Kategori: Litteratur (Sida 3 av 8)

Om litteraturens fascinerande värld, författare och enskilda bokrecensioner.

Everything You Need av Michael Marshall Smith

2015/04/20 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Everything You Need
Författare: Michael Marshall Smith
Förlag: Earthling Publications
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 278
Genre: Noveller/skräck/sci-fi/magisk realism

Michael Marshall Smith skriver fantastiska berättelser.

Så.

Förutom noveller har han även skrivit ett gäng science-fictionromaner under åren. Han skriver även thrillers, men då skippar han Smith på slutet och är bara Michael Marshall. Jag har bara läst hans noveller, men de räcker långt. Första gången jag läste honom var för en herrans massa år sedan. Samlingen hette What You Make It och innehöll lite av varje. Lite science-fiction, lite skräck, lite socialrealism, lite spänning, en massa fabulerande. Sådant jag gillar. Sedan dess har jag lyckats få tag på den ganska omfångsrika samlingen More Tomorrow & Other Stories (begagnad) samt denna, hans senaste. Everything You Need. Special edition. Inte direkt billig, men värd det.

Märkliga saker händer i Marshall Smiths berättelser. Små barn vaknar upp mitt i natten och finner sig förflyttade till en annan dimension. En trio barndomsvänner drar sig till minnes ett äventyr som kanske slutade med ett möte med vampyrer (eller?). En livstrött man hittar något speciellt i en stuga i skogen och får hjälp med att börja om på nytt.

Det är alltid människor och deras göranden och låtanden som står i fokus i berättelserna. Det kan tyckas vara en överflödig sak att nämna, men det är viktigt. När ”specialeffekterna” tar över har karaktärerna, dem man ska bry sig om, nämligen en tendens att överskuggas. Det händer inte särskilt ofta i Michael Marshall Smiths berättelser, och när det händer är det medvetet, såsom i de humoristiska ”The Seventeenth Kind” (en alien ringer in till ett tv-shopprogram) eller ”Autor of the Death”, där författaren träffar på sig själv.

Ofta är det dock ganska plågade karaktärer läsaren möter. De hemsöks av sådant de gjort, eller inte gjort. Kanske får de en chans att göra saker och ting annorlunda, men inget förändras ändå. Det blir bara en annan sorts lidande. De ser tillbaka på det som varit och frågar sig vad som hade hänt om de gjort annorlunda. Till slut måste de resignera och ge upp inför det faktum att de aldrig får veta.

Mina favoriter: Öppningsnovellen ”This Is Now”, där tre män sitter på en pub och minns en händelse för länge sedan. Världen runt om dem är förändrad, men det är oklart hur. Regeringen har spärrat av ett skogsområde i närheten. Vännerna kan naturligtvis inte låta bli att klättra över stängslet. Det de får se förändrar dem för alltid. I ”Sad, Dark Thing” svänger en man som nyss blivit lämnad in på en avtagsväg i skogen. Han kommer fram till en man som har något mycket märkligt i gäststugan bakom huset. Det förblir oklart exakt vad det är, men det kommer ändå att hjälpa huvudkaraktären att gå vidare i sitt liv. En sorglig berättelse, precis som titeln antyder, men också hoppfull.

”What Happens When You Wake Up In The Night” handlar om vad som händer när en liten flicka vaknar i mörkret och inte kan hitta sin nattlampa. Det är flickan som berättar, och tonen känns autentisk och bidrar till osäkerheten i texten. Jag hade läst novellen en gång tidigare och tyckte väl då den var okej och inte mer. En andra genomläsning gjorde den mycket kusligare. Framför allt för att man aldrig får någon riktigt förklaring på vad det är som händer och varför. Det gillar jag. Föräldrarna i berättelsen är lika vilsna de. Kanske bidrar det till skräcken, att de som ska skydda en också står maktlösa? Onekligen en metafor.

”Substitutions” börjar mycket tryggt och välbekant och ballar ur på slutet. Jag vill inte avslöja något om handlingen, men jag såg inte slutet komma, om jag säger så. Här lyckas författaren skapa något obehagligt och främmande och placera det i en vardag som känns välbekant. För att skräck ska fungera måste den vara grundad i verkligheten. I alla fall är det så för mig. Det som händer på slutet får min fantasi att spinna fritt. Nu i efterhand ser jag att novellen publicerats i en antologi med Lovecraft-tema, men det gör ingenting. När jag läste den visste jag inte om det. Problemet med att veta om sådana här saker i förväg brukar ju annars vara att det färgar av sig på läsupplevelsen. Novellen klarar sig utmärkt på egen hand. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit något större fan av Lovecraft. Det kanske bara jag som är ignorant och fokuserar för lite på den ”kosmiska fasan” och för mycket på de gigantiska sjömonstren?

Slutligen ”The Woodcutter”. En magiker från en annan tid och en annan dimension längtar hem. Jag känner med huvudkaraktären i hans ensamhet och anser mig därför också en aning snuvad på konfekten i och med det snopna slutet. Men fram till dess är det en mycket underhållande historia.

Jag vet att jag har en tendens att berätta lite för mycket om innehållet i de berättelser jag läst. Kanske är det för att göra klart för mig själv vad det är jag upplevt? Eller så vill jag bara minnas det jag upplevde vid läsningen. Jag är av den åsikten att en författare har vunnit så länge du känner något. Om en berättelse lämnar läsaren likgiltig är det däremot illa. Så mycket kan jag säga att det aldrig inträffar när jag kliver in i Marshall Smiths värld. Därför tycker jag du ska prova också.

Get in Trouble av Kelly Link

2015/03/18 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Get in Trouble
Författare: Kelly Link
Förlag: Random House
Utgivningsår: 2015
Sidantal: 333
Genre: Noveller/magisk realism

I Kelly Links huvud kan allting hända. Hon tillhör de där nya amerikanska novellisterna som blandar in bisarra, mystiska och övernaturliga element i vanliga alldagliga miljöer. En ung kvinna sköter om ett hus som bebos av älvor. Två superhjältar ligger och kelar medan den ena funderar på om hon ska berätta att hon är gravid. Astronauter ombord på ett rymdskepp berättar spökhistorier för varandra för att fördriva tiden. På andra sidan Atlanten kallas den här typen av berättande för slipstream, eller new weird, vilket är samlingstermer som inbegriper skräck, fantasy, urban fantasy, surrealism, magisk realism. Ofta skriver de här författarna (andra läsvärda författare är exempelvis Aimee Bender, Jeff Vandermeer, Catherynne Valente m.fl.) noveller, vilket är kul för undertecknad. För mig fortsätter fantasin att leka, spinna i knät som en galen katt, hoppa runt i en sommaräng med kittliga grässtrån upp till knäskålarna länge efter att jag läst klart. Om det är en bra berättelse vill säga.

Get in Trouble är Kelly Links fjärde samling. Tidigare har jag läst Magic for Beginners (2005) och Pretty Monsters (2008), båda mycket läsvärda. Tyvärr når inte föreliggande samling riktigt upp till deras nivå. Det betyder alls inte att den är dålig eller inte värd att läsas. Men kanske är det så att jag vant mig så vid Links stil att det börjar kännas som om hon upprepar sig. Två saker karaktäriserar hennes berättelser och återkommer, som någon slags motvikt mot innehållet (som alltid skiftar och aldrig verkar sina i sin uppfinningsrikedom): Längden och språket. Ofta är texterna väldigt långa. Om man då känner att nej, den här berättelsen var mindre bra har man ofta inte kommit igenom hälften. Sedan språket: Link har en förkärlek för presens. I kombination med ett ”ovanifrånperspektiv” hon ofta använder sig av kan det skapa en distans till karaktärerna. Det blir mycket ”Jenny is a bear hunter. She likes the thrill. She also likes bubblegum. It makes her feel vulnerable. But not defenseless vulnerable. She knows what she’s doing. She likes to know what she’s doing. She also likes very short denim skirts …” osv. Det blir mycket “tell” och mindre “show”. Kanske har språkbruket att göra med att det är ofta är unga människor Link skriver om. Unga, medvetna, hippa. Fast de aldrig skulle använda de orden. Man har smartphones, Facebook och all den senaste teknologin. Samtidigt är allt så trååååååkigt. Ja, ni förstår. Men ibland kommer man en karaktär lite närmre in på livet, ibland anar man en känslighet, en sårbarhet, och det är då det blir riktigt bra. Som det ska vara. Ibland blir det bara för mycket med händelser som staplas ovanpå varandra utan någon riktig riktning. Case in point: ”Secret Identity”. Femtio sidor om en ung tjej som hakar upp sig på en Paul Zell hon mött i en nätchatt. När hon åker för att träffa honom på ett hotell i New York vimlar där av superhjältar och tandläkare, för det bara råkar vara kongresser för båda yrkeskategorier, men själv är han inte där. Hon irrar runt och gör konstiga grejer. Möter konstiga människor. End of story, sort of. Jag vet inte.

Men jag vill fokusera på tre noveller jag särskilt gillade. Inledande ”The Summer People” är den med älvorna som bor i ett hus och lämnar efter sig märkliga gåvor. Men egentligen handlar den om Fran, en ung tjej med en halvalkad farsa som då och då ”finner Gud” och åker iväg och predikar. Hon måste klara sig själv och har blivit lite småcynisk. När skolans populäraste tjej blir hennes vän ser hon ett sätt ur sin monotona vardag. Här blir det riktigt bra. En kul detalj är att dialogen känns autentisk. Frans dialekt sätter henne på kartan såväl geografiskt som socialt. Det känns äkta.

”The Lesson” handlar om ett homosexuellt par som ska få barn via en surrogatmamma. De åker iväg på en barndomsväns bröllop på en avlägsen ö. Det knakar i fogarna dem emellan, och man förstår ganska snart att det är tanken på det kommande barnet som håller ihop dem. Berättelsen innehåller inget övernaturligt eller surrealistiskt och sticker på så sätt ut. Om det inte vore för det eviga ”han sa/hon sa” i presens skulle den vara ännu mer läsvärd. Slutet blir nästan lite Joyce Carol Oateskt. Och man undrar vilken lektion titeln refererar till. Om människors svaghet och viljan att försöka lappa ihop något som är dömt från början. Melodramatiskt, precis som livet.

Slutligen ”Light”, som nog är min favoritnovell i samlingen. Här skruvar Link verkligen upp det skruvade. Huvudpersonen Lindsey dricker mycket sprit och jobbar på ett lager där man förvarar så kallade ”sleepers”, människor som bara somnat en dag och inte vaknar. De skeppas in från olika delar av landet. Ingen vet varför. Lindsey har två skuggor, och från en har hennes tvillingbror Alan växt fram. De båda har ett hemligt språk. Dessutom finns fickuniversum man kan åka till på semester eller på ålderns höst. En del av dessa universum har dessutom egna universum i sig. Lindsey tar då och då hand om leguaner som ligger och skräpar i hennes trädgård. Och så går det på. När Alan kommer hem till henne och börjar stöta på en arbetskamrat leder det till bekymmer. Texten är skriven i imperfekt och det fungerar bättre kombinerat med alla snurrigheter. Det blir av någon anledning inte lika distanserat. Lindsey är en skön karaktär och det hon gör känns på något sätt naturligt också. Undantaget hur hon kan hälla i sig så mycket alkohol möjligen. Men berättelsen är läsvärd rätt igenom och är väl en typisk Kelly Link-text.

Sammanfattningsvis: Två mycket bra noveller omsluter ett gäng mindre bra. Det är absolut inte dåligt, men Link har skrivit mer medryckande. Dock ska noveller, och särskilt sådana med surrealistiska och flippade inslag, alltid premieras. Hur som, den här författaren är överlag mycket läsvärd, även om just föreliggande bok kanske inte är den bästa att börja med.

Obabakoak av Bernardo Atxaga

2014/12/29 / Alex / 2 kommentarer

Obabakoak. Vilken märklig roman. Eller tja. Det är mer av en novellsamling maskerad till en roman. En slags kollektivroman, kanske? Boken tar sin utgångspunkt i den fiktiva byn Obaba (Obabakoak betyder ungefär ˮmänniskor och ting från Obabaˮ), men merparten av berättelserna utspelar sig på andra platser i världen. Läsaren får följa med till Tyskland, Sydamerika och Kina. Det är karaktärer som berättar berättelser för varandra, i något slags underhållnings- eller didaktiskt syfte (det senare är lite oklart, men det går helt klart att tolka det så).

I de berättelser som faktiskt utspelar sig i Obaba är huvudkaraktärerna utbölingar som kommer till byn av olika anledningar. Det kan vara en lärarinna, en ingenjör eller bara någon som har en släkting där. Märkligt nog vantrivs de flesta av dem. De känner sig inte riktigt hemma, inte riktigt välkomna. Det är ett starkt tema: Att inte känna sig hemma, att vilja bort. Och vad gör man då? Jo, man berättar historier. Flyr i fantasin.

Och de historier man möter som läsare är mångskiftande och underhållande. Jag gillade den om bypojken som förvandlas till ett vitt vildsvin och terroriserar befolkningen. Eller den som utspelar sig i den sydamerikanska djungeln. En kvinna letar efter sin make som försvunnit i sitt sökande efter en viss skygg folkstam. Med sig har hon två kompanjoner. Den ena är hemligt kär i henne. Berättelsen har en melankolisk tvist jag inte riktigt såg komma. Här finns också en tysk konstnär som lyckas måla sig in i och ur en annan verklighet, men alla tror bara att han är galen. En annan tysk är det definitivt och en tredje blir så tagen av sin systers död att han bestämmer sig för att bokstavligen bli henne.

En del av berättelserna kan väl sägas höra till den magiska realismen, andra är enbart realistiska. Somliga är melankoliska, andra är roliga, men de är alla läsvärda. Ödlor verkar bära på en viss symbolik. I en ramberättelse återvänder jag-karaktären till Obaba med sin vän läkaren. De ska besöka den förres farbror och berätta historier för varandra. I samband med det börjar de nysta i en historia från barndomen. På klassfotot har en skolkamrat en ödla i famnen. Det ser ut som om den är på väg in i örat på en annan pojke. Denne blir senare korkad, av någon märklig anledning. Det valsar runt historier att det är på grund av ödlan, som krupit in i hjärnan på honom. När huvudpersonen vid återkomsten till Obaba upptäcker att där finns en ödlefarm som den galne klasskamraten driver tar historien en skruvad vändning. Det hela känns som en metafor för vådan av att tro för mycket på allt man hör. Däremellan får man sig dock en drös andra berättelser till livs. Atxaga verkar ha haft väldigt roligt när han skrev boken. Det märks att det är en skribent som vill underhålla och väcka tankar.

Bernardo Atxaga (pseudonym för Joseba Irazu Garmendia) är bask och skriver på baskiska, vilket också är det språk på vilket Obaba ursprungligen skrevs. Sedan översatte författaren själv boken till spanska, och det är från det språket den är översatt till en njutbar svenska av Ulla Roseen. Faktum är att översättningen är mycket behaglig och flytande. Roseen har gjort ett gott jobb. Det fanns väl ett eller två uttryck jag reagerade på, men i det stora hela känns boken inte alls ˮöversattˮ. Det är ju också målsättningen och något som jag själv som blivande överättare kan ta lärdom av.

Obabakoak utkom 1988 och på svenska 1994 i Bonniers Panacheserie. Omslaget är mycket vackert och sparsmakat, vilket ju Panacheböckernas formgivning tenderar att vara. Tyvärr hittade jag ingen bild online, så en bild på en av de engelska utgåvorna (förvisso också ett rätt fint omslag) får duga.

Marsch pannkaka till biblioteket nu, då boken gått ur tryck för längesedan. Jag hade tur och hittade ett exemplar i en second hand-affär.

Ny novell av Etgar Keret: One Gram Short

2014/12/22 / Alex / Inga kommentarer

En av mina favoritförfattare, israelen Etgar Keret, har publicerat en ny berättelse i New Yorker. Den heter One Gram Short och kan läsas gratis online. Keret skriver underbart skruvade berättelser där vad som helst kan hända. Ibland är det övernaturliga grejer, ibland inte. Han förankrar händelserna väl i ett nutida Israel där folk är precis som du och jag. Och han är bitvis jävligt rolig också. Novellen är översatt till från hebreiska till engelska av författaren Nathan Englander. Läs!

Okeanos av Ulf Eriksson

2014/12/05 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Okeanos
Författare: Ulf Eriksson
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 2014

”Där finns en tomhet som är en del av ditt inre, en tomhet som är en vila men också ett fritt fall.”

Det är när Ulf Eriksson skriver meningar likt den ovan han är som bäst. När det svåra blir enkelt, och kosmiska sanningar öppnar sig för läsaren. Men jag önskar att han inte alltid skulle krångla till det så. Okeanos är en novellsamling, närmare bestämt författarens femte. Jag läste hans tredje – Beröring under oväder (2003) – med viss behållning, och även den senaste, Det försvunna rummet (2008), även om den senare är betydligt krångligare läsning. Av någon anledning blir jag sugen på att läsa om den nu.

Eriksson skriver också romaner, poesi och essäer. Ungefär trettio böcker på lika många år har det blivit. Av hans romaner har jag blott läst Överrocken från 2010. Jag försökte läsa den även i tematiken uppföljande Kortfattad besvärjelse av taxichaufför (2012) men orkade inte med den konstruerade och bitvis manierande handlingen. Likadant var det med Varelser av glas (2005). Jag har den i bokhyllan men har inte lyckats läsa ut den. Eriksson är nog som bäst i det korta, eller snarare kortare, formatet. Det blir ofta väldigt mycket hjärna och mindre hjärta. Men när han är bra är han sublim. Det är han när han slutat briljera med hur beläst han är, hur pass invecklade bisatser han kan skriva, hur långt in i sin egen navel han kan gå vilse. Hårda ord kanske, men ibland känns det för träligt att läsa honom. Så ska det inte vara.

Ändå är det värt det, för de fina stunderna är som sagt belönande. Jag bör fokusera på Okeanos nu, så att detta inte blir en allmän dissning av Erikssons böcker, för det är inte så jag vill ha det. Jag hoppas bara att det som är bra blir klarare i ljuset av det som är … mindre bra. Okeanos består av sju noveller som varierar i läsvärdet. Bäst är de tre sista. I ”Fallet” går en man på bio och ser en film som handlar om honom själv. Berättelsen utspelar sig i Norrland i en snar framtid och handlar om ett försvinnande. Det är huvudpersonen som försvinner, och två lokala utredare får i uppdrag att nysta i fallet. Det handlar om relationer, mellan människor, mellan människor och natur, människor och städer, byar, samhällen. En fin passage berättar om hur huvudpersonen skidar förbi ett vattenfall som stelnat till is. Detta har möjligen något med hans försvinnande att göra. Allt är gåtfullt, men på ett bra och fantasieggande sätt. Den cortázarska glidningen utförs med bravur. På slutet är frågan om någonting verkligen lösts. Kan någonting lösas? Och kan man som människa lösas från sin omgivning?

I novellen ”Blanco” minns en gammal man sin barndom och uppväxten i en ort som håller på att avfolkas. Han och hans kamrater cyklar runt i området, jävlas med en lokalföretagare som är föreståndare för ett kombinerat grönsaksland och växthus. Personen ifråga har ett kufigt utseende och sätt som berättaren överdriver tills det får groteska dimensioner. De gör honom till ett monster som det är okej att driva med. Slutligen händer något, den utstötte utför vad som kan betraktas som ett hjältedåd, men istället för att hyllas försvinner han liksom bara bort. Såsom platsen, tiden. Slutet är märkligt science-fictionartat, och jag är inte säker på att jag förstod det, men berättelsen som helhet lämnade kvar vissa känslor av melankoli. En svårkategoriserad berättelse, men läsvärd i sin uppriktighet och sorglighet.

Slutligen är ”Första fönstret” en lång berättelse som egentligen är två. Eller flera, jag vet inte. Huvudpersonen, som är misstänkt lik Ulf Eriksson, vill skriva en essä om den spanske barockmålaren Juan Fernández el Labrador (som målat bokens omslag) och reser för detta ändamål ner till Madrids Museo del Prado och filosoferar skiten ur sig. Interfolierat (och detta är ett ord jag kan tänka mig att Ulf Eriksson själv skulle älska att använda) med detta är berättelsen om två bröder (Ulf och hans bror?) som måste ta farväl av sin döende mor. Det är egentligen detta som är textens storhet och behållning. Avsnitten med el Labrador är förvisso intressanta ur en snäv allmänbildningssynpunkt, men riktigt nära blir det först när moderns fragila väsen i sjukhussängen beskrivs, och den nästan kliniska relationen mellan bröderna. Här refererar Eriksson även till berättelser han själv skrivit ur tidigare samlingar och kommande verk. Fotnoterna är många, men sådant gillar jag.

Slutsats: Eriksson är svårläst, det medges. Det är många utvikningar, fotnoter och filosoferande. Men gillar man genreblandningar och metafiktiva utsvävningar är Okeanos klart läsvärd. Den känns tematiskt närbesläktad med just Det försvunna rummet; kanske något ”stramare”. Hur som haver: En intressant bok av en intressant (i ordets mångbottnade betydelse) författare.

Främlingen av Albert Camus

2014/11/19 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Främlingen
Originaltitel: L’Étranger Främlingen av Albert Camus
Författare: Albert Camus
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 1946

Så har jag äntligen läst Främlingen av Albert Camus. Inte för att jag kände att jag var tvungen, men för att jag ville. Så som det ska vara med alla böcker, även de skrivna av Nobelpristagare och allmänt ansedda som svåra och ˮkultigaˮ. Jag kan säga så här mycket: Jag gillade den bättre än Jean-Paul Sartres Äcklet. Det känns för det första som det finns mer av en faktiskt historia, något som händer, i Främlingen. Dessutom är språket mindre grötigt, men det kan ju ha med att översättningen att göra också. Mer om det sedan.

Jag har svårt för böcker som är förklädda pamfletter för någon filosofisk, religiös eller politisk åskådning. Man skulle kunna hävda att Meursaults göranden och låtanden är någon slags eldskrift för den med Camus så förknippade absurdismen, och det må vara hur det vill med det. Boken känns i alla fall som en roman, en historia, något att läsa, eventuellt bli berörd av och sedan, kanske, fungera som öppning in mot något större.

Visst, det yttre kan verka ganska banalt. Meursault är en dagdrivare, en vanlig person, vare sig fågel, fisk eller mittemellan. Slumpen gör honom till mördare, och det verkar också vara slumpen som gör att han fördöms. Med det sagt att han skulle ha kunnat förändra sitt öde, men det är bara som om han inte orkar. Allt är honom mer eller mindre likgiltigt, också det att passa in i sociala sammanhang, att vara ˮsmidigˮ, att värja sig. Vad spelar det för roll?

Det har skrivits spaltmeter om denne Meursaults bevekelsegrunder. Det känns meningslöst av mig att försöka komma på något nytt och originellt att tillägga. Jag läste boken, jag fann något av värde i den. Jag blev, till skillnad från dess huvudperson, berörd. Den påminde mig också om en novell av Charles Bukowski som heter ˮEn bira på hörnetˮ (i samlingen Badkarsmusik). En man, vem som helst, går in i en bar för att ta en öl. De andra bargästerna börjar småprata med honom och frågar honom till slut vad han tycker om det faktum att en flickskola i närheten brunnit och ett antal människor omkommit. Han svarar att han inte vet. Att han inte kände något egentligen. Vare sig bu eller bä. Bargästerna blir provocerade och stämningen blir hotfull. Hans brott är helt enkelt att han var ärlig. Och så är det, med honom, med Meursault, med oss alla: Man måste låtsas som om man bryr sig, även om man inte gör det. Man måste det eftersom det är en mänsklig drift att höra till, och katastrofer, särskilt lokala sådana, är utmärkta tillfällen för människor att visa hur gärna de vill höra till. Ju närmare något hemskt inträffar, desto viktigare blir det att visa att man har empati, att man bryr sig. Ibland verkar det paradoxalt nog som den stora massan hellre tolererar en som sadistiskt njuter av något otrevligt som inträffat än en som är likgiltig. Så blir brottet som diskuteras vid Meursaults rättegång hans oförmåga att visa upp märkbar sorg vid sin mors begravning, och detta leder till ett karaktärsmord som sedan gör det till en ren formalitet att döma honom till döden för det verkliga brott han begått. Sålunda: Allt händer, vare sig vi vill eller inte. Vi kan bara följa med strömmen. Det är Camus tema, och det är vad han låter sin till synes likgiltige huvudperson Meursault personifiera. Han blir därför mänsklig på ett sätt som märkligt nog överstiger den stora massan i sitt mod.

Några ord om översättningen: Boken kom ut i nyöversättning av Jan Stolpe 2009. Den version jag läste är den första översättningen, av Sigfrid Lindström och publicerad 1946. Nu är det ju hart när omöjligt att inte lägga större fokus på själva översättningen, då jag själv utbildar mig till just översättare. Eftersom jag inte kan franska kan jag inte jämföra med originalet, men Lindströms svenska språkdräkt tycks mig i mångt och mycket vara tidstypisk, om än lite ˮsnirkligˮ på sina ställen. Han fick också kritik i efterhand för att ha ˮförfinatˮ Camus ganska raka franska. Visst finns några formuleringar här och där som känns en aning tillkrånglade, men överlag tycker jag om språket. Ett undantag: Hur blev Meursault (i originalet och Stolpes översättning) Mersault med bara ett u? Det skulle jag gärna vilja veta historien bakom.

Alle verhalen av Leon de Winter

2014/06/02 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Alle verhalen
Författare: Leon de Winter
Förlag: De Bezige Bij
Utgivningsdatum: Juni 2013
ISBN: 9023478126

Leon de Winter (1954, Den Bosch) är en nederländsk författare. Han debuterade 1976 med novellsamlingen Over de leegte in de wereld (Om världens tomhet). Tillsammans med samlingen Een Abessijnse woestijnkat (En abessinsk sandkatt) från 1992 gavs boken De verhalen (Berättelserna) ut 1993, och Alle verhalen (Alla berättelser) som kom ut förra året (2013) är en uppdatering av den. Ett antal texter som tidigare inte samlats i bokform har tillkommit.

De Winter har inte översatts till svenska, och det är svårt att hitta en motsvarande svensk författare att jämföra honom med. Man kan säga att han skriver underhållningslitteratur med vissa drag av spänning, utan att för den sakens skull kunna placeras i deckar-/thrillerfacket. Det händer saker i hans berättelser, de är drivna och rappt skrivna. För en som lär sig nederländska och tagit sig förbi barn- och ungdomslitteratur är han en ypperlig guide till det nederländska språket. Hans senast utkomna roman (som jag håller på att läsa nu) heter VSV och är hyfsat skruvad. Eller vad sägs om att låta den mördade filmmakaren Theo van Gogh få agera skyddsängel åt en judisk före detta gangster som fått ett hjärta donerat av van Goghs mentor i efterlivet?

Nu är väl inte berättelserna i Alle verhalen lika skruvade. Man får komma ihåg att de är skrivna och publicerade under en fyrtioårig period, och att författaren blott var 22 vid debuten. Men texterna ger mersmak. De skulle kunna delas in i fyra kategorier. Där finns berättelserna om den medelålders mannen för vilken det börjar gå utför. Här kan man skönja de Winters alter ego. Det pratas i en novell om en roman huvudpersonen skrivit. Den omnämns som Kaplan (en bok de Winter skrivit på riktigt). Så kan man dra skiljelinjen mellan fakta och fiktion lite var man vill. De här texterna är ganska roliga när de målar upp karikatyrer av lite äldre män som en gång varit något men nu är på fallrepet av olika orsaker. Sedan är det ett gäng texter som handlar om ett odefinierat land där krig och sjukdom härjar eller har härjat. Huvudpersonerna måste underkasta sig en överhet som kommer med olika konstiga direktiv. Insert obligatorisk Kafkareferens here. Vi har berättelser med tydlig självbiografisk prägel, där de Winter berättar om sin barndom (och där det är ganska uppenbart att merparten är sant). Slutligen har vi de fristående texterna. Som alla andra är de av blandad kvalitet. De huurmordenaar (ˮYrkesmördarenˮ) är en ganska märklig berättelse om en yrkesmördare som – surprise, surprise – ska mörda någon. Jag är inte helt säker på att jag förstod twisten på slutet, men jag får ta och läsa om den helt enkelt. Het huwelijk (ˮBröllopetˮ) fick mig att tänka är det den nederländske kronprinsen det handlar om eller inte? Det handlar om att den nederländska drottningen ska abdikera (vilket hon gjorde på riktigt 2013). Berättelsen publicerades dock 2001. Och i novellen har prinsen verkligen inte det idylliska förhållandet till kvinnan som får representera Máxima (prinsessa av Nederländerna, kungens hustru). Det blir en liten thriller av det, och vissa scener får mig att tänka på en annan prinsessa, nämligen den förolyckade Diana.

Två andra texter jag gillade: De zoon (Sonen). En mycket realistisk och sparsmakad berättelse som sedan fuckar ur och blir rejält obehaglig. En tavla föreställande Abrahams nära förestående offer av Isak spelar en central roll i texten. Jag säger inte mer än så. De herinnering aan haar zoon (Minnet av hennes son) handlar om en ung man som tar livet av sig. I flashbacks får man ta del av en minst sagt orosfylld ung man. Han ritar teckningar som han sedan förstör. Läsaren får aldrig veta varför. Det hintas att han kan ha sett sådant man inte borde se, eller inte kan förstå. Detta är precis det jag gillar med texten. Dessutom är sättet den är skriven på effektivt i det här formatet. Meningar upprepar sig och blir ett slags mantra. Det hade nog inte fungerat lika bra i en roman, men här bygger det på novellens kompakthet och förtätar snarare än förvirrar.

Slutligen vill jag nämna bokens två sista berättelser: Sabbat och Advocaat. I båda får den unge de Winter följa med sin pappa när denne åker ut på landet i sin Ford Mercury Coupe. Det är sextiotal, och den unge Leon är grymt imponerad av såväl bil som sättet hans far för sig på. När de kommer i samtal med de lokala bönderna växlar fadern problemfritt till Brabantdialekt. Fadern är affärsman och Leon vill bli advokat, men än så länge nöjer han sig med att sitta på passagerarplats och trycka i sig godis medan pappan ingår avtal med lokalbefolkningen. Det finns ett outslitligt band dem emellan som beskrivs väldigt vackert.

Inga av de Winters böcker finns som sagt översatta till svenska, och jag tror knappast att hans noveller skulle översättas först. Kanske borde jag göra ett försök själv? Hur som, underhållande och lättillgängligt är två av de Winters kännemärken, och vill du bli bättre på nederländska, läs honom!

Tre läsvärda berättelser

2014/04/01 / Alex / Inga kommentarer

Ni vet ju att jag tycker om noveller. Att läsa och skriva. Att kunna förmedla något på så kort utrymme som novellen ändå tarvar, det är ett tecken på en mästare (i vardande). Nu tänkte jag rekommendera tre korta berättelser jag gillar. De är alla på engelska, varav två av dem på originalspråk och en översatt från hebreiska. Som tur är för er finns de alla att läsa online. Aw yiss!

(utan inbördes ordning)

What The Water Feels Like To The Fishes av Dave Eggers. En väldigt kort berättelse, skruvad och vacker på samma gång. Det är den här typen av texter som får mig att vilja fortsätta läsa och skriva. Den ingår i en samling kortprosa som har samma namn som berättelsen och gavs ut tillsammans med två andra författares samlingar i en låda. Hela klabbet heter One Hundred and Forty Five Stories in a Small Box. Man måste bara älska en sådan titel. Nu har jag inte läst Eggers andra novellsamling How We Are Hungry, men den här samlingen kortare prosa ska tydligen vara såväl surrealistisk som känslofylld. Bådar gott.

Sorry Please Thank You av Charles Yu. Ingår i novellsamlingen med samma namn. Med en berättelse nedskriven på en servett och lämnad i en bar lyckas Yu fläta in mer än många andra lyckas med i hela romaner. Det handlar om ett avskedsbrev, ett sorgesamt farväl: Se så saker blev. Eller inte blev. Samtidigt känns det inte klyschigt sentimentalt. Här finns en historia som har små små hullingar som hakar fast i mig när jag läser och får det att svida, men först efter en stund. Läs den här berättelsen, och läs Yus andra berättelser också för den delen.

Så slutligen Pipes av Etgar Keret, översatt från hebreiskan. Finns även i samlingen The Bus Driver Who Wanted To Be God and Other Stories. Den här kortnovellen är sorglig på ett annat sätt. Keret brukar inte skriva så, eller i alla fall har jag inte läst in det i hans berättelser, som ofta är väldigt skruvade, men mer på ett ˮfan vad cooltˮ-sätt. Den här är skruvad och sorglig, och det, mina vänner, det är inte illa pinkat. Undvik att läsa tolkningen till höger om berättelsen och gör er egen först.

—

Jag känner att jag skulle kunna skriva mycket mer om varje berättelse, men det vore på något sätt poänglöst. Dels för att jag inte vill övertolka, dels för att jag inte vill förstöra njutningen för den som läser texterna för första gången. Jag vet dock att jag vid läsningen av samtliga haft flera olika känslor som bubblat upp till ytan, och det grämer mig lite att jag inte bättre kan sätta ord på dem. Men det är väl också det som är charmen, eller?

Det jag redan minns av Mats Kempe

2014/03/05 / Alex / Inga kommentarer

Titel: Det jag redan minns
Författare: Mats Kempe
Förlag: Norstedts
Utgivningsdatum: Januari 2014
ISBN: 9113053728

Jag minns aldrig mina drömmar. Så heter Mats Kempes debutbok från 1996, en novellsamling precis som föreliggande bok. Det är något visst med Kempe och minnen. Det jag redan minns heter den nya samlingen. I en av berättelserna säger till och med en av gestalterna ˮjag minns aldrig mina drömmarˮ. Metatextuellt värre.

Det jag minns av Kempes debut från då (jag läste den när den kom ut och min egen gryende litterära produktion tog stort intryck) var att de var läsvärda och tämligen skickligt komponerade berättelser som egentligen inte handlade om någonting. Rättelse: Om det ingenting som är vårt allting, det som är var mans vardag. Texterna låg precis rätt i tiden i och med den novellboom som då drog fram i svensk prosa. Texterna skulle vara karga och realistiska. Kempes följande böcker har i princip följt det spåret och enligt mig nådde han en formtopp med samlingen Saknar dig sällan så mycket som nu från 2001 (som jag för övrigt måste läsa om snart).

Jag ska erkänna att jag blev rätt uppspelt när jag läste att hans nya samling skulle flirta med fantastiken. Och visst – den nya boken levererar. Delvis. Upplägget är följande: Det jag redan minns innehåller 16 texter. Kempe kallar boken en roman i berättelser. Dessutom utspelar sig all i, eller har anknytning till, en fiktiv nordsvensk stad som heter Den animerade staden. Det är ett litet, relativt sömnigt samhälle där livet går sin gilla gång. Men något händer med stadens invånare. För att vara mer specifik: De är inte herrar över sina liv. Någon skriver dem, ibland rent bokstavligen, och gör med dem vad som faller honom in. Denna någon är ibland Mats Kempe. Förvirrande? En smula.

Ärligt talat står de flesta texter på egna ben och behöver inte det övergripande skalet som den här metakonstruktionen innebär. Men visst blir det fyndigt ibland. Som när Kempe själv, tillsammans med två skrivarkollegor, barrikaderar sig på stadshotellet och diskuterar en novell som ingår i samlingen och som de möjligen behöver förbättra. Novellgestalter går in och ut ur varandras liv och berättelser. Ibland har de någorlunda kontroll över vad de gör, men oftast inte.

Fantastiken i berättelserna består i vampyrer, självantändande smörsångare med isländska namn (precis så skruvat som det låter), färgat glas genom vilket man ser en bättre verklighet, miniatyrkloner av skolelever, föräldrar som är robotar osv.

Bäst blir det när personernas ensamhet och behov av att nå fram faktiskt når fram till läsaren. Här vill jag nämna ˮVägkrökenˮ som behandlar en serie mystiska djursjälvmord. Egentligen handlar den dock om något helt annat, nämligen en dotters oförmåga att nå fram till sin emotionellt frånvarande mamma. I ˮVännernaˮ drabbas en tonåring av en sjukdom som långsamt förvandlar honom till en fågel. Hans vänner åser med viss fasa och fascination skeendet från nära håll. Berättelsen är vacker, eftersom den lyckas gestalta den där önskan unga människor har om att nå fram och ut och ibland bara släppa taget och inte behöva tänka på det ansvar som kommer med att långsamt bli äldre, bli vuxen. Berättaren ställs inför ett mycket viktigt val mot slutet av berättelsen, vilket lämnar det som händer sedan öppet för läsaren. Det är precis sådana här texter jag tycker om. Slutligen är ˮEn förstudieˮ berättelsen om en ung kvinna som lever i en konstant känsla av déjà vu. Hon går på undersökningar, är med i en forskningsstudie på sjukhuset, men inget verkar hjälpa. Men är ett botemedel verkligen lösningen? Handlar det egentligen inte om att hitta något som är värt att minnas? Visst, nu avslöjar jag kanske lite för mycket här, men man kan gott läsa novellen med behållning ändå. Här återknyter Kempe elegant till minnestemat.

Övriga texter håller överlag bra kvalitet. Vissa gillar jag mer än andra, som det brukar vara. Ibland, men väldigt sällan, kan det kännas en smula sökt. För det mesta är det dock mer än god underhållning. Mats Kempe blinkar också åt andra litterära idoler (får man förmoda) och giganter i genren. Så är berättelsen ˮMåndagarna med Jeremyˮ tillägnad en viss Ray, och det är väl ingen högoddsare att det rör sig om novellkungen från Illinois, han som skrev om illustrerade män och resor till Mars. I novellen ˮWonderdogˮ får ett syskonpar en försändelse från en farbror Julio som bor i Argentina men ska flytta till Paris. Naturligtvis måste det vara en blinkning till min husgud Julio Cortázar, och jag blir glad att även andra håller honom högt. Jag vet inte om Conan Doyle är en favorit hos Kempe, men den förres mest kände detektiv gör i alla fall ett snabbt inhopp i samlingens näst sista berättelse.

Det jag redan minns rekommenderas för den som gillar skruvade noveller med tydliga fantastiska inslag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: I den svenska prosan är vi sannerligen inte bortskämda med den här typen av litteratur (med förbehåll för alla de opublicerade manuskript som eventuellt ligger och samlar damm ute i stugorna), så det är bara att hugga in när tillfälle bjuds.

Just ja: Jag höll på att glömma att nämna ”Första gången glömmer man aldrig”. En liten pärla om ett spöke som vägrar lämna en ung mans lägenhet. Berättelsens slut är bara sådär självklart och fint att man blir, tja, glad.

Den röda drömmen av Joakim Pirinen

2013/12/17 / Alex / Inga kommentarer

Vissa dagar träffar man spännande nya människor, andra läser man skumma böcker. Jag har just läst ut Den röda drömmen (2013) av Joakim Pirinen. Det är hans tredje prosabok (mig veterligen), och han spar verkligen inte på ambitionerna. Baksidestexten påstår att boken innehåller 24 noveller, en för varje genre inom litteraturen. Bara det är ju bullshit. Dessutom verkar man blanda genre och stilart hejvilt (monolog och modernism, exempelvis), men det må vara hänt. Det viktiga är att det är riktigt jävla bra noveller det handlar om! Tidigare har jag läst Den svenska apan (2001), och den var minst sagt surrealistisk. Där var texterna också kortare och inte lika ˮdisciplineradeˮ som här, även om jag tvivlar på att det är ett adekvat ord för att beskriva Pirinens texter. Man måste helt enkelt läsa honom själv. Det är befriande att läsa någon som så uppenbart skiter i litterära konventioner och mallar. I en Pirinennovell kan allt till en början verka som vanligt, nästan förrädiskt så, men så smäller han till och det oväntade inträffar. Det gäller såväl för själva språket som för det faktiska innehållet.

Av tjugofyra berättelser kan man naturligtvis inte älska och högakta alla, och det gör inte heller jag. Men några sticker ut. ˮPappas böckerˮ är förmodligen samlingens bästa text. Berättaren i den novellen gör bokslut över sin far (som visar sig vara Joakim Pirinen) i det att han sorterar dennes kvarlåtenskap. Parallellt med det berättas historien om Joakim Pirinen, dennes vedermödor, drömmar och tillkortakommanden. Det är en vemodig och vacker text med vissa vemodigt själagripande formuleringar jag mer än gärna hade skrivit själv. Dessutom är den lekfullt metatextuell i det att den refererar till sig själv (och boken den är en del av) i slutet. En sån där härlig slutknorr, ni vet. Såna där sköna grejer.

En annan text, ˮYrselhavre, styresskickˮ består enbart av fotnoter. Pirinen verkar ha jävligt kul när han skriver den typen av texter. I en berättelse använder han sig av 1600-talssvenska och i en annan räknar han ner från 100 till 50 och låter varje siffra få en kortare prosatext. Här märks det att han är beläst (alt. har korpat från Wikipedia). Det fungerar i det korta formatet, men hade förmodligen blivit tröttsamt i längden.

Rent innehållsmässigt kan det handla om upptäcktsresanden som finner en stam genomskinliga människor i ett grottsystem, eller om en liten flicka som adopteras av en familj jättar. Pirinen räds varken deckarpastischen (som får två texter) eller fabulerandet (iriska hjältar och män som drömmer att de är grodvarelser) och det är modigt, om inte annat. Visst, alla texter håller som sagt inte samma kvalitet, men överlag är det uppenbart att han utvecklat sitt prosaskrivande från Den svenska apan. Jag skulle vilja framhäva ˮPappa Eryopsˮ (den med grodvarelserna, en fabel), allegorin ˮKentaurenˮ (om en ung man som tänder på djur och hur det komplicerar hans förhållande till sina föräldrar – det låter mer buskis än vad det är, lovar), sagan ˮHos jättarnaˮ, nämnda ˮYrselhavreˮ (som i sig är en pendang till historieskrivningen ˮSjukhusstadenˮ), reseskildringen ˮDristighetenˮ (väldigt underhållande resedagbok författad på 1600-talssvenska av en man som ska till Elfsborg men råkar segla runt jorden istället) och slutligen ˮEtt dödsfallˮ, som torgförs som skräck. Detta är intressant, för just den beskrivningen förhöjer berättelsens kvalitet. En cyklande kvinna blir påkörd av en bilist och avlider. Hennes man måste tala om för barnen vad som hänt och sedan fortsätta att leva som vanligt. Just detta, hur man tar sig vidare från något så fasansfullt overkligt som döden ändå innebär, det är textens tema. Berättelsen är helt renons på övernaturligheter, och läsaren får därmed själv avgöra exakt vari skräcken ligger. Skriven med en ömsinthet och ett lugn är ˮEtt dödsfallˮ jämte nämnda ˮPappas böckerˮ bokens finaste novell.

Sammanfattningsvis är det som det brukar med noveller: En del är bra, en del är bättre, någon enstaka är jaha?, men jag är övertygad om att alla kan hitta åtminstone något som roar. Gillar man inte innehållet måste man ändå ge Joakim Pirinen en eloge för att han vågar röra om lite i svensk prosa.

Bloggkategorier