ändå är gammal som gatan. Det handlar om att sagor har egna liv, de andas och lever när vi berättar dem, och de har förmågan att transportera oss (ibland bokstavligen, som i denna bok) till andra världar.
Jag älskade allt med Vindens skugga, så det är väl inte direkt att ta i att säga att jag hade stora förväntningar på den här. Än så länge kan jag säga att den är mycket underhållande, även om de känslor som uppstod vid läsningen av Vindens skugga inte riktigt vill infinna sig. Den senare hade äventyr, spänning, ond bråd död, mysterier, och kärlekstrånande så vackert beskrivet att det liksom knöt sig i magen på mig. Missförstå mig inte; det är fortfarande mycket njutbart att förlora sig i 1920-talets Barcelona och dessa intrigerande litteraturvetare och alla deras äventyr, men den där hisnande magkänslan lyser fortfarande med sin frånvaro. Men men. Den kanske kommer. Oavsett vilket är det fortfarande högsta prioritet för bokälskaren att läsa Zafón. Det lovar jag.
sedan. Det försvann, eftersom jag råkade trycka på fel knapp. Major happiness ensued – not. Jag försöker igen. Att läsa Bradburys berättelsesamling från femtiotalet är att kastas tillbaka: Till nostalgi, till förundran, till den tid då man var yngre och trodde på betydligt fler saker än man gör nu. Förlåt – än jag gör nu. Det är americana, det är cirkusar, det är småstäder, det är redneckbönder som råkar ut för övernaturligheter, det är vampyrer, monster, det är en pojke som möjligen är Gud och en massa andra fantastiska saker. För den som vill ha en inkörsport i Bradburys författarskap är denna samling en utmärkt startpunkt. Det är helt fantastiskt hur lätt det är att relatera och känna något för karaktärer i berättelser som skrevs för över sextio år sedan, av en amerikan med helt andra referenspunkter och erfarenheter än någon som vuxit upp i det relativt trygga Sverige på åttio- och nittiotalen. Men det är så det är.
as Coupland igen. Jag läste honom för en massa år sedan och minns hans böcker som trevliga upplevelser. Generation X, Shampooplaneten, Livet efter Gud och Girlfriend in a Coma, alla tilltalade de mig på olika sätt, kanske främst Generation X, fast jag verkligen inte tillhör den generationen. Egentligen borde jag ha varit för ung för att kunna ta till mig det eventuella budskapet i den boken, men jag gillade ändå hela den här grejen med tre slackers som sunkar runt och berättar historier om konsumtionssamhället för varandra. När det gäller Livet efter Gud tror jag att det var textens korta format som tilltalade mig. Det var en roman, fast ändå inte. Det nästan apokalyptiska temat som lät något större underförstått löpa igenom boken imponerade. Jag ska läsa om de här böckerna någon dag, men då på originalspråket. Coupland har ju skrivit en del efter dessa böcker, men jag tänker ändå återgå till dessa och sedan beta mig vidare, då jag är nyfiken på att se om den speciella känslan finns kvar, om något förändrats, och om det i så fall kanske möjligtvis är jag själv.
alltid är tre på natten och allehanda övernaturligheter florerar som om det vore den mest naturliga sak i världen – var inte direkt det jag hade trott att det skulle vara. Därmed inte sagt att det inte var underhållande. Låt mig förklara: Jag tror jag hade förväntat mig någon typ av mörk ”dantesk” nedstigning i helvetet, men stilen i Greens prosa påminner snarare om den respektfyllda hommagen, där den klassiska privatsnoken och diverse belles dames spelar framträdande roller. Tänk Hammet och Chandler, tänk film noir, tänk hårdkokt detektiv som alltid är i desperat behov av cash och därför måste ta alla uppdrag som kastas för honom, men i det här fallet med en övernaturlig twist (eller flera, om vi ska vara ärliga). Det är många rappa ordväxlingar, det är mycket cynism och fräcka one-liners, vilket så här i efterhand kanske faktiskt är ett bra sätt att berätta den här typen av historia. Då vampyrer, änglar, demoner, talande vapen och annat trevligt är legio lättas historien snarare upp av att huvudpersonen John Taylor då och då droppar en iskall kommentar för att liksom hålla fötterna på jorden. Han är, som huvudperson, den som måste hålla berättelsen förankrad i marken och vara någon slags fästpunkt för läsaren. Eftersom magi är alldagligt i Nightside kan vad som helst hända (och gör det), och det blir lite som i en tv-serie där man vet att huvudpersonen aldrig kommer att kunna dö. Trots det är det bitvis väldigt underhållande; detta faktiskt på grund av just dessa halvironiska kommentarer personer strör omkring sig lika lätt som kroppsdelar (ibland bokstavligen). Detta är god action, det är underhållande, och jag kommer säkerligen att läsa de övriga böckerna i serien.